33

Minoo har många gånger fantiserat om att ta den här vägen. Bara insikten om hur patetiskt det vore har stoppat henne. Men den här kvällen känns det helt rätt – hon är redan så sorglig att hon lika gärna kan förnedra sig ännu mer. Hon har ingen stolthet kvar att förlora.

Området består av identiska enplanshus där några invånare försökt göra motstånd mot likformigheten genom att sätta solfjädrar och färgglada lampor i fönstren. Hon går på sidan med jämna nummer och ser mot den udda sidan. Stannar under en gatlykta, mitt emot Uggelbovägen nummer 37.

Minoo ser på det gula huset. Taket är belagt med tegelpannor och en hög svart skorsten sticker upp. På var sida om dörren sitter ett fönster: till vänster ett kvadratiskt badrumsfönster med frostat glas och till höger ett större med stängda persienner. Det är mörkt där inne.

Hon försöker föreställa sig hur Max ser ut när han kommer hem på kvällen, går fram till dörren, låser upp och går in … Men det är som om hennes fantasi har slutat att fungera. Hon kan liksom inte föreställa sig att Max bor i det här huset. Det är för vanligt. Vem som helst skulle kunna bo här.

Minoo kommer att tänka på det som Rebecka sa den där höstdagen.

Om du känner att det är nåt mellan er så har du säkert rätt.

Hon skulle behöva Rebecka nu. Hon har aldrig känt sig ensammare.

Minoo drar efter andan och sekunden efter kommer tårarna. De rinner nerför kinderna och blöter ner halsduken. Hon snörvlar till, fiskar upp en gammal hopknölad näsduk ur jackfickan och snyter sig.

”Minoo?”

Hon vänder sig om och ser Max komma gående.

Det var det här hon innerst inne hoppades på. Att något skulle hända med Max i kväll, bra eller dåligt spelar ingen roll. Han kan få skratta åt henne, ömka henne, vad som helst, bara han ser henne.

”Hej”, säger hon.

Max stannar framför henne. Hans utandning sveper in ansiktet i ett moln av ånga.

”Vad gör du här?”

Det är omöjligt att tolka hans min. Ögonen ser forskande på henne.

”Jag tog en promenad”, svarar Minoo. ”Jag kände mig instängd.”

Det är åtminstone inte en lögn.

”Har det hänt nåt?”

Minoo rycker på axlarna.

”Är det Rebecka?” säger Max.

”Mm.”

Hon vågar inte säga mer.

Max nickar eftertänksamt. Så kastar han en snabb blick mot huset mitt emot och säger:

”Jag bor här.”

”Jaha.”

Minoo sänker blicken och hoppas att han inte har förstått att hon kom hit för att stå och glo som en stalker.

”Vill du komma in?” säger han.

Hon kan bara nicka till svar.

De går tillsammans över gatan. Hon försöker fatta att hon är på väg in i Max hus. Tillsammans med honom.

Max låser upp dörren och tänder i hallen.

”Ska jag ta din jacka?” frågar han.

Hon drar ner dragkedjan och han hjälper henne av med den puffiga dunjackan. Det borde kanske få henne att känna sig som en dam, men hon känner sig snarare som ett dagisbarn. Medan han hänger upp jackan drar hon av sig skorna och hoppas att han inte ser att de är i den abnorma storleken 41.

”Vill du ha te?”

”Ja tack.”

Max går vidare in i huset. Minoo får syn på badrumsdörren och smiter in.

Grått kakel och blått plastgolv möter henne när hon tänder lampan. Det är ett helt vanligt badrum och ändå är det som att befinna sig på en förtrollad plats, för det är Max badrum. Det är fullt med ledtrådar om vem han är. Han är en människa som borstar tänderna med eltandborste men rakar sig med hyvel. Han tvättar händerna med oparfymerad tvål i pumpflaska. Han köper tandkräm i jättestor tub. Det känns som om hon skulle kunna knäcka en viktig kod bara genom att stirra på de här sakerna tillräckligt länge. Men då skulle han förstås undra vad hon sysslar med här inne.

Minoo vänder sig mot spegeln och ser sitt osminkade ansikte. Finnarna lyser i kapp med de rödgråtna ögonen. Om hon bara inte vore så grotesk skulle hon kanske våga tro att Max ville ha henne här. Att han inte bara förbarmar sig över henne för att hon är så patetisk.

”Du är ett sånt jävla offer”, viskar hon till sig själv. ”Gå härifrån!”

Hon låser upp dörren och går ut i hallen. Musik börjar spela längre in i huset. Ögonblicket därpå dyker Max upp med två tekoppar. Han ser så otroligt vänlig ut där han står. För att inte tala om snygg. Så snygg att hon känner hur öronen börjar hetta. Hon undrar hur det skulle kännas att kyssa honom. Kyssa någon över huvud taget.

Det pirrar i hennes handleder och kraften i armarna försvinner.

Jag måste gå, tänker hon. Jag måste gå innan jag gör bort mig totalt.

”Kommer du?” frågar han.

Hon går efter honom in i vardagsrummet. Det är sparsmakat men hemtrevligt inrett. Mot den bortre väggen står en soffa. Till höger om den står en stor bokhylla proppfull med böcker, filmer och några gamla lp-skivor. På väggen mitt emot den hänger en inramad affisch. En kvinna med mörkt, lockigt hår står i trekvartsprofil. Hon bär en blå draperad sidenklänning. Huvudet är en aning sänkt och blicken är allvarlig och inåtvänd – plågad. I ena handen håller hon ett granatäpple och med den andra handen håller hon i sin egen handled. Det finns något ångestladdat över posen. Minoo tycker omedelbart om tavlan. Det känns som om hon förstår den där kvinnan.

Hon kastar en blick på böckerna i bokhyllan. Svenska och engelska titlar om vartannat. Hon blir glad över att det inte är samma gamla vanliga romaner som alla har i sina bokhyllor och som kommer att finnas i tusentals ex på loppmarknaderna om tio år.

”Ser du nåt du gillar?”

Hennes blick faller på Älskaren och hon blir varm om kinderna.

”Ja, den här är verkligen jättebra”, svarar hon och fingrar på ryggen till Stäppvargen.

Jättebra. Hon vill slå sig själv. Intressant, fascinerande, fantastisk. Vilket superlativ som helst hade låtit bättre. Men Max ser glatt överraskad ut.

”Den är en av mina favoriter”, säger han.

”Och dom tyckte jag verkligen om”, fortsätter hon, pekar och hoppas att det inte lyser igenom att hon jobbar hårt för att imponera på honom.

Visst, hon har läst de här böckerna och hon tycker om dem. Men hon läser annat också. Fantasy och science fiction. Det skulle nog Max tycka var omoget. Skulle han inte det?

”Främlingen och Anteckningar från källarhålet”, säger Max när han ser vilka böcker hon har pekat på. Han skrattar till. ”Du är inte så mycket för glada böcker, va?”

”Jag blir deprimerad av glada böcker”, svarar hon, vilket är helt sant. Men hon hör hur det låter och ler generat. ”Och det lät inte alls pretentiöst.”

”Det är okej”, säger Max och besvarar hennes leende. ”Särskilt för en sextonåring.”

Kommentaren om åldern svider lite, men hon är ändå alldeles rusig av uppmärksamheten. Hon sätter sig i den svarta soffan. Max ställer ner kopparna på bordet och sjunker ner bredvid henne. Det är bara en meter mellan dem. Hon skulle kunna sträcka ut handen och röra vid honom. Åtminstone om hon vore en helt annan, mycket modigare och snyggare person. Vanessa till exempel.

”Vad fint du bor”, säger hon.

”Tack.”

Sedan säger han inget mer. Han ser bara på henne med sina brungröna ögon. Minoos blick vandrar mot de rykande tekopparna på soffbordet.

”Trivs du här?” frågar hon. ”I Engelsfors, menar jag.”

”Nej.”

När hon tittar på honom ler han. Minoo kan inte låta bli att le hon också.

”Är vi så jobbiga?”

”Det är inte eleverna utan dom andra lärarna. Dom vill att allt ska vara precis som det alltid har varit. I början trodde jag att dom kanske skulle bli mer öppna för förändringar. Men nu har det nästan gått en termin …”

Minoo har alltid inbillat sig att alla lärare håller enad front. Är överens om allt.

Han pratar med mig som med en vuxen, inser hon.

”Vad ska du göra då?” frågar hon.

”Jag vet inte. Jag stannar till sommaren i alla fall. Sen får vi se.”

Minoo sträcker sig efter tekoppen och hoppas att hon kan skölja ner Åk inte!-ylet som vill upp ur halsen. Det skvimpar vatten över kanten när hon lyfter koppen och brännheta stänk träffar hennes hud.

”Försiktigt”, säger Max och tar koppen.

Hans hand rör vid hennes och hon är glad att det är han som håller i koppen nu, annars skulle hon spillt ut den över dem båda.

”Tack”, mumlar hon.

Han torkar av koppen med en servett innan han räcker den till henne igen. Minoos fuktiga fingrar halkar till mot det glatta porslinsörat. Hon för den försiktigt till läpparna igen och smuttar på den heta vätskan.

”Du då?” frågar han.

”Vadå?”

Max drar upp ena benet en aning så att han sitter vänd mot henne. Hans ena arm vilar på soffans ryggstöd. Om hon bara flyttade sig lite, lite närmare skulle han kunna lägga armen om henne som när de satt i trappan. Hon skulle kunna kura ihop sig mot honom, vila huvudet mot hans bröst.

”Jag misstänker att Engelsfors och du inte går så bra ihop heller”, säger han.

Minoo skrattar till, ett fånigt litet nervöst skratt, och ställer ifrån sig koppen. Hon är alldeles för ostadig på handen.

”Jag hatar den här stan”, säger hon.

”Jag förstår det”, säger han. ”Du passar inte in här.”

Han måste ha sett oron i hennes blick för han sträcker fram handen och lägger den på hennes.

”Det var en komplimang”, säger han vänligt.

Handen är så varm och mjuk mot hennes. Och han tar inte bort den.

”Jag växte upp i en liten håla här i närheten som är precis som Engelsfors”, säger han. ”Jag vet hur fångad man känner sig. Hur ensamt och klaustrofobiskt det är. Men i efterhand fattar man att det inte behöver vara nåt fel på en bara för att man inte passar in. Det kanske till och med är tvärtom.”

”Rebecka passade in”, säger Minoo. ”Eller jag menar, det var ingen som tyckte hon var konstig. Men hon var ändå speciell.”

”Hon betydde mycket för dig”, säger Max mjukt.

Det är som en öppning, ett sätt att säga ”det är okej att prata om du vill”.

”Inte bara för mig”, säger hon nervöst. ”Jag menar, alla älskade henne. Särskilt Gustaf förstås, hennes kille. Dom var ett så himla fint par.”

Minoo lyckas äntligen sluta prata och lutar sig nervöst bakåt i soffan. Hans hand ligger fortfarande kvar på hennes. Hon undrar om man kan svettas på ovansidan av handen. Hon vänder blicken mot kvinnan på väggen.

”Vem har målat den? Originalet, menar jag.”

Vad bra att jag poängterade att jag förstod att det är en plansch och inte ett original, tänker hon.

Max tar bort sin hand.

”Dante Gabriel Rossetti”, säger han och låter en smula som sitt lärarjag. ”Han tillhörde en engelsk konströrelse – prerafaeliterna. Modellen hette Jane Morris. Hon var Rossettis musa. Här har han målat henne som Persefone, som fördes bort mot sin vilja av Hades, underjordens gud. Hon blev dödsgudens sorgsna drottning.”

Minoo ser på kvinnans mjölkvita hy och tänker att hon själv måste se ut som ett monster i jämförelse.

”Den är vacker”, säger hon och vänder sig tillbaka mot Max. ”Hon är vacker.”

”Kommer du ihåg min vän som jag berättade om? Hon som tog livet av sig?” frågar han tyst.

Minoo nickar.

”Alice hette hon. Det var hon som visade mig bilden … Hon var så lik henne. Kusligt lik. Hon skämtade om att hon var Jane Morris reinkarnation.”

”Du älskade henne.”

Minoo vet inte varifrån orden kommer. Max ser förvånat på henne, som om hon väckt honom.

”Ja”, svarar han. ”Det gjorde jag.”

Hon möter hans blick och håller kvar den.

”Du är en väldigt ovanlig person, Minoo”, säger han tyst. ”Jag önskar …”

Han tystnar.

”Vad?” frågar hon med en röst som inte är mer än en viskning.

Hon flyttar sig närmare honom – bara en hårsmån – men det känns som att ha kastat sig utför ett stup.

Det är nu eller aldrig det kommer att hända.

Låt det hända, tänker hon. Snälla, låt det hända.

Max hand som nyss låg på soffryggen letar sig ner mot hennes axel och vilar där.

Det är som om de blivit varandras spegelbilder. När han rör sig mot henne, rör hon sig mot honom tills de är så nära att deras läppar möts.

Minoo har alltid oroat sig för att hon ska göra fel första gången hon kysser någon. Men Max kysser henne nu, och det är inte svårt alls. Det är enkelt, det är perfekt. Hans läppar är varma och mjuka och smakar lite te. Hans händer är på hennes rygg, sedan på hennes midja och hon flyttar sig närmare honom.

Då hejdar han sig. Hans läppar lämnar hennes och han rätar på sig, drar undan händerna.

Han trycker fingertopparna mot pannan och blundar hårt, som om han hade fått sprängande huvudvärk.

”Förlåt”, säger han till slut. ”Det här är fel. Du är min elev … Och jag är alldeles, alldeles för gammal för dig …”

”Nej”, avbryter hon. ”Du förstår inte. Jag kanske är sexton men jag känner mig inte som sexton. Jag kan inte ens prata med folk i min ålder.”

”Jag förstår att det känns så”, säger han. ”Men när du blir äldre kommer du att inse hur ung du egentligen var.”

Det gör så ont, så ont att hon inte förstår hur hon fortfarande kan vara vid liv. Hon reser sig från soffan.

”Jag måste gå”, säger hon.

Hon störtar ut i hallen och drar åt sig jackan, pressar ner fötterna i skorna och snubblar mot dörren.

”Minoo”, hör hon Max bakom sig.

Hon trycker ner handtaget och nästan ramlar ut. Hon fortsätter tvärs över gatan. Springer så fort hon kan, samma väg som hon kom, utan att vända sig om en enda gång.

Hon saktar inte ner förrän hon är i Storvallsparken.

De få gatlyktorna sprider pölar av ljus i det kompakta mörkret. Minoo sjunker ner på en bänk.

Några snöflingor börjar falla och fler kommer i tät följd. Årets första riktiga snöfall.

Om jag sitter här och inte rör mig blir jag snart översnöad, tänker Minoo hoppfullt. Jag kan tina upp lagom till våren, helt död.

Ett lågt klagande läte kommer svävande genom parken. Hon lyssnar ut i mörkret. Det är omöjligt att avgöra från vilket håll ljudet kom. Vinden susar mellan buskarna och trädens kala grenar. En skugga glider in i gatlyktans sken.

Katten.

Med ens känner hon en enorm sympati för det stackars kräket.

Vi är lika eländiga båda två, tänker hon.

”Kss, kss”, lockar hon.

Katten stannar och tittar på henne. Sedan glider den närmare.

Hscha, låter den och kröker på halsen. Som om något satt fast i strupen. Hscha.

Minoo är glad att hon inte klappat den, för vem vet vad den har för sjukdomar?

Hscha, låter den igen.

Och plötsligt inser hon vad djuret gör. Det håller på att hosta upp en hårboll.

”God natt, Katten”, mumlar hon och reser sig. ”Lycka till.”

Hscha, svarar Katten och i nästa stund landar något med ett klirrande på marken framför den. Ett litet föremål som glänser till i gatlyktans sken.

Katten ser uppfordrande på Minoo och hon går närmare.

Där, i en liten pöl av kattkräks och hår, ligger en nyckel.

Minoo tvekar en lång stund innan hon plockar upp den.

Som ett slags bekräftelse stryker sig Katten mot henne en enda gång och försvinner sedan i mörkret.