59

Fullmånen är som en vit skugga på den ljusa morgonhimlen. Minoo följer den lilla bäcken.

Hennes fötter och bara ben blir fuktiga av det regnvåta gräset som stryker sig mot dem.

Två svarta fjädrar kommer flytande i vattnet. I nästa stund känner hon doften av brandrök.

Minoo.

Hon tittar upp. På andra sidan bäcken står Rebecka. Hon liknar den riktiga Rebecka så mycket att det gör ont.

Hennes ansikte har färg igen. Ögonen är levande.

”Jag vet att du inte är Rebecka. Varför kan du inte visa dig som dig själv?” frågar Minoo.

Vet du vem jag är?

”Det är du som pratar genom Ida. Hon som vi har drömt om. Häxan från 1600-talet.”

Rebecka svarar inte. Minoo blir plötsligt osäker på om hon drömmer eller är vaken.

”Vad vill du?” säger hon.

Jag är orolig för dig, Minoo. Du kan inte bära det här ensam.

”Vad menar du?”

Du vet vad jag menar.

Minoo ser på Rebecka som liksom skimrar mot fonden av mörk skog.

Du måste berätta för dem.

”Var det allt du hade att säga?”

Ja.

”Är du säker? Inget mer alls? Som varför jag inte har nåt element? Och varför min kraft är att kunna ta människors själar? Är jag som Max? Är det därför demonerna har en plan för mig? Och varför har dom inte gjort nåt nu när dom vet vilka vi Utvalda är?”

Du behöver de andras hjälp.

”Dra åt helvete”, säger Minoo och vaknar.

Minoo glömde stänga persiennerna i går kväll och nu strömmar solljuset in i rummet. Ute i trädgården kvittrar fåglarna på maxvolym. Det finns något nästan desperat över de kvillrande lätena: ”Här är jag! Här är jag!”

Det är första gången på mer än tre månader som hon minns en dröm. Inte ens mardrömmarna brukar hon komma ihåg efteråt, men hon vaknar med muskler som är stela och ömma som om hon utkämpat en strid i sömnen.

Hon öppnar garderoben och får syn på den himmelsblå bomullsklänningen hon hade på skolavslutningen i nian. Hon ger den en föraktfull blick. Nu framstår det som patetiskt att hon åkte till Borlänge med mamma och köpte en klänning som hon bara skulle ha på sig några timmar. Att hon tyckte att de timmarna var så viktiga.

Hon drar klänningen över huvudet och kammar till håret med fingrarna.

Mamma och pappa har gått till jobbet. På köksbordet står en bukett liljekonvaljer med ett kuvert lutat mot vasen. Minoo öppnar det och drar ut ett kort med en bild av en sommaräng. glad sommar! kram från mamma och pappa står det på baksidan. I kuvertet ligger också ett presentkort till en nätbokhandel.

Minoo håller i kortet en stund, följer mammas snirkliga handstil med pekfingret.

Hon är glad att mamma och pappa inte är här. Det är fruktansvärt ansträngande att låtsas inför dem att allt är som vanligt. Hon vet inte hur hon ska klara det ett helt sommarlov.

Det är som om ett glasfönster skiljer henne från resten av världen. Inget som pågår där på andra sidan glaset berör henne riktigt. Hon är stum inuti. Ibland skrämmer den henne, den här bortdomnade känslan. Men den är att föredra framför allt det som fanns inuti henne förut. Förtvivlan, rädsla, sorg.

Hon lämnar kuvertet på köksbordet, tittar på klockan och konstaterar att hon borde ha gått för en kvart sedan. Hon tar sin väska och ett par lagom slitna sommarskor. Hon tänker inte skynda sig.

* * *

”Var håller hon hus?” säger Adriana Lopez.

Vanessa, Linnéa, Ida och Anna-Karin sitter på dansbanans scen i sina avslutningskläder. I just Anna-Karins fall är det inte så mycket avslutningskläder som kläder hon ska ha på avslutningen – jeans och den gamla vanliga träningsoverallsjackan.

Ida har däremot på sig en vit klänning och sitter på händerna för att inte smutsa ner den.

Linnéa sitter i skräddarställning bredvid Vanessa och biter på naglarna. Den här dagen är de lila. Hon har på sig klänningen som hon sydde färdigt i går, den är svartvitrutig med många svarta rosetter och en tyllkjol under. Linnéa sydde fast en gigantisk rosett på Vanessas rosa klänning också, alldeles intill urringningen. Det kändes som en kul idé i går. Nu undrar Vanessa om hon ser ut som något slags present.

Rektorn vankar av och an över scenen. För ovanlighetens skull har hon knäppt upp några knappar i blusen. Vanessa försöker låta bli att stirra på den brända huden inunder.

”Hon är på väg”, säger Ida. ”Jag känner henne nu.”

Några minuter senare uppenbarar sig Minoo. Hon har på sig en ljusblå klänning som Vanessa känner igen från nians skolavslutning. Håret står som ett svart moln kring huvudet.

”Ursäkta att jag är sen”, säger hon med den där tonlösa rösten hon alltid verkar ha nu för tiden.

Rektorn nickar.

”Sätt dig”, säger hon otåligt.

Minoo går upp på scenen och sätter sig bredvid Vanessa.

”Jag förstår att ni är ivriga att komma i väg till avslutningen, men jag måste tala med er först. Jag har goda nyheter”, säger rektorn. ”Rådet har beslutat att ni ska få börja öva defensiv magi i höst. Vi börjar i augusti.”

Om det inte vore så sorgligt så skulle Vanessa skrattat rakt ut. Först nu, nästan ett år efter Elias död, tycker Rådet att de ska få lära sig att försvara sig.

Sedan april har rektorn ”tillfälligt lagt träningssessionerna på is”. Till och med hon började väl tröttna på att de inte hittade något i Mönstrens bok. Mot slutet behövde de inte ens ljuga för henne längre. Ända sedan de besegrade Max har bokens tystnad varit total. Inga fler ritualer, övningar eller obegripliga råd visar sig. Den sura tanten är surare än någonsin.

De utvalda har setts med jämna mellanrum hos Nicolaus och gjort de gamla magiövningarna. Minoo har bara ställt upp som passiv deltagare och de andra har inte protesterat.

De vet ingenting om hennes kraft. Nicolaus teori är att hon på något vis speglade Max magi när hon besegrade honom. Ingen vet vad som finns inom Minoo, vad hon egentligen kan göra. Ingen säger det högt, men de är rädda för henne.

”Så Rådet tycker att vi redan är mogna att få lära oss självförsvar?” säger Linnéa.

”Situationen kräver det”, svarar rektorn kort. ”Det har visserligen varit lugnt sen i julas. Men den som angrep Minoo då finns kanske kvar i vår närhet. Bidar sin tid.”

Det enda rektorn vet om Max är det som alla andra vet: ingenting alls. De var väldigt noggranna med att välja ut vilka ledtrådar som skulle finnas kvar när polisen kom dit.

Det var Nicke som hittade Max medvetslös i matsalen. Där fanns också en oregistrerad pistol med Max fingeravtryck. Tidningarna spekulerade i om händelsen hade något med självmordspakten att göra, men intresset varade inte länge. Storyn var inte lika spännande när det inte fanns något blodigt lik, bara en mattelärare som ligger i koma.

”Det kanske verkar som om allt är över”, fortsätter rektorn. ”Men det har bara börjat. Det ni har upplevt hittills är ingenting mot det som komma skall.” Hon gör en paus. ”Jag vet att ni har stora förmågor. Ni har mognat under det här året och åstadkommit mycket.”

Du skulle bara veta, tänker Vanessa.

”Jag ser fram emot att arbeta vidare med er i höst. Nu måste ni gå om ni ska hinna till avslutningen”, säger rektorn.

Så ler hon ett leende som är så äkta och varmt att Vanessa blir överraskad.

”Glad sommar, flickor. Ni har verkligen förtjänat ett lov.”