12

Rebecka ligger fortfarande klarvaken när hon hör nyckeln rassla i ytterdörren. Hon hör mamma hänga av sig jackan och ta av sig skorna. Sedan öppnas dörren till brödernas rum. Sedan systrarnas.

Rebecka har redan tittat till dem. Det var först när hon skilts från Minoo som hon insåg att barnen hade varit ensamma hela natten. Tänk om något hänt? Tänk om det börjat brinna? Eller om någon av dem vaknat, inte hittat vare sig Rebecka eller mamma? Gått ut på balkongen, trillat ner, krossats mot marken …

Hon sprang hem så snabbt hennes trötta ben bar henne. Men allt var tyst och lugnt och precis som vanligt.

Mammas steg närmar sig ute i hallen och Rebecka tvingar sig själv att andas normalt. Men hennes dörr öppnas inte. I stället hör hon mamma fortsätta ut i köket.

Rebecka ligger kvar i sängen och känner en konstig blandning av lättnad och vemod. Det är så tydligt att mamma inte alls ser henne som ett barn. Redan när Rebecka var fem, sex år var det hon som såg till att Anton och Oskar höll sams och uppförde sig. Likadant med Alma och Moa. Rebecka var världens bästa lilla barnvakt, fick hon höra jämt.

Hon sätter sig upp i sängen och tänker på sin nya familj som hon träffade i natt. Nu förväntas hon ha samma roll där. Den som leder, medlar och håller ihop gruppen. Kommer hon att klara det? Kommer hon att orka?

Hon går ut i köket där mamma fixar frukost.

”Beckis, är du redan uppe?” säger hon och ger Rebecka en varm kram.

Rebecka känner sig genast lite bättre till mods. Det är inte ofta hon och mamma får vara ensamma.

Medan de hjälps åt att duka berättar mamma om den dramatiska natten på akuten. Det hade varit ett stort slagsmål på Götvändaren, stans enda hotell, som ledde till att en man fick sys med sju stygn. En annan man misshandlade sin fru med en het stekpanna för att hon bränt vid fläskfilén. En äldre kvinna som jobbade nattskift på sågverket hade råkat kapa av sig hela vänsterhanden. Och ett litet barn hade drabbats av sådan mörkerrädsla att han nästan blivit psykotisk. Han var övertygad om att det vandrade monster på gatan nedanför hans fönster.

”Nog märktes det att det var fullmåne”, säger mamma och ställer fram filtallrikar.

Mamma har en teori om att folk beter sig annorlunda när det är fullmåne. Eftersom månen påverkar tidvattnet måste den även påverka människor, som till största delen består av vatten. Alltifrån ovanligt många förlossningar till våldsbrott och sömnsvårigheter kan i mammas värld förklaras med ett: ”Det måste vara fullmåne.”

”Det kanske blir extra galet när månen är röd”, föreslår Rebecka.

Mamma tittar frågande på henne.

”Vad menar du?”

Rebecka blir osäker.

”Den var ju alldeles röd. Blodröd.”

”Vad konstigt att du säger det”, säger mamma. ”Några av patienterna pratade om att månen var röd. Men när vi i personalen tittade såg den ut precis som vanligt.”

Mamma häller upp kaffe åt sig.

Rebecka ser ut genom fönstret. På den ljusa morgonhimlen dröjer sig en genomskinlig måne kvar. Den är fortfarande röd. Mamma följer hennes blick utan att reagera. Uppenbarligen ser hon inget konstigt alls med månen.

”Jag måste ha drömt det”, säger Rebecka tyst.

Hon funderar en stund.

”Mamma … har du hört att det skulle vara nåt konstigt med Kärrgruvan?”

”Vadå?”

”Jag vet inte, om nån har sagt att det har hänt nåt skumt där.”

Mamma ser undrande på henne.

”Vad pratar du om?”

”Folkparken!”

”Vilken folkpark?”

”Kärrgruvan!”

Mamma rynkar pannan.

”Det låter vagt bekant. Var ligger den?”

”Här i Engelsfors.”

Mamma gick ofta till Kärrgruvan när hon var ung och lyssnade på konserter och dansade. Hon har berättat om det med stor nostalgi. Nu skrattar hon bara.

”Du måste verkligen ha drömt konstigt i natt”, säger mamma.

”Ja, jag måste väl ha gjort det”, mumlar Rebecka.

* * *

Det känns konstigt att sitta vid köksbordet och äta frukost som om ingenting har hänt, tycker Vanessa. Tugga, svälja, tugga, svälja, dricka lite juice och så börja om. Som om allt var precis som vanligt.

Mamma kommer ut från sovrummet och lägger armen om henne. Vanessa blundar. Det är skönt

Men mamma släpper henne nästan genast. Deras kramar är så hastiga nu för tiden. Det är mest Vanessas fel. Hon har suckat alltför många gånger åt mammas försök att närma sig. Hur ska mamma kunna veta att hon verkligen vill ha en av den gamla sortens kramar just nu?

”Det har öppnat en ny affär i gallerian. Kristallgrottan”, säger mamma.

”Och där säljer dom … kristaller?”

Mamma uppfattar inte sarkasmen.

”Ja, och eteriska oljor och lite allt möjligt. Man kan visst bli spådd i händerna också. Det är en kvinna som heter Mona Månstråle som äger den.”

”Mona Månstråle? Ja, det lät ju inte som ett påhittat namn i alla fall.”

Mamma skrattar och fyller på vatten i kaffebryggaren vid diskbänken. När det börjar puttra sträcker hon på sig och gäspar.

”Nicke ringde medan du stod i duschen. Det har tydligen varit livat på stan i natt”, säger hon och börjar skiva upp limpa.

”Definiera livat i Engelsfors.”

”Det var nåt stort slagsmål på Götvändaren och en hel massa fyllebråk överallt. Nicke sa att han aldrig sett nåt liknande. Han skulle just gå från jobbet när dom ringde om en kvinna som hade hängt sig från taknocken på ett hus i Riddarhyttan, precis där lågstadiebarnen brukar gå till skolan. Han var på väg dit nu och trodde inte att han skulle komma hem på flera timmar.”

”Men gud vad synd att gå miste om Nicke. Hela min dag kommer att kännas helt misslyckad nu”, säger Vanessa.

Hon ångrar sig genast när hon ser mammas ledsna min.

”Herregud, Vanessa. Hur länge ska du hålla på så här? Nicke är Melvins pappa. Du måste acceptera honom.”

”Jag accepterar honom när han accepterar mig.”

”Kan du bara ta och växa upp nån gång?”

Det dåliga samvetet Vanessa nyss kände är borta på ett ögonblick. Hon måste bita ihop för att inte skrika rakt ut.

Mamma hade bara dejtat Nicke i ett par månader när hon blev på smällen och lyckligt trumpetade ut att Vanessa skulle få ett syskon. I hemlighet hade Vanessa hoppats att Nicke skulle sticka från ansvaret. Men nej, han ville vara pappa och de flyttade ihop lagom till förlossningen.

Melvin kan hon inte låta bli att älska, även om det var halvkul i början med en tjutande bebis om nätterna, men Nicke har hon hatat från första stund. Han anstränger sig inte en sekund för att vara trevlig mot henne – det är bara hon som ska anpassa sig hela tiden. Och mamma ser det inte. Hon är blind för alla Nickes dåliga sidor och låter honom styra och ställa.

”Väx upp själv”, fräser Vanessa och går ut i hallen.

”Du säger inte så till mig!” säger mamma och följer efter.

Vanessa stänger ytterdörren i ansiktet på henne.

* * *

”Hörde du korna i natt?” frågar morfar när han och mamma kommer in i köket efter morgonmjölkningen.

”Vadå?” frågar Anna-Karin med munnen full av ostmacka.

”Dom stod och råmade i ladugården som om dom blivit tokiga”, kraxar mamma. Hennes röst är tillbaka men den är inte helt återställd. ”Tack vare dom fick jag inte sova en blund. Inte för att jag nånsin kan sova med min rygg.”

”Jag måste ha sovit djupt”, mumlar Anna-Karin.

”Jaså?” säger morfar. ”Du som ser så trött ut.”

”Hoppas du inte får samma förkylning som jag”, säger mamma och tänder en cigarett.

Morfar kommer fram till bordet och lägger en hand på Anna-Karins panna.

”Du är åtminstone inte febrig.”

Den gamla Anna-Karin skulle gärna ha spelat sjuk. Stannat i tryggheten på sitt rum. Nu är allt annorlunda. För första gången i livet längtar hon till skolan.

”Jag mår bra”, säger hon.

Morfar klappar henne på axeln, ganska hårt, det är hans motsvarighet till en kram.

”Det var blodmånen som höll korna vakna. Den kanske störde dig också i drömmar.”

”Blodmåne?” fnyser mamma. ”Du och dina hokuspokusidéer. Jag såg då ingen blodmåne.”

Anna-Karin sneglar på morfar. Det värker i henne av längtan efter att få berätta för honom om allt det fantastiska som händer, hur hennes liv håller på att förändras. Men hon kan inte glömma varningen. Lita inte på någon.

När Anna-Karin kommer in på sitt rum går hon fram till spegeln.

Hon vet att hon inte är någon skönhet. Men hon har vackra ögon. De är stora och har en ovanlig grön färg. Och hennes mun är fint formad, särskilt när hon ler. Hon prövar framför spegeln. Tänderna är vita och jämna. Det är åtminstone något.

Hon tar en vanlig behå i stället för den som ska få brösten att se mindre ut. De flesta tjejer vill ju ha större bröst, påminner hon sig.

Men när hon knäpper jeansen sviktar självförtroendet igen. Hon måste ha de äckligaste fettvalkarna på hela skolan. Hon väljer en T-shirt som är flera nummer för stor och kränger på sig träningsoverallsjackan utanpå. Hon känner sig trygg igen.

Anna-Karin ler prövande mot spegeln. Hon tänker le oftare från och med nu.

* * *

Minoo närmar sig skolan samtidigt som en av skolbussarna stannar med ett väsande utanför grindarna. På avstånd ser hon Anna-Karin bland eleverna som väller ut ur den. Deras blickar möts för ett kort ögonblick. Anna-Karin ler, så hastigt att Minoo nästan kunde ha inbillat sig det, och sedan tittar hon ner i marken igen. Ansiktet döljs bakom slöjan av hår.

”Minoo!” ropar Rebecka som kommer gående mot henne.

Det är otroligt att de skildes åt för bara några timmar sedan. Och under de omständigheterna.

”Vi skulle ligga lågt med att vi känner varandra”, säger Minoo tyst när de möts.

”Vi går ju i samma klass.”

”Men skulle vi umgås för det?”

Rebecka ger henne en konstig blick och Minoo inser att hon beter sig som en idiot.

”Förlåt. Det var överdrivet”, säger hon när de börjar gå tillsammans. ”Allt är så konstigt bara.”

”Jag vet, mamma sa att det var fullt med folk på akuten i natt. Det hade hänt en massa sjuka grejer. Hade din pappa hört nåt? Från tidningen menar jag.”

”Han hade redan gått till jobbet när jag steg upp. Eller låtsades stiga upp.”

”Har inte du heller sovit nåt?”

Minoo skakar på huvudet. Hon berättar nästan att hon kastade sig över kemiboken så fort hon kom innanför dörren, men hejdar sig i tid.

”Det konstigaste är att några av patienterna sa att månen var röd”, fortsätter Rebecka och stannar till precis vid ingången till skolgården, ”men när mamma och dom andra på hennes jobb kollade var det ingen av dom som såg det. Och när vi tittade på månen tillsammans i morse såg jag att den fortfarande var röd, men hon gjorde inte det.”

”Så alla kunde inte se det?” säger Minoo.

”Det verkar så. Och min mamma visste inte vad jag pratade om när jag nämnde Kärrgruvan. Det var som om hon hade glömt bort att den existerar.”

En rysning far genom Minoo.

”Det kanske är det som gör att det är en skyddad plats. Jag läste en bok där det fanns ett träd som man inte kunde se om man inte redan visste att det fanns där. Det kanske är samma sak här …” Minoo tystnar tvärt och rodnar när hon inser hur hon har babblat på. ”Fast det var bara en barnbok förstås.”

”Kan du fatta att vi pratar om det här på allvar?” säger Rebecka.

Minoo skrattar till. Nej, hon kan inte fatta det. De börjar gå igen och passerar Vanessa som följer dem med blicken utan att säga ett ord.

”Det verkar ha hänt nåt”, säger Rebecka.

Först nu noterar Minoo hur mycket folk det är på skolgården.

Gustaf kommer emot dem och ger Rebecka en kyss som är så intim att Minoo måste titta bort. Lyckligtvis är den snabbt avklarad.

Gustaf och Rebecka är som ett av de där perfekta paren som man ser på teve och försöker trösta sig med att sådana minsann inte finns i verkligheten.

Hur kommer den första kille som kysser mig att se ut?

Den tanken fladdrar förbi i olika varianter nästan varje dag. Sent på kvällen, innan hon ska somna, tillåter hon sig ibland att tro att svaret är Max. Men i dagsljus känns tanken både barnslig och absurd.

”Har ni sett det?” säger Gustaf.

Minoo och Rebecka utbyter en hastig blick.

”Vad menar du?” frågar Rebecka.

”Om du hade sett det skulle du inte fråga. Kom!”

Han tar Rebecka i handen och gör en gest åt Minoo att följa med. Minoo går efter dem. Nu märker hon att eleverna står utspridda i två löst sammanhållna grupper, en bra bit från varandra. Mitt på skolgården är det tomt.

”Där”, säger Gustaf och pekar.

En spricka har öppnat sig tvärs över skolgården. Den är inte särskilt bred, men den slingrar sig ända från fotbollsmålet till de döda träden.

”Det går ett rykte om att det finns gamla gruvgångar som har rasat ihop där nere”, säger Gustaf.

”Jag tror knappast att dom skulle bygga en skola ovanpå gamla gruvgångar”, säger Minoo. ”Gruvorna låg ju dessutom en bra bit härifrån …”

”Dom kanske provborrade här en gång i tiden”, avbryter Rebecka.

Hon kastar en menande blick på Minoo när Gustaf inte ser. Rebecka tror inte heller på den här förklaringen. Men den duger bra. Sprickan måste ha något att göra med allt annat som hänt under natten, och därför ska de inte uppmuntra till fler frågor än nödvändigt.

Entrédörrarna öppnas och rektorn kommer ut på trappan. Hon står lugnt och väntar medan sorlet på skolgården långsamt ebbar ut. När hon talar hörs vartenda ord lika tydligt som om hon hade använt mikrofon.

”Jag måste be er alla att lämna skolgården. Skolan kommer att vara stängd i dag medan sprickan undersöks.”

Spridda jubel och applåder hörs. Minoo ser sig omkring. Framför henne står Rebecka och Gustaf. Vanessa hänger med Evelina och Michelle vid fotbollsmålet. Och Ida sitter på räcket till trappan tillsammans med Felicia. Underligt nog står Anna-Karin bredvid dem och pratar med Julia.

Max står med några andra lärare. Han har en kavaj över ena armen, sin portfölj i handen och är så där overkligt snygg. Bakom honom skymtar Nicolaus. Minoo får en känsla av att de alla är schackpjäser, uppradade inför ett avgörande parti.

”Brandkåren har redan varit här för att kontrollera gas- och vattenledningar, men dom vill göra ytterligare undersökningar”, fortsätter rektorn. ”I morgon tar vi igen det vi missade i dag.”

Hon går in i skolan igen. Skolgården töms snabbt på elever.

”Då ses vi i morgon då”, säger Rebecka och ler mot Minoo.

”Ja, vi ses”, säger Gustaf.

De går därifrån med armarna om varandra. Minoo tittar efter dem en stund innan hon vänder sig mot skolan igen. Hon ser på den trista byggnaden – raderna av exakt likadana fönster, det intetsägande teglet – och försöker föreställa sig att det här är en ondskans plats. Men det är svårt. Det är inte direkt en plats hon tycker om. Men det är en plats där hon vet vem hon är och vad hon är bra på.

I resten av världen har hon ingen aning.