18

En kall vind blåser över Storvallstorget. Minoo tänker på Rebeckas ord, nerkrafsade i anteckningsblocket. ”Nån förföljde mig i går.”

Minoo kör ner händerna i fickorna och skjuter upp axlarna. Hon skyndar på stegen mot det ljusgula huset på andra sidan torget. Det står ”Engelsforsbladet” med blå neonbokstäver på fasaden.

Ända sedan Minoo började skolan har hon gått förbi pappas jobb på vägen hem någon gång i veckan. Oftast har han knappt tid att säga hej, men det är ändå mysigt att sitta vid bordet i fikarummet, göra läxorna, bläddra i tidningarna som ligger framme och känna energin på redaktionen.

Minoo vänder sig om innan hon öppnar porten. Inte en enda människa syns till på torget.

Nej, ingen människa.

Bredvid Engelsforsbladet ligger en av stans tre banker. Huset är ett av de mest imponerande i stadsbilden: en tung 1800-talsbyggnad med marmorpelare på var sida om entrén. Där, på trappan som leder upp till ingången, ligger skabbkatten. Det är ingen tvekan om att djuret stirrar rakt på Minoo med sitt enda gröna öga.

Katten reser sig klumpigt – inte alls kattlikt, faktiskt – och börjar gå uppför trappan. Sedan går den nerför trappan igen. Upp och sedan ner igen. Så lägger den sig på sin ursprungliga plats och jamar en enda gång.

När Minoo kommer in i entrén känner hon kaffelukten från redaktionen. Pappa brukar säga att om Engelsforsbladet lades ner skulle stans kaffekonsumtion halveras. Det är förmodligen sant. Ibland får Minoo för sig att både mamma och pappa skulle kunna överleva enbart på kaffe. Som två bilar på bensin.

Cissi och pappa står och gestikulerar mot varandra inne på hans kontor. Det är uppenbart att de är mitt uppe i ett gräl. Cissis stora blå ögon är uppspärrade och det korta askblonda håret tycks spretigare än vanligt, som en igelkott som har fällt ut taggarna. Minoo kan inte se pappas ansikte, men han är knallröd i nacken. Han är rasande.

Cissi är det ständigt återkommande samtalsämnet vid middagsbordet. Å ena sidan är hon snabb och skicklig på att formulera sig. Å andra sidan är hon alldeles för sensationslysten och slarvig med faktagranskningen. Hennes artikel om Elias självmord var inte den första som Minoos pappa fick stoppa.

Minoo ställer sig utanför kontoret. Rösterna hörs dämpat genom glasrutorna. Hon kan nätt och jämnt urskilja orden.

”Du är bara ute efter att sabotera för mig!” säger Cissi. ”Jag har en helt unik chans att vara först på plats. Ambulanspersonalen ringde för två minuter sen!”

”Du får göra vad fan du vill, men jag tänker inte trycka nåt om det.”

Pappas röst är låg och intensiv och låter nästan som en främlings. Minoo vet inte om hon någonsin har hört honom så arg.

”Det angår hela samhället”, säger Cissi.

”Det angår ingen annan än flickans familj!”

Minoo kan riktigt se hur Cissi växlar in på ett nytt spår och byter taktik.

”Jag kan förstå att det är svårt för dig att se objektivt på det här”, säger hon i ett mjukare tonfall. ”Du har ju en dotter i samma ålder …”

Hon tystnar. Hon har fått syn på Minoo. Pappa vänder sig om.

”Minoo …”, säger han.

Någonting har hänt. Någonting fruktansvärt. Hon ser det i deras ansikten. Pappa går fram till dörren och öppnar den.

”Kom in”, säger han.

Cissi ser på henne på ett sätt som ska föreställa medlidsamt, men hennes nyfikenhet lyser igenom. Pappa lägger sin hand på Minoos axel samtidigt som han kastar en menande blick på Cissi. Hon lämnar kontoret med snabba steg.

”Det har hänt en olycka …”, börjar pappa.

Han flackar med blicken. Det är varmt inne på kontoret, känner Minoo. Varmt och kvavt. Cissis parfym hänger kvar i luften.

”Din vän Rebecka … Hon har omkommit.”

”Va?”

Det låter så dumt men hon får inte fram något annat.

”Hon är död.”

Minoo vill genast lugna honom. Alltsammans är ett missförstånd. Någon har dött och det är hemskt. Men det är inte Rebecka. Hon sa ju hejdå till henne alldeles nyss, innan hon skulle till mötet med rektorn.

”Det kan inte vara hon”, säger hon och ler så brett hon kan för att visa att det inte är någon fara, att han har fel.

”Jag vet att det är svårt att förstå …”

”Nej, jag menar att det faktiskt inte kan vara hon. Det är omöjligt på riktigt. Vi sågs alldeles nyss.”

”Det hände alldeles nyss”, säger pappa.

Minoo känner hur hennes leende börjar göra ont.

”Jag ville inte att du skulle få veta det så här”, säger pappa. ”Jag tänkte …”

Minoo skakar på huvudet.

”Det kan inte vara hon.”

”Det verkar som om hon … inte mådde bra. Som om hon hade bestämt sig för att hon inte ville leva längre.”

Minoo minns vad Linnéa sa den där dagen på skolgården: Han tog inte livet av sig.

Hon minns att hon inte trodde på Linnéa, trodde att hon bara inte kunde acceptera sanningen.

”Vad hände?”

Pappa tvekar.

”Jag kommer att få reda på det ändå”, säger Minoo.

”Hon hoppade. Från skolans tak. Jag är så otroligt ledsen.”

Pappa griper tag om hennes axlar och ser henne i ögonen.

Och Minoo vet. Hon vet att det är sant.

”Älskade barn”, säger pappa med tjock röst.

Han kramar henne hårt och länge. Först kan hon bara stå stilla, men sedan klamrar hon sig fast vid honom och plötsligt är hon så nära att börja gråta och berätta allt. Om Elias. Om Rebecka. Om De utvalda. Om hur de alla kommer att dö, en efter en.

Men vad skulle pappa kunna göra? Vad skulle någon kunna göra? Det finns ingen som kan hjälpa dem. Förutom kanske en person.

Hon känner hur en strömbrytare klickar till i henne och alla känslor stängs av. Hon måste handla, lösa problemet, varna de andra.

”Kan jag låna en dator?”

Pappa ser tvekande på henne.

”Det här måste hållas hemligt tills dom anhöriga är underrättade, det förstår du, va?”

Hon nickar och han visar henne till en tom plats. Hon gör en snabb sökning på en bostadsadress, memorerar den och raderar sedan historiken i webbläsaren.

”Jag måste bara på toa.”

Hon känner pappas blick i ryggen när hon går mot toaletterna.

Så fort hon är utom synhåll öppnar och stänger hon toalettdörren utan att gå in och fortsätter sedan genom korridoren bort till nödutgången. Hon kommer ut på gatan genom en sidodörr.

Minoo kastar en snabb blick mot redaktionsfönstren men pappa syns inte till. Han kommer att bli orolig när han upptäcker att hon är försvunnen. Men det kan inte hjälpas.

Hon börjar springa.

Hon korsar Storvallstorget och svänger in på Gnejsgatan. Hjärtat dunkar hårt och snabbt. Hon springer fortare och missar nästan att stanna vid nummer sju, ett trevåningshus med grön putsfasad. Porten glider upp efter en lätt knuff.

Det står Elingius på den enda dörren på bottenvåningen.

Hon ringer på och hör hasande steg. Säkerhetskedjan hakas av. Dörren öppnas och där står Nicolaus i en svart morgonrock. Han är så blek att han nästan är genomskinlig och de stora isblå ögonen tycks ha mattats av. Han liknar ett nattdjur som aldrig sett solen.

”Jag måste prata med dig”, säger Minoo och går in utan att vänta på ett svar.

Lägenheten är enkelt inredd, vardagsrumsväggarna är ljusbruna och bara det allra nödvändigaste står framme. Inga mattor på golvet, inga gardiner. På ena väggen hänger ett vackert silverkors bredvid en inramad gammal stadskarta, som är likadan som den som hänger i Minoos badrum.

”Minoo?” säger Nicolaus.

Hon vänder sig om och möter hans undrande blick.

”Rebecka är död”, säger hon.

Hon har inte tid att linda in det.

Nicolaus står blickstilla. Han blinkar till en gång. Minoo håller på att sprängas av otålighet. Hon måste få Nicolaus att förstå, nu genast, så att de kan komma på vad de ska göra.

”Dom säger att hon begick självmord”, säger hon. ”Men vi vet ju att det inte var så.”

Nicolaus sjunker ner på en pinnstol.

”Ännu en”, säger han.

”Vad ska vi göra?” säger Minoo.

”Skulden är min”, mumlar Nicolaus. ”Jag borde ha skyddat henne.”

Minoo håller på att gå sönder. Det enda som kan hålla ihop henne är att inte stanna upp. Fortsätta röra sig framåt. Absolut inte tänka på vad som har hänt Rebecka. Absolut inte låta det sjunka in.

”Du vet lika lite som vi vad det är som jagar oss”, säger hon och tvingar rösten att vara lugn. ”Du kan inte klandra dig själv.”

”Jag har misslyckats …”

”Sluta!” skriker Minoo. ”Jag kom hit för att jag behöver din hjälp.”

”Hur ska jag kunna hjälpa när jag inte …”

”Jag vet”, avbryter Minoo. ”Du vet inte vem du är. Men vem fan vet det egentligen?”

Nicolaus stirrar på henne.

”Du kan inte bara fly från det här”, säger hon. ”Det kan ingen av oss.”

Han blinkar till som om han precis hade vaknat ur en lång sömn.

”Du har rätt. Jag har låtit mig styras av självömkan. Jag har låtit mjältsjukans mara rida mig …”

”Precis”, säger Minoo snabbt för att få tyst på honom. ”Vi måste samla dom andra och lägga upp en strategi. Men jag klarar det inte ensam. Jag behöver dig. Vi behöver dig.”