15

När Anna-Karin öppnar ytterdörren slår doften av nybakat bröd emot henne och ett leende sprider sig över hennes ansikte.

”Hej, älskling, är du hemma nu?” hörs mammas röst inifrån köket.

”Ja!” ropar Anna-Karin tillbaka medan hon hänger av sig jackan på kroken i hallen.

Hon har knappt hunnit ta av sig skorna förrän mamma kommer och ger henne en stor, varm kram. Hon luktar inte askfat längre, sedan hon slutade röka. Och huset luktar nybakt, såpa och vädrat.

”Hur var det i skolan i dag?” frågar mamma och släpper henne.

”Helt okej. Jag fick alla rätt på historieprovet.”

”Min duktiga flicka!” säger mamma stolt.

Anna-Karin har inte alls dåligt samvete över att hon bara skrev på måfå och sedan använde sin kraft på läraren. Hon har faktiskt vissa regler. Hon försöker undvika att manipulera lärarna så mycket det går och naturlärarna rör hon aldrig, bara de som undervisar i onödiga ämnen som historia, tyska och gymnastik. Det är ju ändå inget som hon kommer att ha nytta av som veterinär. Och vem skulle egentligen bli lyckligare av att hon lärde sig en massa meningslösheter bara för att genast glömma bort dem?

”Jag höll på att baka scones, men så kom jag på att jag lika gärna kunde göra kanelbullar också”, skrattar mamma och torkar av en mjölig hand på sitt blommiga förkläde.

Mammas leende når inte riktigt ögonen, men det bryr sig Anna-Karin inte om. Snart kommer mamma att upptäcka hur skönt det är att faktiskt leva. Då kommer leendet att bli ett äkta leende. Det är hon säker på.

Peppar kommer smygande nerför trappan och stannar på nedersta steget.

”Hej, lilla vän”, säger Anna-Karin, sätter sig ner på huk och sträcker fram handen.

Peppars ögon glänser gulgröna. Svansen pendlar vaksamt fram och tillbaka. Han kommer inte närmare. Hon fattar inte vad det är med honom nu för tiden. Lilla Peppar som låg i hennes ficka och spann.

”Kom då, Peppar”, lockar Anna-Karin. ”Kss, kss, kss … ”

Han rör sig inte ur fläcken.

KOM HIT, tänker Anna-Karin medan hon ser djupt in i Peppars ögon. KOM HIT NU SÅ ATT JAG KAN KLAPPA DIG. JAG VILL JU BARA MYSA LITE.

Peppar fräser och flyr uppför trappan till övervåningen.

”Men slipp, då”, fräser Anna-Karin tillbaka.

I samma stund ringer mobilen. Det är Rebeckas nummer. Kan hon inte bara ge upp? Varken hon eller de andra förstår hur mycket Anna-Karin förtjänar sitt nya liv. Och hon tänker inte ursäkta sig.

* * *

Det kommer att gå åt helvete, tänker Rebecka. Jag kommer aldrig att lyckas samla dom.

Hon stoppar mobilen i fickan och ser sig om efter Gustaf i den ödsliga Citygallerian. Han glömde kvar sin halsduk i Leffes kiosk när de köpte godis där.

”Vänta här, så springer jag och hämtar den”, sa han.

Och nu har han varit borta länge. Alldeles för länge.

Rebecka står och väger från den ena foten till den andra och önskar att hon hade något att läsa. Något annat än biologiboken. Hennes blick glider över de mörka butiksfönstren, där hennes egen spegelbild skymtar som en skugga. Det ser ut som om hon är ett spöke inne i de tomma lokalerna. Det är bara i den nyöppnade affären Kristallgrottan som det lyser.

Rebecka går närmare. I fönstret trängs pyramider i mässing, tarotkort, rökelse, små statyer av änglar och naturligtvis kristaller i alla möjliga färger, former och storlekar. I en särskild monter ligger smycken i en glittrande röra av silver och billiga stenar.

Nästan allt ser ut att vara skräp. Men hennes blick dras mot ett halsband i silver med små röda stenar. Som små, små blodsdroppar runt halsen. Hon lägger fingrarna mot fönsterglaset. Halsbandet är inte alls hennes stil och ändå vill hon ha det. Hon vill köpa det nu genast och alltid ha det på sig.

Om hon hade pengar, vill säga. Om hon någonsin hade pengar.

Rebecka vet inte hur länge hon har stått där och tittat på halsbandet när hon känner att det börjar krypa i nacken.

Någon iakttar henne. Hon är säker på det.

Hon fixerar blicken på fönsterglasets speglingar. En oskarp figur står bakom henne, hon kan bara ana den i det svaga solljuset som kommer in genom gallerians entrédörrar. Men hon känner igen den väl.

Hon vågar inte vända sig om. Det går några sekunder som känns oändliga. Gestalten står kvar.

Inne i Kristallgrottan ser hon någon röra sig. En kvinna i jeansdräkt med stort blont hår. Hon går runt och muttrar för sig själv. Om hon bara kunde titta upp och se Rebecka nu. Men kvinnan försvinner in bakom ett draperi, och Rebecka inser att det inte skulle finnas ett enda vittne om den där gestalten plötsligt dyker på henne. Den här dunkla gallerian är ett perfekt ställe att överfalla någon på, trots att det är mitt på dagen, mitt i stan. Hela ryggen drar ihop sig i panik när hon tänker på det.

Rebecka tvingar sig att samla mod. Inget kan vara värre än att bara stå och vänta på att det ska hända. Och hon försöker intala sig att hon är stark. Hon har en kraft som hon inte kände till förra gången den där gestalten förföljde henne.

Hon tar ett djupt andetag och vänder sig om, samtidigt som hon hör entrédörrarna öppnas med ett svagt väsande. Gestalten är försvunnen. Gustaf kommer springande mot henne. Stegen ekar mot stengolvet.

”Förlåt att det tog lite tid”, säger han. ”Leffe tar sitt jobb på lite för stort allvar. Jag var tvungen att beskriva halsduken för att få tillbaka den. Jag hade väl inte tänkt på vilka färger rutorna hade …”

Han avbryter sig och ser forskande på henne.

”Hur är det?”

”Det är inget. Mötte du nån på vägen in?”

Gustaf ser underligt på henne.

”Nej … varför undrar du?”

Hon tvingar fram ett leende. Glatt och obekymrat.

”Jag tyckte jag såg nån jag kände bara”, säger hon och vänder sig mot Kristallgrottans skyltfönster. ”Har du sett den nya affären? Fula grejer. Fast några fina också.”

”Nåt särskilt du gillar?”

Hon pekar på halsbandet.

”Jag visste det”, säger Gustaf och flinar belåtet.

”Vadå?”

”Nä, jag tänkte bara … Du fyller ju år snart … Fast det skulle jag inte ha sagt, förstås.”

Han skrattar till och hon anar att han redan hunnit köpa halsbandet i present, eller åtminstone planerat att göra det. Han är som ett barn. Allt syns i hans ansikte. Det är som om han aldrig har behövt lära sig att dölja något.

”Du får inte köpa nåt för fint”, säger hon tyst och hoppas att hon inte sårar honom.

De har försökt prata om det där med pengar, men det är svårt. Gustafs föräldrar har pengar och delar gärna med sig. Men det finns inte mycket extra i Rebeckas stora familj. Gustaf brukar säga att hennes familj också är generös, att man ger i förhållande till det man har. Det låter ju vettigt. Hade hon mycket skulle hon också ge mycket. Men har man lite är det svårt att ta emot något alls.

”Vad tyst du är”, säger Gustaf, och hon inser att det gått en lång stund.

”Jag bara tänkte på en sak.”

”Ibland önskar jag att jag kunde se in i ditt huvud”, säger han och ler.

”Du skulle bli uttråkad ganska snabbt”, svarar hon och lägger armen om hans midja.

Rebecka ser på fotot av henne och Gustaf, som sitter på väggen bredvid hans säng. Det var Gustaf som höll kameran mot dem under en promenad nere vid slussarna, deras första vecka som officiellt par.

Nu vilar hon huvudet på hans arm, ligger tätt intill honom och känner värmen från hans kropp.

”Jag älskar dig”, viskar han och hans andedräkt är varm mot hennes öra.

”Jag älskar dig också.”

Gustafs föräldrar är på middag hos hans mammas chef. Men de var ändå lika tysta som vanligt när de hade sex. Det är en vana som sitter i, det känns alltid som om man måste vara försiktig, som om någon skulle kunna höra eller när som helst komma in i rummet.

”Ligger du bra där?” mumlar han.

”Mm”, svarar Rebecka.

Hon makar sig lite närmare honom. Hon kan inte få nog av att känna hans hud mot sin, vill pressa varje kvadratcentimeter av sin kropp mot hans. Gustaf lägger den andra armen om henne och kysser hennes panna.

Utanför har det börjat blåsa. Radhuset där Gustaf bor ligger på den sista gatan innan skogen tar över på den här sidan stan. Det finns en massgrav från en koleraepidemi där ute. De tog en promenad dit i somras. Några stora stenblock märkte ut platsen. De var kalla till och med i solskenet och sammanlänkades av en svart, grov kedja.

Tanken på gravplatsen för med sig andra ovälkomna tankar. Rebecka ser gestalten i fönstrets spegelbild för sin inre syn och känner hur alla hennes muskler spänner sig, som för att göra sig beredda till försvar. Hon försöker slappna av igen. Stanna kvar i den lyckliga känslan hon befann sig i nyss.

”Vad är det?” frågar Gustaf.

”Vad menar du?”

Gustaf flyttar sig en bit ifrån henne så att han kan se på henne. Hans blick är allvarlig.

”Det känns bara som om du är … Jag vet inte hur jag ska säga … Som om du alltid är nån annanstans nu för tiden.”

Rebecka öppnar munnen för att protestera men Gustaf fortsätter:

”Har det hänt nåt?”

Hon kryper närmare och trycker pannan mot hans bröst. Hon vill slippa se på honom när hon ljuger.

”Nej.”

”Säkert?” frågar han.

”Det är bara mycket i skolan”, säger hon.

Hon hör Gustafs hjärta slå där inne i bröstkorgen och undrar hur det känns att vara han. Så lugn och säker i alla lägen.

”Du hänger ofta med Minoo nu, va?” säger han efter en stund.

Rebecka är förvånad men lättad över bytet av samtalsämne.

”Ja. Jag gillar verkligen henne. Hon är så smart. Och schyst. Och så kan hon vara så rolig. Ibland tror jag inte ens att hon vet om det själv.”

”Vi får hitta på nåt alla tre nån gång.”

”Mm.”

”Tror du att hon skulle gilla nån av mina kompisar? Rickard, kanske?” säger Gustaf.

Rebecka föreställer sig Rickard och Minoo tillsammans och måste fnissa. Rickard är genomsnäll, men det enda han kan prata om är fotboll. Man kan inte bli mer fel för Minoo.

”Varför inte?”

”Minoo är redan kär i nån.”

Det slipper bara ur henne.

”Vem?”

Hon har lovat att inte berätta, och nu är hon nära att göra det. Det vore så skönt att berätta en hemlighet för Gustaf, som att kompensera för alla de som hon håller ifrån honom.

Men nej, tänker hon. Jag får inte. Det är inte min hemlighet, och Minoo skulle aldrig förlåta mig.

”Jag får inte säga det.”

”Klart du får.”

”Nej, jag har lovat.”

”Kom igen då.”

”Varför är du så nyfiken? Hoppas du att det är dig hon är kär i, eller?”

Hon börjar skratta när Gustaf låtsas titta strängt på henne. Sedan slänger han ett ben över henne, låser fast henne mot madrassen och börjar kittla henne i magen. Ett skrik undslipper henne och hon gapskrattar mot sin vilja.

”Säg då”, skrattar han.

Hon kan bara skaka på huvudet, hon får knappt luft.

De blir stilla till slut. Han börjar kyssa henne men nu kittlas allt han gör. Hans skäggstubb mot sidan av halsen får henne att skrika igen och hon drar upp axeln mot kinden för att skydda den känsliga huden.

Och precis just nu när hon ligger här kan hon inte fatta hur hon någonsin har kunnat tvivla på att han älskar henne vad som än händer.