29

Minoo går längs grusvägen mot Kärrgruvan med snabba steg. En hinna frost ligger över marken och luften doftar snö. Hon har på sig täckbyxor, dunjacka, mössa och vantar och känner sig som en sumobrottare på promenad.

Vanligtvis brukar hon sova till minst tio, ibland tolv, på helgerna. I morse kom hon ner till frukost vid halv åtta. Mamma satt vid köksbordet med sin obligatoriska kaffekopp och en tidning som var helt oläslig för folk som inte behärskar tiotusen latinska termer. Hon tittade upp och höjde på ögonbrynen när hon såg Minoo.

”Går din klocka fel?” frågade hon och vände blad.

”Jag försöker få lite bättre vanor bara”, svarade Minoo och kräktes inombords för att det lät så hurtigt.

”Minoo. Du behöver inte alltid vara så duktig …”

”Vi ska repetera en pjäs också”, avbröt Minoo för att få stopp på predikan.

”Gud, jag skulle ge vad som helst för lite kultur här uppe”, sa mamma och sköt bort tidningen. ”Vad är det för pjäs?”

Minoo insåg genast vilken idiotisk lögn hon påbörjat.

”Romeo och Julia. Det är i engelskan.”

”Ska ni sätta upp hela Romeo och Julia?”

”Det är några scener bara.”

”Men ändå. Shakespeare på engelska i första ring. Ambitiös lärare. Vad spelar du?”

”Det har vi inte bestämt än. Antagligen ett träd.”

”Du skulle vara ett underbart träd”, sa mamma och log.

Hon reste sig från bordet och gav Minoo en snabb kram.

”Bryt ett ben eller vad man säger.”

Minoo log stelt. Så fort mamma hade lämnat köket gick hon fram till bryggaren och fyllde en termosmugg med kaffe och mycket mjölk.

Nu smuttar hon på drycken men koffeinet kickar inte in. När hon äntligen kommer fram till Kärrgruvan är hon så trött att hon skulle kunna lägga sig på dansbanan och sova.

Det skulle hon kanske ha gjort också om inte Linnéa redan var där. Hon ser om möjligt ännu tröttare ut än Minoo där hon sitter på scenkanten och skriver i sin dagbok. Hon har på sig en mörkblå dunjacka som är flera nummer för stor och långt ifrån hennes vanliga stil.

Minoo går uppför trappan som leder till dansbanan. Linnéa tittar inte upp.

”Hej”, säger Minoo.

”Hej”, svarar Linnéa och skriver vidare.

Minoo dricker av kaffet, lutar sig mot räcket och försöker tvinga sig att inte börja babbla utan i stället bara stå och vara tyst.

Inte för att det någonsin är tyst i Minoos huvud – det är listor, måsten, möjliga och omöjliga scenarier som målas upp. För att inte tala om hur hon kan älta om hon har sagt något ogenomtänkt eller gjort bort sig i största allmänhet. Ibland kan hon komma ihåg pinsamma saker hon gjorde för hundra år sedan, och bli helt överväldigad av skammen. Som när hon och kusinen Shirin lekte att Barbie- och Kendockorna hade sex och moster Bahar kom in. Shirin skrek genast att det var Minoos idé. Vilket det också var. Bahar skrattade bara, men Minoo vill fortfarande gömma sig i ett hål bara hon tänker på det.

Linnéa fnissar plötsligt till.

”Vad är det?” frågar Minoo.

”Du såg rolig ut, bara.”

Minoo ler tveksamt.

”Är det kaffe?” säger Linnéa.

”Vill du smaka?”

Minoo går fram till Linnéa med muggen. Hon tar emot den och dricker som om det är vatten.

”Oj, jag tog nog det sista”, säger hon och ler snett.

”Det är okej”, svarar Minoo och ställer muggen åt sidan.

Linnéa stoppar ner anteckningsboken i en av de överdimensionerade jackfickorna.

”Det börjar bli lite för många människor som jag hatar i den här gruppen. Jag fattar inte hur jag ska kunna sitta här med den där kärringen utan att strypa henne.”

Minoo vet inte vad hon ska svara.

Dagarna efter mötet på rektorns kontor har på sätt och vis varit de skönaste på länge. Äntligen har de någon som kan visa dem vägen. Hon har sluppit grubbla över demoner och kunnat koncentrera sig på läxor och att tråna efter Max.

Hon vet att Linnéa anser att rektorn lät Elias och Rebecka dö. Själv är hon inte lika säker. Det måste finnas skäl som de inte känner till. Hon kan inte tro att någon skulle låta två människor dö utan att ingripa, bara för att några regler måste efterföljas.

Hon vill ge rektorn en chans. Det finns inga alternativ och hon längtar desperat efter kunskap. Dessutom hoppas hon att rektorn ska upptäcka att hon också har något slags kraft.

”Tror du att du har nån kraft?” frågar hon Linnéa. ”Som du inte har upptäckt än, menar jag.”

Linnéa möter hennes blick.

”Tror du att du har det, eller?”

”Nej. Men jag tänkte att eftersom alla andra … Har du känt nåt?”

Linnéas blick glider mot folkparkens ingång där Vanessa gör entré. Hon har på sig sin alldeles för tunna jacka, som om hon inte vill medge att det har blivit vinter.

Vanessa är säkert en sån person som tycker att årstiderna borde anpassa sig efter hennes klädsel och inte tvärtom, tänker Minoo och känner sig mer som en sumobrottare än någonsin.

”Fy fan, vad bakis jag är”, stönar Vanessa och klampar upp på scenen. När hon får syn på termosmuggen tänds en girig glimt i ögonen. ”Är det kaffe?”

”Slut”, säger Linnéa.

Vanessa himlar med ögonen.

”Fan, vilken jävla toppenmorgon”, säger hon och sjunker ner bredvid Linnéa.

Minoo noterar hur nära varandra de sitter. Det verkar som om de håller på att bli vänner. Minoo har inte märkt det förrän nu.

”Var är Storhäxan?” frågar Vanessa och stoppar in ett tuggummi i munnen. ”Jag trodde att hon skulle stå här och vänta med piskan i handen.”

Linnéa fnissar och de börjar prata om gemensamma vänner. Snart är de uppslukade av varandra. Det är inte så att de fryser ut Minoo, men de gör ingenting för att inkludera henne. Och hon vet som vanligt inte hur hon ska bryta in i samtalet utan att antingen låta som en lillgammal besserwisser eller en nyfiken barnunge.

Minoo sjunker ner på dansbanegolvet och drar fram biologiboken. Hon låtsas läsa, men det enda hon kan tänka på är hur mycket hon saknar Rebecka.

* * *

Busskuren är byggd av rödmålad korrugerad plåt. Någon har kommit på idén att måla små fönster med utsikt över en trädgård. Senare har någon skrivit HORA med svart spritpenna över blommorna. Anna-Karin har alltid haft en känsla av att det är riktat mot henne.

Det går bara två bussar på helgdagar, men rektorn sa att hon kunde hämta Anna-Karin. Hon vågade inte tacka nej. Rektorn skrämmer livet ur henne. Det känns som om hon kommer att se vad som hände med mamma bara genom att kasta en blick på Anna-Karin.

Hon har inte sovit en blund på hela natten. Så fort hon slöt ögonen såg hon det bubblande heta vattnet och mammas händer framför sig. Hon har verkligen inte använt sin kraft för att få mamma att skada sig själv. Tvärtom. Och ändå hände det.

Det mest skrämmande av allt är att hon inte längre är säker på hur det går till när hon påverkar mamma. I början använde hon sin kraft så intensivt att det till slut började gå av sig självt. Som en snöboll som satts i rullning och som hon inte längre har någon kontroll över. Det är likadant med Julia, Felicia och de andra i skolan. Den enda som hon känner att hon aktivt måste använda sin kraft på är Jari.

En mörkblå bil som ser dyr ut kommer körande. Anna-Karin ser rektorn sitta bakom ratten. Det är som om en stor tång griper tag i hennes inälvor och vrider om.

Skärp dig, Anna-Karin, tänker hon. Skärp dig.

Bilen glider upp jäms med kuren. Anna-Karin reser sig, går fram och öppnar dörren till passagerarsätet.

”Hej”, säger rektorn med ett svalt leende. ”Ursäkta att jag är lite sen.”

”Det är okej”, mumlar Anna-Karin när hon sätter sig.

”Jag måste tala med dig”, säger rektorn och trycker ner gasen.

Tången vrider om ytterligare ett varv. Anna-Karin kan inte titta på rektorn utan stirrar ut genom vindrutan, på den grå himlen, de svarta träden och de vita vägpinnarna som susar förbi.

”Du har missbrukat dina krafter å det grövsta”, säger rektorn. ”Och det är du väl medveten om.”

”Jag har inte …”, börjar Anna-Karin men blir avbruten.

”Det är inte en fråga. Det är ett faktum. Visserligen finns det förmildrande omständigheter, eftersom du inte har fått nån ledning. Men regler är regler. Det är min uppgift att informera dig om att Rådet har tillsatt en utredning.”

”En utredning?”

”Du har begått ett brott, Anna-Karin. Du begår det fortfarande.”

Anna-Karin vänder sig och ser på rektorn. Där sitter hon med sin perfekta profil, i sin perfekta vinterkappa, i sin perfekta bil. Där sitter hon och dömer Anna-Karin.

”Ni fattar ingenting, du och det där Rådet!”

Rektorn ger ifrån sig en lång suck. De kör under tystnad medan de närmar sig Engelsfors finaste villaområde. Rektorn parkerar bilen utanför ett stort grönt hus och vänder sig mot Anna-Karin.

”Du är inte dömd än. Men du måste sluta omedelbart.”

”Jag gör som jag vill”, fräser Anna-Karin.

En liten del av henne är fascinerad över att hon kan vara så otrevlig mot en person som egentligen skrämmer henne.

Rektorn ser granskande på Anna-Karin.

”Anna-Karin”, säger hon. ”Svara ärligt nu: Tror du att du kan sluta?”

”Det är klart jag kan. Men jag gör inget fel”, säger hon envist.

Rektorn fnyser.

”Vi får tala mer om det här en annan gång”, säger hon. ”Nu kommer Ida.”

Anna-Karin får en skymt av en blond gestalt som närmar sig med snabba steg. Hon kryper ihop i sätet och stirrar på sina händer. Hon tänker inte låta Ida se hur rädd hon är.