6

Regnet smattrar mot köksfönstret. Minoo tycker om ljudet, känslan det ger av att vara omsluten av ett tryggt hus. Billie Holidays röst letar sig in i köket från högtalarna i vardagsrummet. Den lågt hängande kökslampan kastar ett varmt sken över föräldrarnas oroliga ansikten.

”Hur är det med dig, gumman?” frågar pappa.

Det är tredje gången han ställer frågan sedan han kom hem.

”Okej”, svarar hon kort.

Mest av allt är hon fruktansvärt trött och liksom urlakad. Hon har pratat med mamma i flera timmar. Men hur det ”är med” henne vet hon inte. Det enda hon vet är att hon inte orkar känna efter mer.

”Ska ni skriva om det?” frågar hon.

Pappa kliar sig på näsryggen så att glasögonen guppar.

”Vi har diskuterat det. Om den stackars pojken tagit livet av sig hemma skulle vi förstås inte gjort det. Men nu hände det ju på skolan. Hela stan vet redan om det.”

Mamma skakar på huvudet.

”Ni kommer att få kritik om ni skriver om det.”

”Det får vi om vi inte gör det också.”

Minoos pappa är chefredaktör för lokaltidningen. Den kommer bara ut ett par gånger i veckan och har oftast rafflande nyheter som ”Ny rondell på Gnejsgatan” på förstasidan. Tre fjärdedelar av hushållen i stan prenumererar på Engelsforsbladet. Alla vet vem Minoos pappa är.

”Cissi har skrivit en artikel”, fortsätter han. ”Jag fick stryka hälften, förstås. Ta bort allt melodramatiskt och bloddrypande. Ni vet hur hon är. Men det här med självmord är ju känsligt, hur nertonat vi än försöker skriva.”

Minoo stirrar ner i tallriken. Hon har knappt rört maten och köttfärssåsen ser plötsligt motbjudande ut.

”Är polisen säker på att det är självmord?” frågar hon.

”Det råder det ingen som helst tvekan om”, svarar pappa. ”Men … Det här stannar mellan oss, eller hur? Inte ett ord om det i skolan?”

”Nej, det är klart”, suckar Minoo.

Hon har aldrig gett honom anledning att tvivla på att hon kan hålla tyst. Minoo lärde sig tidigt att de flesta samlar på sig information bara för att kunna sprida den vidare, men att det enda sättet att få verkligt intressant information är att vara pålitlig med den.

”Elias dog i går nån gång efter halv fem. Då hade han just haft ett möte med rektorn. Han hade hög frånvaro och rektorn ville fånga upp det tidigt, som hon uttryckte det. Dom pratade i en halvtimme.”

Plötsligt förstår Minoo vad Linnéa menade när hon anklagade rektorn. Vad hände egentligen på det där mötet?

”Vad säger rektorn?” frågar hon.

”Hon är knäckt, förstås.”

”Och hon såg inga tecken på att han var suicidal?” frågar mamma.

”Det är ju en fråga som kommer att ställas, varför hon inte gjorde det.”

”Stackars kvinna. Hon har knappt hunnit jobba ett år här i stan och så händer det här.”

”Skolans ansvar kommer naturligtvis att diskuteras. Särskilt som sättet han gjorde det på verkar vara nåt slags meddelande till själva skolan.”

”Erik”, säger mamma. ”Du kanske inte vill påminna Minoo om …”

”Det var för fan inte min avsikt”, fräser pappa.

”Kan vi inte prata om nåt annat?” säger Minoo.

Föräldrarna ser oroligt på henne och utbyter en blick.

”Jag orkar bara inte höra mer om Elias”, mumlar Minoo.

”Jag förstår det”, säger mamma lugnt.

Resten av middagen pratar de om nerskärningarna på tidningen. Minoo flikar in kommentarer då och då. Ändå minns hon inte ett ord av samtalet när middagen är över.

* * *

Anna-Karins mamma tänder en cigarett medan hon fortfarande har den sista tuggan mat kvar i munnen. Alltid lika ivrig att få dia i sig nikotin och tjära. Maten är bara något hon vill få avklarat för att kunna ta den där goda ciggen efteråt. Anna-Karin har för länge sedan gett upp att klaga på röken. Mamma anser att cigaretterna är den enda lyx hon unnar sig, och därför tänker hon ”banne mig röka utan samvetskval”.

Regnet slår mot fönstret. Pölar av brunt vatten bildas på gårdsplanen utanför.

Potatissalladen och kasslern växer i Anna-Karins mun. Det känns inte som om något annat än stressen får plats i magen just nu. Hon försökte plugga en stund före middagen. Kom på sig själv med att läsa samma stycke om och om igen.

Anna-Karin är rädd att hon inte kommer att klara av att läsa natur. Om hon ska kunna bli veterinär måste hon ha toppbetyg. Hon får inte hamna efter redan i början av ettan.

”Jag fick ett samtal”, säger morfar plötsligt och ser på Anna-Karin. ”Från Åke. Sonen hans jobbar ju som ambulansförare. Åke undrade hur det var med dig. Om du kände pojken.”

”Vad är det här nu då?” frågar mamma mellan puffarna.

Båda ser på henne. Lika bra att få det överstökat.

”Det var en kille som dog i skolan. Elias. Han tog livet av sig.”

Mamma drar ett hårt bloss på cigaretten och sveper sedan in hela matbordet i ultraviolett rök med en enda utandning.

”Och det säger du först nu?”

Anna-Karin tittar hjälplöst på morfar.

”Det var inte den Elias som är Helenas son?” fortsätter mamma.

”Vilken Helena?”

”Prästen! Vad hette han i efternamn?”

Det är lätt att glömma att mamma en gång i tiden måste haft ett annat liv. Det är bara när hon börjar prata om gamla vänner och bekantas bekanta inne i stan som Anna-Karin minns det.

”Malmgren”, svarar Anna-Karin.

”Herregud, det är ju han.”

Mamma fimpar sin cigarett och tänder genast en ny. Hon ser upprymd ut. Hon blir alltid likadan vid katastrofer och olyckor. Det är enda gången hon glömmer att älta sitt eget elände.

”Stackars Helena”, säger hon. ”Är det inte typiskt? Hon jobbar som själasörjare åt andra, men hemmablind kan man visst bli ändå. Hur gjorde han det?”

”Jag vet inte.”

”Men han gjorde det i skolan?”

Mamma är eld och lågor nu. För en gångs skull är hon alldeles gnistrande pigg och närvarande. Hon lutar sig framåt mot Anna-Karin som om de var två väninnor som skvallrade över ett kafébord.

”Vem var det som hittade honom?”

”Två tjejer. En av dom går i min klass. Minoo.”

”Jaså, tidningsmakarens dotter”, säger mamma.

Morfar har hela tiden suttit tyst. Nu sträcker han sig över bordet och klappar Anna-Karin på handen.

”Lillgumman”, säger han. ”Var den här Elias en kompis?”

”Nej. Jag visste bara vem han var.”

”När man är ung tror man att världen kretsar kring en själv och att ens egna olyckor är dom största”, säger mamma. ”Man begriper inte hur bra man har det. Allt ansvar man slipper.”

”Unga har det inte lätt i dag”, säger morfar.

”Nej, dom förväntar sig ju att få allt serverat”, fnyser mamma.

Anna-Karin får svårt att svälja igen. Ilskan sitter som en klump i halsen. Hon lägger ifrån sig besticken.

”Med hela livet framför sig”, fortsätter mamma. ”Jag kan inte förstå det.”

Men det kan jag! får Anna-Karin lust att skrika.

För hur många gånger har hon inte tänkt på hur lätt det vore att bara göra slut på allting? Första gången var hon åtta år gammal. Det var den gången hon berättade om sitt helvete för läraren. Han försökte tala allvar med mobbarna, vilket ledde till att de klädde av henne till bara trosor och T-shirt och lämnade henne på skolgården mitt i vintern. ”Nästa gång slår vi ihjäl dig, bondunge”, sa Erik Forslund. När mamma kom och hämtade henne sa Anna-Karin att det bara hade varit en lek.

Om mamma hade frågat lite mer skulle hon ha berättat sanningen. Men i stället skällde mamma ut henne för att hon hade varit tvungen att åka hela långa vägen till skolan för att hämta henne.

Ja, Anna-Karin vet hur det känns att vilja dö. I åtta år har hon tänkt tanken nästan dagligen. Och avfärdat den igen. För morfar finns ju här. Och djuren. Och loven när hon aldrig behöver åka in till stan. Och ibland, när hon vågar tänka så långt, hägrar ett annat liv i framtiden – ett liv där hon är veterinär och kan köpa en egen gård, mitt ute i skogen, långt från Engelsfors.

”Det är nog mycket vi inte vet om hur den pojken hade det”, säger morfar till mamma på sitt diplomatiska vis.

”Det kan ju inte ha varit lätt, förstås. Med dom föräldrarna”, säger mamma och missförstår morfar som vanligt.

Ibland vet inte Anna-Karin vem hon stör sig mest på: morfar som inte dömer någon eller mamma som dömer alla utom sig själv.

”Jag menar, Helena har ju alltid jobbat mycket, och Krister ska vi inte ens prata om”, fortsätter mamma. ”Självaste kommunalpampen, han har väl inte tid för nåt så världsligt som sin egen familj, kan jag tänka mig. Jojo, det är inte alltid så perfekt som det ser ut på ytan.”

Mamma gör inget för att dölja att hon njuter när det går illa för dem som hon betraktar som ”lyckade”.

”Jag vill ju inte säga att det är föräldrarnas fel på nåt sätt, men nog undrar man ändå. När barn kommer till världen är dom som blanka sidor. Det är vi vuxna som fyller dom. Och när din pappa lämnade oss sa jag till mig själv att det här ska Anna-Karin inte behöva …”

Mamma pratar vidare, men Anna-Karin orkar inte lyssna längre. Du är för fan ond, vill hon skrika. Du vet ingenting om Elias familj, du vet inte ens nåt om din egen. Du har inte rätt att säga nånting. HÅLL BARA KÄFTEN.

Hjärtat bultar hårt i Anna-Karins bröst. Plötsligt märker hon hur tyst det är runt omkring henne.

Mamma har fimpat sin cigarett. Den ligger hårt hoptryckt som ett V på tallrikskanten men ryker fortfarande lite. Hon stirrar på Anna-Karin med uppspärrade ögon. Hon harklar sig och försöker säga något men allt som kommer är ett väsande ljud.

Anna-Karin sneglar på morfar. Han ser orolig ut.

”Hur är det, Mia? Har du satt i halsen?” frågar han.

Mamma sträcker sig efter vattenglaset och tar en djup klunk. Harklar sig igen men får inte fram ett ord.

”Mamma?” säger Anna-Karin.

”Jag har tappat rösten”, mimar hon.

Hon reser sig och hasar ut ur köket med cigarettpaketet i handen. Strax därpå slås teven på i vardagsrummet.

Morfar och Anna-Karin stirrar på varandra. Anna-Karin börjar fnissa okontrollerat.

”Det är inget att skratta åt”, förmanar morfar och hon tystnar.

Men det är det ju, vill hon säga. Det är ju hur roligt som helst.

* * *

Minoo spottar ut tandborstskummet, sköljer av tandborsten och torkar sig om munnen med en handduk. Hon ser sig i spegeln och känner en ilning längs ryggraden. Spegelglaset är hårt, blankt. Skulle hon kunna krossa det med handen? Var det så Elias gjorde?

Nej, hon får inte tänka på det.

Hon lämnar badrummet och går in på sitt rum. Den lilla trinda lampan med grön skärm lyser hemtrevligt på nattduksbordet. Minoo har på sig pyjamas, morgonrock och tofflor. Ändå fryser hon. Hon går fram till fönstret för att kolla att det är ordentligt stängt.

Hon blir stående.

Trädkronorna och buskarna rör sig i vinden. Det har slutat regna. Asfalten är våtblank i ljuset från gatlamporna. En av buskarna kastar en underlig skugga över gatan.

Nej, inser Minoo. Det står någon där. I mörkret, strax utanför gatlampans sken.

Hon drar för gardinerna och kikar ut genom den smala springan. Hon är helt säker nu. Det står en människa bland skuggorna och ser rakt mot hennes hus.

Gestalten börjar röra sig bort från huset. När den når nästa lyktstolpe och passerar genom ljuskäglan ser Minoo dess rygg. En svart munkjacka med huvan uppfälld.

Minoo står som förstenad tills gestalten är försvunnen.

Plötsligt hörs ett knarrande steg bakom henne.

Och paniken som hon har burit på hela dagen exploderar. Hon

skriker av skräck. När hon vänder sig om står mamma i dörröppningen.

”Minoo …”, säger hon.

Det är då Minoos tårar kommer. I nästa stund känner hon varma armar om sig, drar in mammalukten. Hon gråter och hulkar tills det inte kommer några tårar längre.

”Bashe azizam”, säger mamma tröstande.

Den natten sitter mamma på sängkanten tills Minoo har somnat.

* * *

Vanessa drömmer om Elias.

Han står framför de döda träden på skolgården och iakttar henne.

När hon ser honom känner hon sig ledsen. Elias Malmgren är död och kommer bara att bli ihågkommen som killen som tog livet av sig på skoltoaletten.

Hon vaknar av att Willes mobil vibrerar hårt mot golvet. Fan också. De somnade här på en madrass i Jontes hus. Är det mitt i natten? Det är svårt att avgöra i det dunkla rummet med nerdragna rullgardiner.

Willes telefon ringer fortfarande när hon lyfter upp den för att kolla vad klockan är. Hon trycker bort samtalet. Men hon hinner se ett namn på skärmen.

Wille har dragit åt sig hela täcket som vanligt och hon huttrar till. Hon lägger handen mot Willes midja och känner värmen från hans hud. Han rör sig oroligt i sömnen. Han ser så annorlunda ut när han sover. Det är som om hon kan se honom både som pojke och urgammal gubbe på samma gång. Vanessa lägger sig i sked mot honom och drar täcket om dem båda.

”Linnéa W”, stod det på skärmen.

Linnéa Wallin.

Elias Malmgrens bästa vän.

Willes ex.