45

Nummer 17. Nummer 19.

Vad håller jag på med? tänker Minoo när hon går Uggelbovägen fram.

Nummer 21. 23.

Natriumlamporna kastar sitt sken över den nyplogade vägen. Snövallarna är punktmarkerade med hundkiss. Hon passerar nummer 25. 27. 29.

Det här är kanske något som Vanessa skulle göra. Eller Linnéa.

31 och 33.

Definitivt inte Minoo Falk Karimi.

Hon stannar vid nummer 35 och spanar mot hus 37. Det lyser i Max fönster. Hon kan fortfarande vända om och gå raka vägen hem. Det är fortfarande möjligt. Hon kan fortfarande dra sig ur.

Men om hon går nu, då får hon aldrig veta.

Hon går den sista biten fram till Max dörr och sträcker fram handen för att ringa på. Hon hejdar sig när hon hör röster inifrån huset. Är det teven eller radion som står på där inne? Eller har han vänner på besök? En kvinna?

Hon har inte ens tänkt på att Max kan ha ett privatliv. I hennes tankar har han alltid figurerat i ett slags vakuum när han inte är i skolan.

Tänk om han har vänner på middag. Vad ska de tro? Att Max är något slags halvpeddo som utnyttjar sina elever? Och att hon är en blåst liten brud som är fixerad vid äldre killar?

Max vänner skulle säkert tycka att det var helt normalt att han blev ihop med en tjej som knappt börjat gymnasiet, och han skulle säkert inte alls skämmas inför dem. ”Hur träffades ni?”, ”Tja, Minoo var ju en hejare på andragradsekvationer och tycke uppstod!” Plötsligt kan hon föreställa sig hur äckligt allt skulle framstå i andras ögon.

Har Max syskon och föräldrar? Vad skulle de säga? Kul släktträffar. Hon skulle få sitta vid barnbordet medan de vuxna pratade. För att inte tala om vad hennes egna föräldrar skulle säga. Pappa skulle undra om han råkat orsaka något slags faderskomplex för att han jobbat för mycket i hennes barndom. Mamma skulle ge Max en mindre smickrande diagnos och tvinga Minoo att bo på BUP-mottagningen.

Även om de skulle försöka smyga med sitt förhållande så skulle det komma ut. Hemliga kärleksaffärer är aldrig hemliga särskilt länge i Engelsfors. Då skulle skolan polisanmäla Max. Han skulle aldrig få jobba som lärare igen.

Hon sänker handen.

Plötsligt har en ny komponent kommit in i hennes relation till Max. Den kallas verkligheten. Förut vägrade hon se den. Men Max har sett den – hela tiden.

När du blir äldre kommer du att inse hur ung du egentligen var.

Där satt hon i hans soffa och försökte övertyga honom om att hon var mogen när hon i själva verket bevisade precis hur omogen hon var.

Rösterna tystnar abrupt där inne och Minoo inser att det måste ha varit teven. Hon hör steg. Max går omkring. Rör sig från vardagsrummet ut i köket. Tappar upp vatten i diskhon. Slamrar.

Hon kom hit för att övertyga Max om att de måste vara tillsammans, om att de ska skita i vad andra tycker. Men nu när hon plötsligt ser allt så klart kan hon inte blunda längre.

Det finns bara en sak hon kan göra. Och en sak hon måste få veta.

Dörrklockans signal är överraskande mjuk och melodisk.

Slamret upphör där inne. Steg närmar sig. Minoo står kvar, försöker andas lugnt fast hjärtat hamrar i galet snabb technotakt.

Låset vrids om. Dörren öppnas.

Ljuset lyser upp Max bakifrån. Han har på sig en vit T-shirt och svarta jeans. Håret är rufsigt och han ser trött ut. Blek och med mörka ringar under ögonen. På något sätt får det honom att bli ännu snyggare. Han liknar en tragisk ung poet – Keats eller Lord Byron. Han torkar händerna på en kökshandduk.

”Hej”, säger hon. ”Förlåt att jag stör så här.”

”Minoo …”, börjar han men hon avbryter:

”Snälla, lyssna bara på mig. Jag har tänkt på det du sa. Och jag vet att du har rätt. Vi kan inte vara tillsammans.”

Det gör ont att säga orden. Det spelar ingen roll att den logiska delen av hennes hjärna ser allting klart. Det förändrar inte det faktum att hon älskar honom. Kanske mer än någonsin.

”Jag kommer inte att dyka upp så här igen. Jag kommer inte att berätta för nån om oss, du behöver inte vara orolig. Det är bara en sak jag vill veta …”

Hon tystnar. Frågan framstod som så enkel och självklar i hennes huvud. Nu känns den alldeles för stor för att ställa. Hon ser på hans händer som kramar handduken.

”Vad vill du veta?” frågar Max lågt. ”Om jag menar allvar med det jag sa? För det gör jag. Jag älskar dig, Minoo. Jag har älskat dig sen första gången jag såg dig.”

”Jag älskar dig också”, säger hon och det känns så naturligt. ”Men jag fattar äntligen. Det går inte. Det jag måste få veta är bara … Orkar du vänta på mig?”

Hon kan inte se honom i ögonen.

”Det är bara lite mer än ett år tills jag fyller arton. Och då kommer du inte att vara min lärare längre.”

Hon tittar upp och ser på honom att han tvekar. Hon förstår. Ett år är för mycket begärt. Eoner av tid.

”Jag förstår om du inte kan lova”, mumlar hon.

Han är tyst en lång stund.

”Ett år är ingenting”, säger han. ”Jag kommer att vänta så länge som det krävs.”

Han sträcker ut handen och rör vid hennes kind. En lätt beröring som nästan raserar all hennes logik.

Bara en natt, vill hon säga. Bara en natt tillsammans, det kan väl inte göra någon skillnad? Och hon ser i hans ögon att han vill lika mycket som hon.

Hon drar sig undan hans hand.

”Jag måste gå nu”, säger hon.

”Det är nog bäst”, svarar Max.

Hon vänder sig om och börjar gå. 35. 33. 31. 29. Först nu hör hon honom stänga dörren till sitt hus. Hon ökar på stegen. 27. 25. 23. 21. 19. 17. Hon stannar. Vänder sig om.

Gatan ser precis ut som förut. Och ändå är allt förändrat.

* * *

Anna-Karin kan inte sova. Hon ligger på sidan och stirrar ut i rummet. Rullgardinen är inte nerdragen och genom fönstret kan hon se stjärnorna. Den här kvällen känns de mer avlägsna än någonsin.

I morgon börjar det, tänker hon. I morgon måste jag gå till skolan och vara Anna-Karin Nieminen utan magi. Hon som alla avskyr eller i bästa fall inte ser alls.

Det måste vara mitt sanna jag, tänker hon. Det måste vara min roll i livet. Varför skulle det annars bli så fel när jag försökte ändra på den?

Innerst inne visste hon hela tiden att hon handlade fel. Det var bara det att hon trodde att det var värt det, så hon struntade i alla varningar, blundade för alla tecken. Men vad gav det henne egentligen? Hon är inte lyckligare. Inte på något sätt.

Anna-Karin sluter ögonen, men hennes hjärna surrar vidare som en dator som hängt sig. Hon öppnar ögonen igen. Det är ingen idé.

Anna-Karin.

Hon känner igen rösten från visionen på luciadagen. Det är rösten som tillhör Rebeckas och Elias mördare.

Livet är inte värt att leva. Du kommer att lida. Varje dag kommer du att lida.

Ett stort lugn sprider sig i Anna-Karin. Hon känner hur kroppen domnar bort medan den kliver upp ur sängen. Fötterna rör sig ut i den övre hallen. Ett steg nerför trappan och så ett till.

Anna-Karin låter sig styras in i köket. Hon gör inte motstånd. Det rösten säger är ju sant. Om det är någon som vet att livet är ett lidande så är det Anna-Karin. Svetthoran. Fettot. Bondmoran. Hon som måste använda magi för att få sin egen mamma att bry sig om henne.

Hon känner sig lättad nu. Hon behöver inte längre vara rädd. Snart är det över. Allt är snart över.

Rösten säger inget mer. Den vet att Anna-Karin inte behöver övertygas.

Det luktar svagt av cigarettrök i köket. Väggklockan tickar fram sekunderna. Fötterna går över köksgolvet och fram mot knivstället bredvid spisen. Hennes hand sträcks ut och tar ett fast grepp om den största kniven. Det känns konstigt att se sin hand så, se hur den fattar tag i något fast det inte känns. Som om den tillhör någon annan.

Var inte orolig. Du kommer inte att känna någon smärta.

Handen vinklas så att knivsudden riktas mot hennes hals.

Hon får syn på morfars hus utanför fönstret.

Morfar finns. Morfar älskar henne.

Och om morfar älskar henne kan hon inte vara helt värdelös. Hon förtjänar inte det här.

Det gör ingen.

Plötsligt är Anna-Karin rädd. Det är en rädsla som bara kan betyda en sak. Hon vill leva. Hon vill inte dö.

Knivsudden snuddar vid den mjuka huden på halsen.

Anna-Karin börjar spjärna emot. Hon kan känna hur den andra viljan försöker pressa kniven rakt in i hennes hals. Hon kan känna halspulsådern slå mot knivsudden. Huden är så tunn här. Allt som krävs är ett snitt och blodet kommer att spruta över köket. Det är som om en järnhand griper kring hennes handled. Hennes arm skakar av ansträngningen när hon kämpar emot. Gränsen mellan liv och död är millimetertunn.

Du är ensam, Anna-Karin. Ensam. Varför ska du fortsätta leva? Du är värd bättre. Du kanske får en andra chans efter döden.

Men hon lyssnar inte längre. Hon kan inte lämna morfar. Och hon kan inte överge de andra Utvalda i kampen mot ondskan.

Hon är inte svag längre. Hon är inget offer. Hon har regerat hela skolan. Det här är ingenting. Hon har mer makt än den här fega skiten som inte ens vågar visa sig för dem han mördar.

SLÄPP!

Hennes kraft dånar genom kroppen och kniven faller till golvet med ett klirrande läte. Anna-Karin sjunker ihop och stirrar på det glänsande bladet. Hon andas häftigt.

Ett välbekant, knirrande ljud hörs utifrån gårdsplanen.

Anna-Karin reser sig med svetten rinnande. Hon går fram till fönstret.

Ladugårdsdörren står på vid gavel, som en gapande mun i den rödmålade väggen. Hon får en känsla av att det som nyss tog hennes kropp i besittning försöker retas med henne.

Anna-Karin går ut i hallen. Hon drar på sig pälsfodrade skor och den tjockaste vinterjackan och öppnar dörren.

Det är alldeles tyst och vindstilla ute. Alla fönster är släckta i morfars hus.

Hon vet att hon borde ringa de andra. Hon vet att hon inte borde göra det här ensam. Hon vet att det mycket väl kan vara en fälla – det är till och med troligt att det är det. Men hon är trött på att fly, trött på att vara rädd.

Hon känner att hon skulle klara vad som helst just nu. Hon ska tvinga ner den skyldiga på knä och tvinga fram sanningen. Och sedan kan hon ringa de andra. När hotet är oskadliggjort. Då kanske hon har sonat sina brott. Till och med i Rådets ögon.

Hon stannar vid ingången till ladugården. Den välbekanta, trygga doften slår emot henne. Hon kan höra korna röra sig i båsen.

”Kom fram”, säger Anna-Karin.

En ko råmar svagt. En annan frustar till. Anna-Karin tar ett steg in och tänder i taket.

Det enda hon ser är raderna med kor som tittar sig omkring med stora bruna ögon. Anna-Karin går längre in.

Smällen kommer så plötsligt att hon skriker till. Hon vänder sig om. Ladugårdsdörren är stängd. Som om den blåst igen. Mitt i den vindstilla natten.

Hon går fram och känner på dörren. Den är låst. Reglad utifrån. Och det är då hon känner doften av rök.

”Nej!” skriker hon. ”Nej! Släpp ut mig!”

Korna råmar och sparkar i sina bås. De har också känt lukten och vet vad den betyder.

Anna-Karin ser sig omkring i ladugården samtidigt som röken lägger sig som en dimma i luften, tätare för varje sekund. Ett sprakande dån stiger till ett rytande.

Ljudet av eld.

Anna-Karin ser sig om, försöker hitta något som hon kan använda för att slå sönder dörren. Röken sticker i ögonen. Hon inser att den här elden sprider sig snabbare än vad som borde vara möjligt. Den kommer från alla håll. Det börjar bli olidligt varmt.

”Anna-Karin!”

Morfar har fått upp dörren till ladugården och nu rusar han så snabbt hans gamla ben bär honom. Han når fram till henne och knuffar henne mot dörren.

”Spring!” skriker han.

Men hon kan inte lämna morfar. Han skyndar längs raden av bås och öppnar dem. Korna rusar ut i vild panik, de knuffas och trängs och råmar högljutt under sin desperata flykt ut i vinternatten. Några av dem stöter till Anna-Karin och hon faller handlöst mot cementgolvet. Foten vrids runt under henne. Överallt dundrar de tunga kropparna fram och hon skyddar huvudet med armarna.

Men hon hinner inte ens ropa på hjälp innan morfar är där. Han är där med sina starka, grova händer och hjälper henne upp, låter henne stötta sig mot honom.

De är bara ett par meter från dörren, några steg från räddningen. Anna-Karin ser inte den fallande bjälken förrän den träffar morfar i huvudet och han faller.

”Morfar!”

Hon känner inte sin egen smärta längre. Hon måste få ut morfar. Hon drar och släpar och plötsligt är de ute i snön men Anna-Karin fortsätter bort, bort från ladugården, bort tills hon inte orkar mer.

Elden slukar den gamla träbyggnaden med ett vrål. Någonstans hör hon mamma skrika inifrån deras hus. Men Anna-Karin har bara ögon för morfar. Han ser på henne. Morfar, älskade morfar.

”Anna-Karin …”, säger han svagt. ”Jag borde …”

Och sedan tar orden slut.