48

Minoo stirrar på siffrorna framför sig. En andragradsekvation som borde vara enkel. Men just nu kan hon inte få något att stämma.

Det ringer ut till lunch. Skrap av stolar, böcker som smälls ihop, dragkedjor på väskor som öppnas och stängs. Minoo sneglar på Max och får ett litet leende från honom. Han döljer det snabbt bakom sin kaffemugg. Hennes hjärta gör ett skutt när hon ser det. Det hemliga samförståndet mellan dem är tillbaka.

Snart fyller hon sjutton. Om ett år är hon myndig. Vuxen i samhällets ögon. Ett år är ingenting, har han sagt. Han är beredd att vänta.

Det är nästan olidligt att behöva se honom varje dag nu när hon vet att han också älskar henne. En vacker dag kommer hon inte längre att kunna hålla sig från att springa fram till katedern och hångla ner honom från stolen inför alla. Det är lika bra att han slutar till sommaren.

Minoo följer strömmen av elever ut i trapphuset. Hon har kollat Gustafs schema. De har lunch samtidigt. Ska hon prata med honom om hon ser honom i matsalen? Eller ska hon vänta till efter skolan?

Hon har lyckats undvika honom sedan den där eftermiddagen vid viadukten. Han har närmat sig flera gånger i skolan, men hon har alltid smitit undan. Nu har hon vänt och vridit på vad hon ska säga till honom, men hon inser att det är omöjligt att planera en dialog. Hon får helt enkelt improvisera.

När hon kommer ner på bottenvåningen och viker in i korridoren som leder mot matsalstrappan får hon syn på Linnéa.

Hon står med ryggen mot en skåprad. Erik Forslund och Robin Zetterqvist står framför henne. När Linnéa försöker gå därifrån far Eriks hand ut och träffar skåpet bredvid henne med en smäll. Hon är fast.

De andra eleverna låtsas inte om något när de går förbi. Ingen verkar längre minnas när Erik kissade på sig på skolgården och Robin tiggde smulor vid Anna-Karins bord. De är kungar igen.

Minoo rättar till ryggsäcken och går närmare.

”Hur mycket ska du ha då?” hör hon Erik fråga.

”Flytta på dig”, säger Linnéa och försöker knuffa bort honom.

”Eller du kanske har börjat göra det gratis?”

Minoo blir plötsligt rädd. Alla andra har försvunnit till matsalen nu. Hon går närmare, försöker få stegen att låta beslutsamma.

”Svara då!” säger Robin.

”Lägg av!” ropar Minoo.

Orden ekar i den ödsliga korridoren. Erik vänder sig om och ser på Minoo med avsmak.

”Jag visste inte att du hade en flickvän”, säger Robin till Linnéa.

”Är du avundsjuk?” säger Linnéa. ”Du kommer ju aldrig att få se en fitta i verkligheten.”

Linnéa ler mot honom. För ett ögonblick tror Minoo att Robin ska slå henne. Det är tydligt att han så gärna vill sudda ut det där leendet med knytnäven.

I stället rycker han tag i Linnéas väska och häller ut innehållet. Smink, cigaretter, mobilen, pennor, skolböcker och Linnéas svarta anteckningsbok sprids ut över golvet.

Linnéa försöker kasta sig efter sina saker, men Erik håller fast henne medan Robin sparkar runt i röran. Han stampar på hennes mobil så att skärmen spricker.

”Släpp henne”, säger Minoo.

Robin plockar upp den svarta anteckningsboken som Linnéa alltid skriver i och börjar bläddra i den. Minoo får en skymt av tättskrivna sidor. Rött, blått, grönt och svart bläck. Teckningar och mönster.

”Vad är det här?” säger Robin. ”Din dagbok?”

Linnéa försöker slå sig fri ur Eriks grepp. När hon inte kommer loss slungar hon huvudet bakåt i ett misslyckat försök att skalla honom. Robin blir bara ännu mer uppeldad.

”Nu ska vi se …”, börjar han.

Minoo går fram till Robin och försöker slita åt sig boken, men han skrattar bara och håller henne enkelt på avstånd med en utsträckt arm. Med den andra handen bläddrar han i boken och börjar läsa:

”Alla dom andra sitter där och tindrar med ögonen, som om dom var perfekta små barn på julafton och AL var jultomten. Jag står snart inte ut mer. M är värst, alltid så jävla sugen på att vara bäst i klassen, jag får ont i huvudet av henne.”

Minoo tvivlar inte på att det är hon som är ”M”. Det svider, men det enda som är viktigt just nu är att få tag på boken innan den avslöjar dem allihop. Hon gör ett nytt utfall mot Robin och lyckas snudda vid den. En sida rivs nästan ut under hennes utsträckta fingrar, men Robin knuffar bort henne.

”Står det inget om när hon knullar för heroin?” frågar Erik.

”Vänta lite, vänta lite …”, säger Robin och bläddrar.

Linnéa försöker kasta av sig Erik. Hon vrider sig, rycker och sliter i hans grepp. Erik bara skrattar och håller henne närmare intill sig.

”Du gillar det här, va?” flåsar han i hennes öra.

”Släpp mig”, väser Linnéa.

Robin letar vidare.

”Jag måste berätta för dom andra”, läser han. ”Allt är så jävla komplicerat.”

Han tittar upp på Linnéa och hånler.

”Jag börjar nästan grina nu”, säger han och återvänder sedan till boken. ”Jag borde ha sagt nåt redan från början. Nu skulle det förstöra allting. Dom skulle hata mig om dom visste.”

Linnéa skriker, högt och vansinnigt. Det ekar genom korridoren. Allting stannar upp för ett ögonblick. Det är tillräckligt. Linnéa sparkar Robin mellan benen med sin stålhättade känga. Hårt möter mjukt. Robin ylar av smärta och sjunker ner på alla fyra. Boken faller ur hans hand och glider i väg över golvet.

Minoo böjer sig ner och fångar den.

”Jävla-fitta-jag-ska-döda-dig”, väser Erik som om det var ett enda ord och vrider upp Linnéas arm på hennes rygg.

Minoo har aldrig varit i slagsmål. Inte ens som barn. Hon hade inga syskon att bråka med, och på dagis var hon alltid en snäll flicka. Men nu kränger hon av sig ryggsäcken. Den är tung. Full med böcker.

Linnéa skriker till när Erik vrider åt hennes arm ännu hårdare. Minoo stänger av sin hjärna och låter instinkten ta över.

Hon svingar väskan i en vid båge. Den träffar Eriks huvud, tillräckligt hårt för att han ska vackla till och ramla mot skåpen.

Linnéa sliter sig loss ur hans grepp. Hon kastar sig ner på golvet och rafsar åt sig sina saker. Puderdosan går sönder när hon lyfter upp den och vitt damm yr genom luften.

”Boken!” skriker hon till Minoo.

Adrenalinet susar genom Minoos kropp när hon ser hur Erik reser sig bakom Linnéa. Det är nästan så att hon inte förstår vad Linnéa säger.

Linnéa kommer på fötter med väskan i handen. Hon rycker boken ur Minoos händer och springer.

Minoo börjar också springa. Linnéa är mycket snabbare än hon och snart har hon försvunnit ut genom entrédörren. Minoo störtar nerför matsalstrappan.

”Jävla flator!” skriker Erik någonstans i korridoren bakom henne.

* * *

Vanessa sitter i Willes bil och tittar på dagiset Lingonets lilla gård med sin klätterställning och översnöade sandlåda. Fem knöliga snögubbar står på parad framför den välbekanta låga byggnaden.

Vanessa tittar på klockan på instrumentpanelen. Hon hinner. Bara inte Nicke eller mamma har bestämt sig för att hämta tidigare i dag …

”Jag är så jävla nervös”, säger hon.

Wille sträcker sig över sätet och kysser hennes kind.

”Ska jag vänta på dig?”

”Det behövs inte.”

”Är det säkert?”

”Ja. Jag blir bara stressad om jag vet att du sitter här ute och väntar.”

Det är halva sanningen. Den andra halvan är att hon vill vara ensam efteråt.

”Okej, jag drar hem till Jonte”, säger han. ”Så ses vi i kväll.”

Vanessa sväljer en kommentar om att det finns tusen saker Wille borde göra i stället för att åka hem till Jonte. Men hon börjar bli spyfärdig på sig själv och sin tjatiga röst.

Hon känner sig vuxen på de värsta sätten när hon är med Wille numera. Hon har aldrig suckat så mycket i hela sitt liv som hon gjort sedan de flyttade ihop. Det är som om hon har förvandlats till sin egen mamma.

Wille har fortfarande inte nämnt mejlet hon skickade i förrgår, med länkar till annonser på Arbetsförmedlingens hemsida för de få lediga jobben här i Engelsfors. Hon fattar att det inte känns särskilt kul att ställa sig och jobba på sågverket eller städa kontoren i kommunhuset om nätterna. Men det skulle ju bara vara tillfälligt. Så fort hon är klar med gymnasiet kan de ju flytta från stan. Göra vad de vill. Tillsammans.

Hon kliver ur bilen, och han vinkar till henne genom rutan när hon har smällt igen dörren. Hon älskar honom. Men hon vet inte om det räcker längre.

”Vanessa! Det var länge sen! Är det du som hämtar Melvin i dag?”

Amira jobbade här redan när Vanessa gick på dagis, och hon var Vanessas favoritfröken. Hon har på sig samma hängselkjolar nu som då, och varje gång Vanessa ser henne får hon flashbacks till sagostunder och nyponsoppa och den där gången Amira kom på henne med Kevin i lekstugan.

”Nej, jag ska bara hälsa på honom”, säger Vanessa. ”Är det okej om jag ger honom en present? Ni kanske har regler eller nåt …”

Amira ser på kassen som Vanessa har i handen. Hon undrar om Amira vet att hon inte bor hemma längre.

”Okej”, säger hon. ”Vi kan göra ett undantag den här gången. Men ni kan väl gå undan lite så att de andra barnen inte ser? Det blir ett sånt liv då.”

”Absolut”, säger Vanessa. ”Tack.”

”Gå in i matrummet så hämtar jag honom.”

Det låga bordet där barnen äter lunch och mellanmål står avdukat. De mörkblå rullgardinerna med cirkusdjur i glada färger är till hälften nerdragna och det är dunkelt i rummet. Det luktar plast och skurmedel. Allt är anpassat efter små människor, och det är svårt att fatta att hon själv en gång var lika liten.

”Kom, Melvin. Vanessa är här inne”, hör hon Amiras röst och vänder sig om.

Melvin står i dörren och ser avvaktande på henne. Han har på sig en blåvitrandig tröja och jeans med resår. På fötterna har han röda sockiplast. Håret har blivit längre och lockar sig kring tinningarna. Vanessa ställer ifrån sig kassen och lyckas låta bli att ropa: ”Vad stor du har blivit!” som en jobbig gammal släkting.

”Grattis på födelsedan!” säger hon i stället, sätter sig på knä och sträcker ut armarna.

Melvin ser på henne. Så vänder han sig om och gömmer ansiktet mot Amiras ben.

Det är som om någon gör tusen nålar på hennes hjärta. För precis så där brukar Melvin göra när folk han inte känner kommer på besök. Vanessa sänker armarna.

”Blev du lite blyg nu?” säger Amira med sin snälla röst.

”Vi har inte setts på länge. Jag vet inte om han …”

Rösten låser sig. Gråten är på väg ut. Hon kan inte låta det hända. Hon kan inte börja grina på sin lillebrors födelsedag och ge honom trauman för livet.

Det har du redan gjort, säger en röst inuti henne. Genom att bara gå ut genom dörren och försvinna. Det är klart han inte litar på dig. Han kanske inte ens minns dig.

Hon andas in genom näsan och försöker svälja ner gråtklumpen.

”Jag tog med en present”, säger hon och fiskar upp paketet ur kassen, ställer det på golvet mellan dem.

”Var så god”, säger hon.

Melvin ser lite skeptiskt på henne. Så tar han några försiktiga steg. Stannar.

”Tå”, säger han och sträcker ut handen med två uppsträckta fingrar.

”Ja, två år fyller du”, säger Vanessa och blinkar bort några tårar. ”Vad duktig du är.”

Melvin ler ett snabbt litet leende. Hon puffar paketet närmare honom. Långsamt börjar han fingra på papperet med sina knubbiga små fingrar. Han river och sliter lite på måfå medan Vanessa i smyg lossar på tejpen.

Till slut drar han fram mjukispingvinen med de stora ögonen. Så fort Vanessa såg den tänkte hon att Melvin skulle ha den. Nu är hon med ens osäker på sitt val.

”Oj, vilken fin pingvin!” säger Amira.

Melvin håller upp pingvinen framför sig. Vanessa håller andan. Om Melvin ratar presenten nu så kommer hon att lägga sig på golvet och böla tills Amira lyfter upp henne i sin famn.

”Tycker du om pingvinen?” frågar Vanessa.

”Pingu”, säger Melvin och skakar glatt på fågeln.

Hon blir helt patetiskt lycklig och börjar nästan grina av det i stället.

”Får jag en kram nu?” säger hon.

Hon kan inte hålla sig längre. Vill så gärna ta honom i famnen. Känna den där varma lilla kroppen mot sig.

Melvin tittar storögt på henne. Han ser livrädd ut.

”Nä”, säger han.

Sedan tar han pingvinen i ena vingen och tultar ut ur rummet. Amira tittar medlidsamt på henne.

”Han blev bara blyg. Ni har ju inte setts på så länge”, säger Amira.

Så klart att mamma inte kunnat hålla tyst. Och Nicke har säkert beskrivit det som att Jannikes jobbiga dotter flyttat hem till stans knarkkung och spårat ur helt och hållet. Vanessa vill stanna kvar och förklara allt för Amira, vinna över henne på sin sida, men hon måste härifrån nu, innan hon börjar explosionsgrina.

Så hon säger bara hejdå och skyndar sig ut på vägen.

Dagiset ligger högst upp på en höjd. Härifrån ser hon nästan hela Engelsfors. Den här äckliga lilla skitstan som är full med folk som tror att de bor på den viktigaste platsen i världen. Gud, vad hon hatar dem. Gud, vad hon vill bort härifrån.

Nu, när hon får gråta, är det som om alla tårar har dunstat bort.

Det finns ingenstans hon vill gå. Inte hem till Wille och Sirpa. Inte till mamma och Nicke. Hon känner sig inte hemma någonstans längre.

* * *

Minoo står utanför biblioteket och försöker se avspänd ut när det ringer ut efter dagens sista lektion. Hon ser på dörren till Gustafs klassrum. Men den förblir stängd. Kanske har Ove Post dragit ut på en dissektion igen.

Rektorn kommer gående. Hon styr stegen rakt mot Minoo.

”Vad gör du här?” frågar hon, som om det är något misstänkt med att stå utanför skolans bibliotek.

Minoo får en känsla av att rektorn sneglar mot Gustafs klassrum.

”Väntar på en kompis.”

Rektorn ser dröjande på henne. Så nickar hon och går därifrån.

Och äntligen börjar Gustafs klasskompisar att komma ut i korridoren. Minoo knappar nervöst på mobilen och hoppas att det ser ut som om hon är strängt upptagen av att skriva ett viktigt meddelande.

Hon ser inte Gustaf förrän han ställt sig alldeles intill henne.

”Hej”, säger han.

”Hej! Jag väntade faktiskt på dig”, säger hon i så absolut normal samtalston som möjligt.

Gustaf ser glad ut.

”Gjorde du?”

Minoo försöker fokusera på punkten precis vid hans näsrot, mitt emellan ögonbrynen, så att han ska tro att hon ser honom i ögonen, som en helt normal människa som inte har något alls att dölja.

”Jag tänkte att vi kanske kunde hitta på nåt i helgen”, säger hon och hoppas intensivt att han inte kommer tolka förslaget som att hon vill gå på dejt med honom. Öronen hettar så mycket att de snart kommer att skrumpna ihop som två soltorkade tomater.

”Gärna. Vad vill du göra?” säger han.

”Bara träffas. Men vi har släkt på besök”, ljuger hon. ”Så vi kanske kan vara hemma hos dig?”

Hur spontant som helst.

”Visst. Jag har träning, men du kan komma nån gång vid fyratiden.”

”Är du ensam hemma?” Hon hör direkt hur det låter och tomatkänslan sprider sig till hela ansiktet. ”Jag menar bara om vi vill vara i fred. Prata om Rebecka eller nåt. Inte för att vi måste prata om henne. Men du vet …”

”Jag vet”, säger han.

”Då ses vi i morgon då”, säger Minoo.

Plötsligt kastar sig Gustaf fram och ger henne en kram och hon måste hejda sig från att backa. Hon minns hur han drog henne till sig där i mörkret vid viadukten. Det här känns helt annorlunda.

”Jag är så glad att du vill ses”, säger han och släpper henne. ”Det har känts som om du har undvikit mig.”

Minoo fixerar blicken på hans näsrot igen.

”Inte alls!” säger hon. ”Varför skulle jag göra det?”