49

Väntrummets knottriga väggar har en deprimerande mintgrön färg. I midjehöjd har någon målat en bård med muntra ankor som pickar efter frön. På något sätt gör de där ankorna stämningen i rummet tusen gånger värre.

Anna-Karin sitter i soffan och stirrar framför sig. Utanför rummet springer vårdpersonal fram och tillbaka. Några av dem pratar alldeles för högt med varandra, som om det här är vilket jobb som helst, inte ett där folk ligger sjuka och dör. Larmsignaler tjuter och piper.

Anna-Karin tittar på ankorna igen. De ler mot varandra med sina trubbiga näbbar, ser ut att röra sig i takt till en glad trudelutt. Hon kommer på varför de är så hemska: ingen vill vara i det här rummet. Här är man bara när ens värsta mardrömmar har besannats. Men någon trodde att ankornas glädje skulle smitta av sig på dem som sitter här. Som om glada ankor på något sätt skulle väga upp hela situationen.

En manlig sjuksköterska med tribaltatueringar över hela armarna tittar in i rummet och säger till Anna-Karin att hon kan följa med. De är klara med dagens provtagningar på morfar.

Det känns som om alla sneglar på Anna-Karin när hon följer sjuksköterskan genom korridoren. Där går hon som inte varit och hälsat på sin stackars morfar en enda gång. Just ett snyggt barnbarn.

Sjuksköterskan ställer sig utanför morfars rum och gör en gest åt Anna-Karin att gå in.

Anna-Karin ser på den öppna dörren. Helst av allt vill hon vända om och springa härifrån. Rusa genom de långa korridorerna, ut i friska luften, bort från lukten av sjukhus och sjuka kroppar. Bort från morfar.

Morfar.

Hon går förbi sjuksköterskan. Tvättar händerna noggrant vid det lilla handfatet innanför dörren och gnuggar in dem ända upp över handlederna med sprit från pumpflaskan som sitter på väggen.

Rummet ser spöklikt ut i det svaga eftermiddagsljuset. En gammal man ligger i den närmaste sängen, med fingrar som är krökta som klor. Hans ögon är hårt hopknipna och den tandlösa munnen kippar efter luft. Anna-Karin blir kall inombords innan hon inser att det inte är morfar. Hon skyndar förbi den främmande mannens säng, längre in i rummet.

Ett ljusgult draperi är halvt fördraget runt den andra sängen.

Först ser hon bara benen som avtecknar sig under den ljusblå landstingsfilten. När hon tar några steg till ser hon armarna som vilar ovanpå filten. Stora nålar har tryckts in i ovansidan av händerna och satts fast med pappersaktig tejp. Långa slangar leder från dem. En annan slang kommer fram under täcket. Anna-Karin följer den med blicken och ser en påse med kiss som hänger från sängen nära golvet.

Hon tar några steg till. Ser morfars ansikte.

Det är nästan genomskinligt i det bleka ljuset från fönstret. Ännu en slang leder in i näsan. En droppställning står på golvet bredvid sängen. Det kommer ett plippande ljud från en apparat med sladdar som försvinner in under halslinningen på morfars nattskjorta. Han är som en maskin där vätskor pumpas in och pumpas ut.

Anna-Karin tar de sista stegen fram till hans sängkant.

”Morfar”, säger hon.

Han vänder sig mot henne. Ansiktsdragen har liksom fallit ihop. Huden ser av någon anledning slätare ut. Det är morfar som ligger där men ändå inte. Allt det som är morfar, det starka och vakna och levande och intelligenta … Det finns inte i den där sängen.

Hon vill krama honom, men vågar inte. Hon är rädd att göra honom illa. Rädd att han inte ska vilja ta emot hennes kram.

”Morfar … Det är jag. Anna-Karin.”

Morfar ser tyst på henne. Det är omöjligt att avgöra om han känner igen henne.

Först nu märker hon att hon gråter.

För första gången sedan mellanstadiet gråter hon.

”Förlåt. Allt är mitt fel”, viskar hon och snörvlar. ”Förlåt.”

Morfar blinkar till. Det ser ut som om han försöker fokusera blicken. Mamma har sagt att han får så mycket mediciner att han är helt borta.

”Dom sa åt mig att det var farligt”, fortsätter hon. ”Men jag tänkte aldrig på att det kunde vara farligt för nån annan än mig själv. Och allra minst för dig. Men jag har slutat nu.”

Hon tar försiktigt hans hand, aktar sig för att komma åt nålen.

”Jag skulle aldrig ha börjat. Jag skulle ha lyssnat på dom andra. Jag vet det nu, men det är för sent. Jag har förstört allt. Morfar, du måste bli bra. Snälla, snälla.”

Morfar blinkar igen. Han öppnar munnen och får ur sig några ord. Hon kan knappt urskilja dem men hon hör att de är på finska. Språket hon har hört med jämna mellanrum under hela sin barndom men aldrig lärt sig.

”Kan du prata svenska, morfar?”

”Dom sa på radion att kriget börjar närma sig”, säger morfar långsamt. ”Alla måste välja sida.”

”Det kommer att bli bra”, säger Anna-Karin. ”Du ska inte oroa dig, bara se till att bli frisk igen.”

Morfar blundar och nickar svagt. ”Far min sa: ’Om vi inte gör nåt nu, måste vi leva med skammen resten av våra liv.’”

Anna-Karin stryker honom över huvudet medan han glider in i sömnen. Håret är tunt och silkigt. Hans panna är sval, nästan kall.

”Det är din morfar, eller hur?” säger en sköterska som kommer in i rummet.

Anna-Karin nickar och torkar bort sina tårar med handryggen.

”Jag vet att det ser otäckt ut”, säger sköterskan. Hon börjar förklara vad alla sladdar, pumpar och nålar egentligen är till för. Det känns lite bättre när Anna-Karin förstår vad de faktiskt gör med morfar. De här människorna vet vad de håller på med. De har en plan för hur de ska hålla morfar vid liv, få honom att bli frisk igen.

”Han är på bättringsvägen”, säger sköterskan. ”Det kanske inte ser ut så, men det är han.”

Anna-Karin möter hennes blick för första gången.

Även om Anna-Karin inte hade sett hennes bild i tidningen skulle hon ha känt igen henne. Rebeckas mamma är en äldre kopia av sin dotter. Hon ler mot Anna-Karin, och leendet är också som Rebeckas.

Hon har förlorat sin dotter och ändå står hon här och försöker trösta Anna-Karin.Tänk om hon visste att Anna-Karin är en av dem som kan stoppa Rebeckas mördare, men att hon i stället har valt att inte göra någonting. Gömma sig. Tycka synd om sig själv. Om vi inte gör nåt nu, måste vi leva med skammen resten av våra liv.

* * *

Minoo har nästan lyckats somna när hon hör ett mystiskt ljud i sitt rum. Ett rytmiskt surrande som hon inte kan placera.

Den gamla skräcken gör henne klarvaken igen och hon sätter sig upp i sängen, säker på att få se svart rök som ringlar längs väggarna, över golvet, mot hennes säng …

Men rummet ser ut som vanligt. Och nu förstår hon varifrån ljudet kommer. Det är mobilen som vibrerar på nattduksbordet.

”Hej”, säger Linnéa när hon svarar.

Minoo tänder sin lilla gröna sänglampa.

”Hej”, säger hon.

”Tack för hjälpen i dag”, säger Linnéa.

”Ingen orsak.”

”Robin och Erik är såna jävla svin. Det var åtminstone nåt som var bra med Anna-Karins förtrollning över skolan. Att alla hatade dom lika mycket som dom förtjänar. Jag är ledsen att dom läste upp just det där. Det handlade egentligen inte om dig. Eller det gjorde det, men det var bara jag som hade en dålig dag.”

Linnéa pratar fort, som om hon känner att hon måste be om ursäkt men bara vill få det gjort så snabbt som möjligt. Är det ens en ursäkt, förresten? Det svider till igen när Minoo tänker på det som stod om ”M”: Jag får ont i huvudet av henne.

”Vi glömmer det”, säger hon och önskar att det vore så enkelt.

”Okej, bra. Jag ringer för att jag måste berätta en grej”, säger Linnéa. ”Jag kan också läsa Mönstrens bok nu.”

”Sen när då?”

”Sen alldeles nyss. Och jag har hittat en grej. Jag sitter och kollar på det nu i mönsterfinnaren. Nu när jag hittat det fattar jag liksom inte att jag inte sett det hela tiden.”

Kul, tänker Minoo. Nu sänder den där jävla boken snart till alla utom mig.

”Vad säger den då?”

”Det är svårt att förklara. Jag är inte ens säker på att jag förstår. Det var därför jag ville prata med dig. Du är nog den enda som kan fatta vad det egentligen betyder.”

”Jag kan försöka.”

”Okej … Det handlar om … Nåt. Jag kan inte förklara. Det här nåt är egentligen till för en person. Om det delas upp på flera blir det fel.”

Minoo får samma pirrande känsla som när hon är nära lösningen på ett svårt matematiskt problem. Hon känner igen det som Linnéa berättar om.

”Fortsätt”, säger hon medan hon öppnar nattduksbordets låda och drar fram anteckningsboken.

Linnéa suckar frustrerat.

”Felet är att en person hela tiden kommer att hamna utanför systemet. Och om den personen dör, hamnar en annan person utanför systemet. Och sen nästa. Och nästa …”

”Vänta”, säger Minoo.

Fingrarna fumlar när hon bläddrar fram och tillbaka bland anteckningsbokens sidor.

”Vad är det?” frågar Linnéa.

”Ida har pratat om det här. När hon upptäckte att hon kunde läsa Mönstrens bok”, säger hon och hittar äntligen rätt sida. ”Så här sa hon: Den är typ byggd för en. Då funkar den hur bra som helst. Men om det är fler som ska in där så blir en alltid utanför. Och om den som är utanför försvinner så hamnar nästa utanför. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Tills alla är borta. Hon sa att det var nåt slags atmosfär.”

I samma stund faller bitarna på plats. Där är ju svaret. Självklart. Vackert. Minoo behöver inget facit för att veta att det är korrekt.

”Jag vet vad boken försöker berätta”, säger hon. ”Det handlar om det magiska skyddet. Det som rektorn pratade om i början. Det som hon och Rådet trodde skyddade oss. Kan du inte titta i boken igen, nu när du vet det? Det kanske förändrar det du ser i mönstren.”

”Vänta lite”, säger Linnéa.

Hon är tyst en lång stund. Under tiden hör Minoo mamma komma uppför trappan och gå in i badrummet. Hon måste nyss ha kommit hem från sjukhuset. Vatten börjar spola i kranarna.

”Okej”, säger Linnéa. ”Det är definitivt skyddsmagin det handlar om. Den är ju skapad för en Utvald. Boken försöker berätta vad bieffekten blir när den har spritts på sju personer. Den kan inte skydda alla samtidigt. En av oss kommer hela tiden att hamna utanför. Det är som ett slags säkerhetsventil. Den här magin kan inte omsluta flera olika psyken och känslor och viljor och tankar. Den skulle liksom implodera om den höll helt tätt omkring oss.”

”Så en hamnar hela tiden utanför skyddet”, säger Minoo. ”Och så länge den personen lever är vi andra dolda. Men om den personen dör …”

”… då är det nån annans tur att vara oskyddad”, avslutar Linnéa.

Minoo famlar efter nästa logiska steg i tankekedjan.

”Elias måste ha varit den första som var oskyddad”, säger hon. ”Och när han dog, då var det Rebeckas tur. Och sen min. Det är jag som är oskyddad nu.”

De är båda tysta en lång stund.

”Men varför misslyckades attacken mot dig?” säger Linnéa. ”Vi vet inte vad Elias hade för krafter, men Rebecka kunde ju för fan slänga tunga grejer omkring sig bara genom att tänka på det. Kan du nåt som dom inte kunde?”

”Jag vet inte”, säger Minoo.

Men hon tänker på den svarta röken. Hur hon kunde få den att skingras, åtminstone för ett ögonblick. Hon önskar att hon kunde berätta om det för Linnéa, men det känns fortfarande lika förbjudet att prata om.

”Vi får väl alla svar i morgon”, säger Linnéa. ”När du pratar med Gustaf.”

”Vi får hoppas det.”

”Är du rädd?”

Det känns som om Linnéa är den enda i världen som ens skulle behöva fråga det.

”Nej, det ska bli supermysigt”, svarar Minoo.

Linnéa skrattar till. Så säger hon allvarligt:

”Lycka till.”

De avslutar samtalet och Minoo lägger sig på sängen igen.

Hon sluter ögonen. Tankarna rasar som en lavin genom huvudet tills det känns som hon ska kvävas under dem.

Varför dog Elias och Rebecka medan hon fick leva?

Elias dog på skolan. Det gjorde Rebecka också.

Skolan är en ondskans plats.

Är den som jagar dem inte tillräckligt stark utanför skolan?

Hon tänker på sprickan i skolgårdens asfalt.

Hon tänker på den blodröda månen, som hängde tung över Engelsfors viskande skogar.

Hon tänker på Katten, på brevet som Nicolaus skrev till sig själv. De sista orden. Memento Mori. Minns att du ska dö.

Hon tänker på listan med frågor till Gustaf som hon har skrivit i kväll. Hon tänker på Gustaf utanför biblioteket och Gustaf i mörkret vid viadukten. Gustaf som älskades av Rebecka. Gustaf som kanske mördade henne.

Jag kan inte. Jag tänker inte göra det. Jag tänker inte lyssna.

Orden förföljer Minoo in i sömnen.