41

Det är kallt inne i rektorns bil. Minoo messade henne så fort hon kom in på sitt rum. De kom överens om att träffas här, på en grusväg i skogen ett par kilometer från Minoos hus.

”Ta det från början”, säger Adriana.

En mjölkvit imma lägger sig på insidan av fönstren när Minoo berättar allt så detaljerat hon kan. Men av ett skäl som hon inte kan förklara utelämnar hon den svarta röken. Det är något som tar emot, nästan som om det är något skamligt och förbjudet.

När hon tystnar tar rektorn fram en blå termos och två plastmuggar ur handskfacket. Hon häller upp en rykande het vätska.

”Drick lite av det här”, säger hon och räcker Minoo den ena koppen.

”Är det … magiskt?”

Adriana ler.

”Det är Earl Grey.”

Hon smuttar försiktigt på drycken och Minoo följer hennes exempel. Det heta, honungssötade teet bränner på tungspetsen.

”Jag tycker verkligen inte om dom här skogarna”, säger rektorn tankfullt. Hon lutar sig över ratten och kikar ut genom vindrutan. ”Berätta igen vad rösten sa, precis innan den släppte dig. Försök minnas exakt.”

Minoo anstränger sig men nattens händelser har redan börjat smälta ihop till en enda röra. Det är svårt att få fram fakta när det hon minns starkast är paniken.

”Den sa ’Nej’ helt plötsligt. Sen sa den ’Jag kan inte, jag tänker inte göra det, jag tänker inte lyssna.’”

Adriana nickar. Det börjar snöa där ute. Stora fluffiga flingor lägger sig mjukt på vindrutan, klibbar fast i varandra.

”Tror du att rösten sa det till dig? Eller var det till nån annan?”

”Vad menar du?”

”’Jag tänker inte lyssna.’ Låter det inte lite märkligt att rösten skulle säga det till dig?”

Minoo försöker samla tankarna.

”Du menar att dom kanske var två? Att dom pratade sinsemellan?”

”Två eller fler”, säger Adriana sammanbitet.

Det hisnar i Minoos mage. Kan det ha varit flera viljor som kämpade om henne i natt? Tänk om den andra viljan vinner nästa gång?

”Är du säker på att du har berättat allt nu?” säger rektorn. ”Varje detalj kan vara viktig.”

Minoo koncentrerar sig på snöflingorna.

”Ja”, säger hon.

”Hur mår du?”

”Jag vet inte. Det enda jag kan tänka på är Rebecka. Och Elias. Nu vet jag hur rädda dom var. Nu vet jag hur dom kämpade. Och den där rösten som tyckte att den hade rätt att bestämma om vi skulle leva eller inte, som sa att allt är meningslöst … Det gör mig så jävla arg.”

Rektorn nickar allvarligt.

”Om det hade hänt dig nåt i natt skulle jag aldrig kunnat förlåta mig själv”, säger hon. ”Jag vet att ni är besvikna på mig. Men jag följer bara Rådets rekommendationer.”

Minoo inser att det nästan låter som en ursäkt.

”Har Rådet fel, menar du?”

”Nej”, svarar rektorn med emfas. ”Absolut inte. Jag önskar bara att jag kunde göra mer för er. Jag vet att ni tror att jag är nåt slags isdrottning …” Hon gör en kort paus. ”Jag bryr mig om er. Jag bryr mig om dig, Minoo. Det sista jag vill är att nåt ska hända dig. Och det här med Elias och Rebecka, det plågar mig mer än ni kan ana.”

Det finns alltså en levande person under rektorns svala yta.

”Du måste lova mig att vara försiktig och inte handla på eget bevåg”, fortsätter hon. ”Jag förstår att det är svårt, men vi måste lita på Rådets omdöme. Och studera Mönstrens bok.”

Det är första gången som rektorn har sagt ”vi” och inte syftat på sig själv och Rådet.

”Jag lovar”, säger Minoo och tömmer sin mugg och ställer den i en av kopphållarna mellan sätena. ”Jag måste gå hem nu.”

”Ska jag skjutsa dig?”

Minoo skakar på huvudet.

”Det är okej”, säger hon och kliver ur bilen.

”Kom ihåg vad jag sa”, förmanar Adriana innan Minoo stänger bildörren.

Minoo nickar lydigt åt henne genom sidorutan och vinkar.

När rektorns bil har försvunnit bakom en kurva tar Minoo fram mobilen och ringer Nicolaus. Efter några minuters samtal kommer de fram till vad de måste göra. Allt som rektorn sagt har bara bekräftat det de redan anat. Det går inte att vänta in henne och Rådet längre. De måste själva ta makten över sina liv. Medan de fortfarande har några.