27

”Var så goda och kom in”, säger rektorn.

Adriana Lopez bär en mörkgrön knälång klänning i sextiotalsstil och svarta pumps i något slags reptilskinn.

Hon slår sig ner i fåtöljen vid det lilla soffbordet. Två hopfällbara stolar är framställda. Minoo sätter sig i soffan, mitt emellan Vanessa och Anna-Karin. Ida och Linnéa tar stolarna. När alla satt sig ner sänker sig tystnaden.

Det sitter en klocka ovanför dörren in till biträdande rektorns rum. Den tickar högljutt fram sekunderna, en i taget. Den påminner Minoo om en tidsinställd bomb. När som helst kan världen explodera.

”Jag vet att ni var i mitt hus”, säger rektorn.

Minoo känner hur allt blod försvinner från hennes ansikte.

”Hittade ni det ni letade efter?” fortsätter Adriana Lopez.

Ida reser sig så hastigt från stolen att den åker i golvet.

”Jag har inget med det här att göra”, säger hon.

Det är alldeles tyst i rummet. Bara tick, tack, tick, tack.

”Jag har inget med dom att göra”, fortsätter Ida med en röst som spricker av desperation.

”Sätt dig”, säger rektorn.

Hennes röst är raka motsatsen till Idas. Kontrollerad. Självsäker. Omöjlig att säga emot. Ida fäller upp plaststolen igen och sätter sig fogligt.

Adriana lägger ena benet över det andra och knäpper händerna om det översta knäet.

”Jag vet vilka ni är”, säger hon.

”Och vi vet vem du är”, kontrar Linnéa.

Minoo håller andan. Rektorns blick borrar sig in i Linnéa. Ett litet leende rycker i ena mungipan.

”Ursäkta?”

”Jag sa att vi vet också. Vem. Du. Är”, säger Linnéa och möter hennes blick utan att blinka.

Adriana skrattar till. Inte ett riktigt skratt, utan den där sortens överseende vuxenläte som betyder att de inte tar en på allvar.

”Jaså, det vet ni? Det här ska bli spännande att höra. Berätta för mig, Linnéa. Vem är jag?”

Minoo vill stoppa allt. Bryta scenen, spola tillbaka och börja om. Det är ett fruktansvärt misstag att attackera rektorn.

”Det var du som mördade Elias och Rebecka”, säger Linnéa.

Och det finns ingen återvändo längre. Det är för sent att ta tillbaka något. Det går exakt tre sekunder. Tick, tack, tick.

”Det stämmer inte”, säger rektorn.

”Du ljuger”, säger Linnéa kallt.

”Observera att jag inte har nånting med dom att göra”, säger Ida.

Rektorn ignorerar henne.

”Men du har rätt i att Elias och Rebecka inte begick självmord”, säger hon.

Det tar ett tag för rektorns ord att sjunka in.

”Om vi skulle tro dig, om du inte är mördaren … vet du vem som gjorde det?” säger Anna-Karin.

”Ursäkta”, avbryter Linnéa. ”Men jag tycker att du köper det här lite för lätt. Har du glömt att vi hittade tortyrinstrument hemma hos henne?”

”Jag samlar på föremål från medeltiden”, säger rektorn lugnt. ”Tragiskt nog ingår även tortyrinstrument i den kategorin. Det kanske är ett intresse av det morbida slaget, men det gör mig inte till en mördare.”

”Du var den sista som Elias och Rebecka träffade innan dom dog”, säger Linnéa.

”Och jag ska snart berätta varför jag träffade dom”, säger rektorn och vänder sig till Anna-Karin. ”Men för att svara på din fråga, Anna-Karin: Nej, jag vet inte vem som är skyldig. Mitt uppdrag var först och främst att hitta er.”

”Vadå för ’uppdrag’?” säger Vanessa.

Rektorn slätar ut ett osynligt veck på sin klänning. Hennes ansikte är helt nollställt. Minoo får en känsla av att det är en mask som hon skulle kunna ta av sig när som helst.

”Jag arbetar för Rådet. Min uppgift var att komma hit och undersöka sanningshalten i profetian som handlar om den här platsen.”

”En profetia? Om Engelsfors?” säger Minoo.

”Engelsfors är en speciell plats”, säger rektorn. ”Här är närmare till andra … jag antar att man kan kalla det dimensioner. Vi vet inte varför, men hinnan mellan olika verkligheter är tunnare här. Profetian talar om en Utvald, som kommer att väckas för att skydda världen när en främmande ondska försöker ta sig igenom hinnan, in i vår verklighet. Jag blev hitskickad för att hitta denna Utvalda. Mitt sökande försvårades naturligtvis av det faktum att ni är så många. Jag letade efter en person. Jag hade just kommit Elias på spåren när han gick bort.”

”Elias gick inte bort. Han blev mördad”, säger Linnéa.

”Ja”, säger rektorn.

”Varför skyddade du honom inte om du visste att det var han?” säger Linnéa.

”För det första undersöker Rådet i snitt 764,2 profetior per år över hela världen. Ungefär 1,7 procent slår in. Jag var inte säker på om just den här profetian hade nån förankring i verkligheten, tvärtom talade ju statistiken emot det. Och jag hann inte få bekräftat att Elias var den häxa som jag letade efter.”

Vanessa vänder på huvudet så att hennes hästsvans vispar till i Minoos ansikte. Minoo känner en svag doft av kokos.

”Vänta, vänta, vänta”, säger Vanessa. ”Sa du häxa?”

Rektorn nickar otåligt.

”Är det … det vi är?” säger Anna-Karin.

”Det är tyvärr ett uttryck som dras med ett olyckligt bagage. Det har felaktigt sammankopplats med alla möjliga vansinnesfantasier och flummerier. Men ja, ni är häxor. Precis som jag. Vissa föds med särskilda egenskaper, som oftast visar sig nån gång under puberteten. Men dom flesta kan lära sig åtminstone enkel magi genom idoga studier.”

Magi. Minoo känner gåshud över armarna när hon hör ordet. Självklart finns det ett ord för allt som har hänt. Ett ord som hon har läst tusen gånger i sagor och fantasyböcker. Ändå låter det nytt och främmande när rektorn uttalar det. Skrämmande och samtidigt lockande. Det fantastiska är möjligt.

”Som Linnéa mycket riktigt påpekade hade jag ett möte med Elias precis innan han bragtes om livet”, fortsätter rektorn. ”Mötet syftade till att ta reda på om han var Den utvalda. Egentligen kunde jag ha väntat tills blodmånen visade sig, men jag hade redan vissa indikationer. Hur som helst, jag tog ett hårstrå från honom och skickade det till våra laboratorier. Morgonen därpå fick jag provsvaren och dom bekräftade mina aningar. Men då var det redan för sent. Jag trodde att allt var över. Som sagt, jag var helt säker på att jag bara letade efter en person. Men under Elias minnesstund märkte jag att det fanns magisk aktivitet i aulan. Då insåg jag att det kunde finnas fler av er.”

”Men hur förstod du att det var just vi?” säger Minoo.

Det finns en andra hälft av Minoos fråga som hon inte vågar uttala högt. Om rektorn kunde hitta dem, betyder det då att ondskan som förföljer dem också kan göra det?

”Vissa av er har varit mindre diskreta än andra”, säger Adriana och tittar på Anna-Karin, som skruvar på sig i soffan bredvid Minoo. ”Jag kan passa på att informera er om att det finns lagar att följa, även när det gäller magi.”

”Lagar?” frågar Anna-Karin med svag röst.

”Tre enkla bestämmelser: Ni får inte praktisera magi utan Rådets godkännande. Ni får inte använda magi för att bryta mot icke-magiska lagar. Och ni får inte avslöja er själva som häxor för den icke-magiska allmänheten.” Hon vänder sig mot Anna-Karin igen. ”Rådet kanske kan se genom fingrarna med det du har gjort hittills. Du kände trots allt inte till reglerna. Men jag råder dig att med omedelbar verkan sluta utöva magi i skolan.”

”Vad är Rådet egentligen, och varför ska vi lyda dom?” säger Linnéa.

”Av samma skäl som ni lydde samhällets lagar innan era krafter väcktes”, säger rektorn. ”Nu ingår ni i det magiska samhället, och i det samhället är det Rådet som stiftar lagar och styr. Det ska vi alla vara tacksamma för.”

Linnéa fnyser. Rektorn ignorerar henne och fortsätter:

”Men för att återgå till hur jag upptäckte er. En del av profetian talar om rent kalendariska händelser, bland annat att Den utvalda skulle väckas en blodmånenatt. De flesta kan inte se blodmånen och själv kan jag inte uppfatta den med blotta ögat. Däremot har den en särskild cykel och det fanns vissa tecken som jag kunde tyda. Jag skickade ut min familiaris …”

”Din vad?” avbryter Vanessa.

”Genom en komplex process kan en häxa upprätta en förbindelse med ett djur. Oftast handlar det om katter, hundar, grodor eller fåglar. Jag valde en korp. Eller snarare, den valde mig. Enkelt uttryckt delar vi en del av varandras medvetande. Min familiaris kan fungera som mina ögon eller öron när mina egna inte räcker till. Jag sände ut honom och han såg er samlas vid Kärrgruvan. Jag rapporterade till Rådet som beordrade mig att boka möten med er, en i taget, och jag började med Rebecka. Jag skickade ett av hennes hårstrån till analys för att vara hundra procent säker på att hon verkligen var Utvald. Tyvärr hann hon också gå bort innan jag fick svaret …”

”Hon blev mördad!” skriker Linnéa.

Minoo vänder sig om. Linnéa har rest sig. Hon är så spänd att hon skakar.

”Dom blev mördade! Dom blev mördade och du kunde ha stoppat det. Du kunde åtminstone ha varnat dom!”

”Efter Rebeckas bortgång tog jag kontakt med Rådet för att få tillstånd att ingripa, inte bara observera. Min ansökan orsakade en väldigt intensiv debatt …”

”Vi kunde också ha dött!” försöker Linnéa avbryta henne.

”… men efter ert inbrott skyndades processen på. Och nu kan vi göra upp en gemensam plan”, säger rektorn.

”Gemensam plan? Det är precis vad alla soc-tanter brukar kalla det”, säger Linnéa. ”Men deras idé om ’gemensam’ är att dom bestämmer, och vi gör som dom säger. Är det inte så det kommer att funka nu också?”

”Den där attityden leder ingenvart”, svarar rektorn.

”Dra åt helvete!” skriker Linnéa så att alla utom rektorn hoppar till. ”Vi behöver inte dig! Vi har inte bett om din så kallade hjälp!”

Rektorn ser kallt på Linnéa. Så reser hon sig, går med klapprande klackar fram till dörren och öppnar den på vid gavel, varpå Nicolaus nästan ramlar in i rummet.

”Det är nog lika bra att du kommer in”, säger rektorn kyligt.

”Jag …”, börjar Nicolaus.

Han söker Minoos blick.

”Det är inte hon som är mördaren”, säger Minoo tyst. ”Åtminstone verkar det inte så.”

Nicolaus tar ett par steg in i rummet. Rektorn stänger dörren efter honom och återvänder till sin plats. Nicolaus ser bortkommen ut där han står. Hans blick flackar till Anna-Karin.

”Är det sant?” frågar han. ”Är hon …”

”Hon är en häxa”, säger Anna-Karin. ”Jag menar, det är vi allihop.”

”Häxor”, mumlar Nicolaus. ”Naturligtvis. Häxor.”

”Du påstår alltså att du är flickornas ledsagare?” säger rektorn och lägger det ena benet över det andra igen.

”Det är min heliga uppgift, ja.”

”Det är så underligt bara”, säger rektorn. ”Det står inget i profetian om en ledsagare. Du är ett intressant fenomen som vi måste undersöka närmare. Men just nu måste jag be dig att hålla dig borta från flickorna. Från och med nu är jag deras ledsagare och lärare.”

”Nej”, protesterar Nicolaus matt. ”Nej, jag kan inte tillåta … ”

”På order av Rådet befriar jag dig från ditt uppdrag. Däremot är du alltid välkommen att komma med förslag eller information. Men från och med nu ska allt gå genom mig.”

Minoo kan se hur Nicolaus kämpar för att förstå.

”Men det är inget uppdrag …”, får han fram. ”Det är mitt kall.”

”Du bryr dig om flickorna, inte sant?” säger rektorn med tillkämpat tålamod. ”Du vill deras bästa?”

”Alltid.”

”Vi har kunskap och resurser, Nicolaus. Vad har du att erbjuda?”

Nicolaus sänker blicken.

”Ingenting”, mumlar han. ”Förutom mitt liv.”

Minoos hjärta brister nästan.

”Jag ber om ursäkt”, säger han, bugar kort och försvinner ut i korridoren med sänkt huvud.

”Nicolaus!” ropar Anna-Karin. ”Vänta!”

Dörren slår igen med en smäll. Minoo tittar på rektorn som ser alldeles lugn ut. Det här tycks vara en helt vanlig arbetsdag för henne.

”Ni måste genast börja er träning. Vi ska ta reda på exakt vilka krafter ni har och hur vi bäst kan utnyttja dom.”

”’Utnyttja dom’?” säger Linnéa.

”Inför den kommande striden”, säger rektorn snabbt. ”Parallellt med träningen kommer Rådet att intensifiera forskningen kring profetian och göra allt för att hitta den skyldiga till morden på Rebecka och Elias.”

Hon spänner ögonen i dem, en efter en.

”Och ni får inte på några villkor experimentera med era krafter på egen hand.”

Ida ställer sig upp igen. Den här gången står stolen kvar bakom henne.

”Jag orkar inte mer! Du kan inte tvinga mig att vara med. Jag vägrar!”

Rektorn ser på henne utan att röra en min.

”Är du verkligen säker på det?”

”Ja!”

”Du kommer att få underkänt i vartenda ämne. Vartenda ett.”

”Så kan du inte göra!” utbrister Ida.

”Jag är rektor på den här skolan. Dessutom är jag häxa. Vad tror du själv?”

Adriana Lopez gör en paus och ser stadigt på Ida, som sätter sig ner igen. Sedan vänder hon sig mot hela gruppen.

”Det får räcka för i dag. Jag förstår att det är mycket att ta in. Innan ni går måste jag be er att lämna var sitt hårstrå i dom här förtryckta kuverten och fylla i det här formuläret om vilka magiska färdigheter ni har utvecklat. Och så möts vi klockan nio på lördag morgon i folkparken.”