14

Citygallerian står för allt som Vanessa hatar med Engelsfors. Den är folktom, ful och framför allt – ett pinsamt misslyckande.

Den öppnade för sex år sedan med pompa och ståt och gratis ballonger till alla barn. Nu finns här bara igenbommade butiker och alkisarnas favorithak Sture & Co. Hela byggnaden ruvar i ständigt halvmörker eftersom ingen längre bryr sig om att byta lamporna i taket. Kristallgrottan är det första nya inslaget på över två år.

En klocka pinglar till när Vanessa öppnar butiksdörren. Det luktar starkt av rökelse. Väggarna är varmt gula och överallt i rummet står hyllor och bord fulla med böcker, drömfångare, delfintavlor, doftljus och mystiska burkar. Och självklart finns det kristaller i alla färger och storlekar.

Bakom disken sitter en äldre kvinna och bläddrar i en skvallertidning. Hon har söndersolad hy och ett lika sönderpermanentat blont hårsvall. Läppstiftet är frostigt rosa och ögonlocken tunga av turkos ögonskugga. Jeansdräkten har små guldfjärilar broderade här och var.

Detta är alltså Mona Månstråle? Vanessa vet inte vad hon hade väntat sig, men inte någon som ser ut att vara hämtad ur en musikvideo från åttiotalet. När hon kommer närmare disken känner hon lukten av gammal rök och sötsliskig parfym.

”Hej …”, börjar Vanessa.

”Vad vill du?” rosslar Mona utan att ens titta upp från tidningen.

Vanessa blir arg. Det här stället lär behöva alla kunder det kan få. Mona Månstråle borde jubla och kasta rosenblad framför hennes fötter.

”Stör jag, eller?”

Mona Månstråle sänker långsamt tidningen och fäster blicken på Vanessa.

”Vad vill du?” upprepar hon.

”Min mamma var här och blev spådd. Jannike Dahl. Hon sa att du hade nåt slags två-för-en-erbjudande.”

Hon lägger kvittot på disken och Mona plockar upp det, långsamt, som om hon vill markera att hon minsann inte tänker stressa för Vanessas skull. Hon sätter på sig glasögonen hon haft hängande runt halsen och granskar papperslappen omständligt och noggrant.

Sedan ser hon på Vanessa och ger ifrån sig en lång, djup suck.

Vanessa är nära att vända på klacken. Men hon har redan skjutit på det här i flera veckor och erbjudandet går ut i dag. Mamma skulle bli så besviken. Hon vill så gärna att Vanessa ska dela hennes intresse för drömtydning, affirmationer och aurafotograferingar.

”Är det nåt problem?” frågar Vanessa.

Mona fnyser, reser sig och rundar disken. Där, mellan en bokhylla fylld med ockulta böcker och en koppardrake som räcker Vanessa till höften, hänger ett mörkrött sammetsdraperi. Mona drar det åt sidan och går in samtidigt som hon vinkar åt Vanessa att följa efter.

Rummet är litet och kvavt. Fler sammetsdraperier hänger slarvigt uppspikade på de vita väggarna och den persikofärgade plastmattan på golvet förtar alla försök att göra stämningen mystisk. Mitt i rummet står två stoppade stolar i röd plysch och ett bord täckt av en mörklila duk med guldfransar. Mona viftar ditåt, och Vanessa antar att gesten betyder att hon ska slå sig ner. En vass stålfjäder inuti sittdynan skär in i skinkan när hon sjunker ner på stolen.

”Vafan”, säger Vanessa och vrider sig för att hitta en bekväm ställning. ”Den här stolen är trasig.”

”Det är du som är för benig”, muttrar Mona och sätter sig mitt emot.

Vanessa är nära att svara något om Monas jävligt välstoppade röv men biter ihop.

Det rasslar om Monas armband när hon rotar med något under bordet. Sedan börjar hon smörja in händerna. Vanessa hinner undra om det är något slags magisk olja innan hon ser flaskan med alkogel. Så håller Mona fram sina händer.

”Hit med nävarna”, säger hon.

Vanessa lägger tveksamt sina händer i Monas. I samma stund som de får hudkontakt får Vanessa en underlig känsla. Den påminner om hur det känns när hon håller på att bli osynlig. Lite som en vind som fläktar till inuti henne.

De senaste veckorna har hon blivit allt bättre på att styra sin osynlighet. Hon kan känna den komma och stoppa den i tid. Nu har hon även börjat lära sig att framkalla osynligheten när hon vill. Det är betydligt svårare, och första gången hon försökte började hon blöda näsblod av ansträngningen.

Mona undersöker hennes händer och Vanessa blir plötsligt nervös. Hon vet faktiskt ingenting om Mona. Hjärtat börjar slå lite snabbare när hon räknar veckorna baklänges i huvudet och inser att Mona måste ha kommit till stan strax innan Elias dog.

Det här var en dålig idé, Vanessa, säger hon till sig själv. Skitdålig, faktiskt.

”Jag ser här att du är en självständig ung kvinna som vill gå din egen väg”, säger Mona.

”Jaha, det var ju en avancerad gissning”, säger Vanessa och känner pulsen gå ner igen.

”Här ägnar vi oss inte åt några gissningar!” Mona ger henne en irriterad blick innan hon fortsätter. ”Du vill ut i stora världen och se dig omkring.”

”Gud, vad speciell jag måste vara.”

Det är ingen fara alls. För allt som Mona säger skulle vara sant om vilken tjej som helst i Vanessas ålder. Mona är en bluff, precis som alla mammas guruer. Och nu kniper bluffen ihop munnen så att varenda rökrynka på överläppen blir synlig. Sedan verkar hon bestämma sig för något.

”Alright. Nu gör vi det här ordentligt.”

Hon tar ett hårdare tag om Vanessas händer.

En ny känsla fyller Vanessa. Det känns precis som när Ida började sväva i folkparken: som om luften är laddad med elektricitet. Håren reser sig på armarna. Hon håller andan.

”Jag ser en man”, säger Mona. ”Ni har en komplicerad relation.”

”Jaha?” säger Vanessa och försöker låta likgiltig.

”Det kommer inte hålla.”

”Men så där kan du väl inte bara säga?”

Mona ler snett.

”Vill du sluta? Klarar du inte av sanningen?”

Vanessa biter ihop. Mona forskar vidare i hennes högra handflata. Följer en linje med pekfingret så att det kittlas.

”Ser du här? Dom här linjerna är sammanflätade ända till slutet. Ditt livs kärlek är inte den du tror, men det är nån du redan har träffat. Oj, oj, oj … Det kommer inte att bli en dans på rosor. Men ni är bundna till varandra.”

Mona skrattar till – nej, det är fel ord: Mona skrockar.

”Exakt vad är det som är så roligt?” säger Vanessa.

”Du kommer att förstå.”

Mona släpper Vanessas högra hand och tar den vänstra.

”Du känner dig väldigt sviken av nån. Jag ser en förälder som …”, börjar Mona, men plötsligt lutar hon sig framåt, så långt att hennes nästipp nästan nuddar vid Vanessas handflata. ”Aha!” utbrister hon.

Vanessa blir torr i munnen. Tungan klistrar mot gommen och hon får inte fram ett ord. Mona ger henne ett triumferande ögonkast.

”Det var väl det jag visste”, säger hon. ”Vänta lite.”

Mona reser sig och går bort till en svartmålad byrå. Den översta lådan gnisslar så gällt när hon drar ut den att Vanessa rycker till. Mona krafsar högljutt runt i lådan tills hon hittar det hon söker.

Vanessa hinner få en skymt av en plastpåse med gulvita stenar innan Mona försvinner ut ur rummet. Hon återvänder strax med en rykande cigarett i mungipan och ett askfat av röd marmor i ena handen. Påsen dinglar i hennes andra hand.

”Jag behöver lite tyngre grejer”, säger Mona.

Hon knyter försiktigt upp påsen och häller ut innehållet på bordet. Vanessa blir alldeles kall när hon inser att det inte alls är några stenar.

Det är tänder. Människotänder.

”Ser du dom här ristningarna?” säger Mona och håller upp två framtänder.

Vanessa ryggar tillbaka.

”Var inte så fjompig”, säger Mona. ”Var glad att jag inte använder djurspillning eller inälvor.”

Vanessas blick glider ner mot bordet. De glänsande tänderna har underliga streck som korsar varandra på olika sätt. På varje tand finns ett inristat mönster.

”Det här är ogham-tecken”, säger Mona. ”För tusentals år sen användes dom av druiderna. Men somliga tror att tecknen är ännu äldre och härstammar från urgamla mångudinnekulter i Mellanöstern.”

Hon samlar ihop alla tänderna i sina kupade händer. Skakar om dem flera gånger. De rasslar och klickar mot varandra. Så öppnar hon händerna och låter tänderna falla ut över bordsskivan. Vanessa känner den där elektriska känslan i rummet igen. Det är som om någon drar lätt med ett rivjärn över hennes hud.

Mona vänder på några tänder så att alla ligger med tecknet synligt. Sedan studerar hon resultatet medan hon suger i sig ett par bloss från cigaretten som fortfarande sitter fast i mungipan.

”Det här tecknet, úath, står för skräck eller rädsla”, förklarar hon och pekar på en kindtand. ”Och det här … Nej. Du vill nog inte veta.”

Mona ser utmanande på henne.

”Det vill jag visst.”

”nGéadal står för döden. Du har döden hängande över dig.”

Mona suger i sig ett bloss så att cigarettens askpelare växer, blir så lång att den hotar falla av när som helst. Hon tar av sig glasögonen.

Vanessa har svårt att andas. Det känns som om rummet sakta krymper, som om väggarna när som helst kommer att omsluta henne och krossa henne.

”Man behöver inte tolka allt så bokstavligt”, säger Mona som om det hon just berättat inte var något särskilt alls.

Vanessa reser sig tvärt, famlar bland sjoken av sammet vid dörröppningen och kommer äntligen ut på andra sidan, i den normala världen där luften går att andas.

”Hej”, säger någon och Vanessa ser sig omkring.

Linnéa står bland hyllorna. Hon håller i en pärlemorskimrande porslinsfigur som föreställer en ängel.

”Är den inte så ful att den blir underbar?” säger Linnéa.

Vanessa ser på den knubbiga ängeln som spelar harpa. Ingen annan än Linnéa skulle kunna ha den där groteska saken hemma och få den att se cool ut.

Mona kommer ut i butiken och låter blicken svepa över Linnéas leopardmönstrade fuskpäls, tröjan där under som är sönderklippt och hopsatt igen med säkerhetsnålar, den kortkorta kjolen av rosa tyll och de höga kängorna.

”Töm fickorna”, rosslar Mona.

”Varför då?” säger Linnéa.

”Jag känner igen en tjuv när jag ser en.”

”Jag har inte ens några fickor”, säger Linnéa.

Hon snurrar ett helt varv och ler överlägset. Mona rycker tag i fuskpälsen, undersöker den noga och konstaterar att Linnéa talat sanning.

Mona fnyser och Vanessa tänker att Linnéa är precis vad hon behöver nu, efter den kedjerökande flumtanten och hennes dödstecken.

De lämnar Mona Månstråle och hennes kvava lilla butik.

”Vafan gjorde du hos den där kärringen?” frågar Linnéa och fiskar upp ett paket cigg ur ena kängskaftet så fort de kommit ut ur gallerian.

När hon tänt en cigarett håller hon fram den mot Vanessa, som tar emot den fast hon egentligen bara tycker att det är gott när hon är full. Sedan tänder Linnéa en åt sig själv och de börjar gå.

”Det var min mamma som absolut ville att jag skulle gå dit”, svarar Vanessa. Hon vill inte prata om spådomen, vill helst glömma den för alltid. ”Vad gjorde du där?” fortsätter hon snabbt, innan Linnéa hinner ställa fler frågor.

”Plockade upp lite grejer bara”, säger Linnéa med ett flin och visar ett paket rökelse som hon gömt i den andra kängan.

Vanessa är imponerad.

När de kommer fram till Storvallsparken stannar de till vid fontänen.

”Har du varit nåt mer i Kärrgruvan?” frågar Linnéa till slut.

Vanessa tänker på Rebecka. Hon har försökt få Vanessa att komma till folkparken flera gånger. Men hon har alltid sagt att hon ska träffa Wille eller Michelle och Evelina. Hon vill inte tänka på det som hände den där kvällen. Vill inte ha det i sitt liv.

”Nej. Har du?” säger hon,

”Nej”, säger Linnéa knappt hörbart. ”Jag vill veta varför Elias dog. Men jag vet inte vad jag ska göra.”

”Vi kanske måste träffa dom andra igen”, säger Vanessa efter en stund. ”Försöka ta reda på vad som händer.”

”Om jag ska göra nåt så gör jag det ensam”, svarar Linnéa kort.

Vanessa tar ett bloss och försöker dölja hur äckligt hon tycker att det är.

Bakom Linnéas rygg ser hon en av fyllgubbarna som brukar hänga i parken. Han dansar en märklig liten dans på den gråbruna gräsmattan. Helt utbränd i hjärnan. Men han är snäll. Vanessa vet det, för han är en av dem som hon brukade ge dricks för att köpa ut åt henne på Systemet, innan hon träffade Wille.

Linnéa slänger sin cigg på marken och gnider omsorgsfullt sönder den med kängan. Hon ser plötsligt besvärad ut. Är hon rädd att Vanessa ska fråga om hon får följa med henne hem?

”Jag måste hem nu”, säger Vanessa för att markera att hon inte tänker försöka bli bästisar här och nu.

Linnéa svarar inte. Bakom henne ruskar fyllgubben på huvudet. Börjar dansa framåt med stapplande steg, närmar sig dem med ryckiga rörelser.

”Hej!” ropar han.

”Hej, hej”, ropar Vanessa och hoppas att han ska nöja sig med det.

Men han fortsätter mot dem.

”Linnéa, mitt hjärtas tröst och glädje!” ropar han med den där sliriga, trasiga rösten som alla fyllisar verkar få förr eller senare.

”En av dina kompisar, eller?” säger Vanessa med ett litet skratt och tittar på Linnéa.

Hon svarar inte. Hon bara går därifrån, utan att se på Vanessa.

”Linnéa!” ropar fyllgubben igen.

Han stannar upp i sin märkliga dans, vaggar fram och tillbaka

på stället, ser efter Linnéa med tomma ögon och gapande mun. Det Linnéa säger till honom är så tyst att Vanessa knappt uppfattar det:

”Hejdå, pappa.”