9

Vanessa klär sakta av sig, ett plagg i taget. I skenet från lägerelden ser hennes kropp ut att glöda. Lucky busvisslar och Wille dunkar till honom på armen, lite hårdare än nödvändigt. Vanessa ler.

Gud, vad hon älskar att vara full. Alla vassa kanter försvinner och problemen blir obetydliga. Det sjuka som hände framför spegeln och hemma hos Jonte – det spelar ingen roll. Att Linnéa Wallin ringer Wille – det spelar ingen roll. Snart spelar ingenting någon roll. Om två år är hon myndig. Om tre år har hon gått ut gymnasiet. Då tänker hon sätta sig i en bil, lämna stan och inte kolla i backspegeln en enda gång. Och till dess tänker hon njuta av livet så mycket det bara går.

Vanessa har bara behå och trosor på sig nu. Hon tar flaskan med hembränt och cola ur Willes hand och dricker flera djupa klunkar. Hon börjar dansa, långsamt, som om hon hör en sexig melodi i sitt huvud och inte kan låta bli att röra sig till den. Hon önskar att Michelle och Evelina var här men å andra sidan är det ganska kul att vara enda tjejen.

”Fan, du behöver inte bjuda på värsta strippshowen”, väser Wille.

Hon ignorerar honom och vänder sig mot de andra.

”Är det nån som har en cigg?”

Alla fem börjar rota i fickorna. Mehmet, en snygg men kort kille, sträcker fram en tänd cigarett. När hon tar den råkar hon som av en händelse snudda vid hans fingrar. Han flinar nervöst och hon kan nästan höra hur han får stånd.

”Kommer inte Jonte?” säger Lucky utan att slita blicken från Vanessa.

”Han orkade inte”, muttrar Wille.

”Skönt”, säger Vanessa. ”Jag är jävligt less på Jonte.”

Spridda skratt hörs bland killarna. Wille ser irriterad ut.

”Jag tänker bada”, säger hon och går mot vattnet.

Fullmånen lyser som en jättestor strålkastare över sjön. Nätterna är höstigt becksvarta nu och luften luktar jord och svampskog.

Vanessa kastar cigaretten ifrån sig och den slocknar med ett fräsande när den träffar vattenytan. Sedan drar hon av sig trosorna och behån, slänger dem på stranden och doppar foten i vattnet. Det är kallare än hon räknat med, men hon fortsätter längre ut. När vattnet når henne till midjan dyker hon i.

Dammsjön omsluter henne. Kylan mot ansiktet får skallen att klarna lite och hon tar några simtag. Det är alldeles mörkt och tyst här nere. Vattnet smeker kroppen när hon glider upp mot ytan och spränger den.

Vanessa tar ett djupt andetag. Hon trampar vatten och drar fingrarna genom håret så att det lägger sig slätt utmed huvudet. Sedan tittar hon mot stranden. Elden är en liten ljus fläck i allt det mörka runt omkring. Skogen är en kompakt massa som sakta rör sig i vinden.

Willes vita T-shirt lyser i mörkret när han går ner mot vattenbrynet.

”Kom hit!” ropar han.

”Du får komma hit i stället”, skriker hon tillbaka och fäktar bort myggen som surrar kring hennes huvud.

”Det är för fan svinkallt!”

Hon svarar inte utan dyker igen. Nu är kroppen van vid kylan. Hon gör kullerbyttor, tumlar runt tills hon knappt vet vad som är upp och vad som är ner. När luften tagit slut i lungorna tar hon sikte mot ytan och hinner nästan få panik innan hon kommer upp. Hon var djupare ner än hon trodde. Hon ser mot stranden igen.

Wille har redan tagit av sig allt utom kalsongerna och står med vatten upp till knäna.

”Men fy faaan!” vrålar han och Vanessa skrattar.

”Du är en sån kärring”, skriker hon.

Wille går längre ut och sjunker ner tills vattnet når axlarna. Han fortsätter svära.

”Det blir jätteskönt sen, jag lovar”, säger hon retsamt.

”Du lovar alltid saker du inte kan hålla!”

Det får Vanessa att tänka på Linnéa. På att Wille har lovat att de inte har kontakt längre.

Vanessa är egentligen inte svartsjuk av sig. Bara när det gäller

Linnéa. För hon vet att det var hon som dumpade Wille. Om hon inte hade gjort det, skulle de kanske fortfarande vara ihop. Men Vanessa tänker inte säga något om telefonsamtalet. Hon vägrar visa att Linnéa gör henne osäker. Dessutom föraktar hon tjejer som smygkollar sina pojkvänners mobiler.

Wille tar stora simtag. Hon kan urskilja hans drag nu. Så är han framme och omfamnar henne. Deras våta ansikten möts och hon kysser honom. Deras kroppar glider lätt mot varandra under vattnet.

”Du är så jävla sexig”, viskar Wille med den där rösten som får henne att bli alldeles varm.

”Ska du säga”, viskar hon tillbaka och drar med ett finger innanför resåren på hans kalsonger. ”Hämta en filt.”

”Vanliga stället?” frågar Wille med ett berusat leende.

Hon nickar och de kysser varandra igen.

”Skynda dig”, viskar hon och sparkar sedan ifrån i vattnet, tar några simtag på rygg.

Wille brukar reta henne för att hon alltid vill ha sex, men hon vet förstås att han älskar att hon är sådan. Han tror att det handlar om honom, att han är så fruktansvärt bra i sängen att hon inte kan få nog. Men Vanessa har alltid älskat sex. Till och med första gången, som alla sa skulle göra så ont. Att ha sex är precis som att vara full. Det får henne att glömma allt hon inte vill tänka på. Det får henne att känna sig som universums medelpunkt.

Vanessa huttrar till när hon kommer upp ur vattnet. Kroppen känns tung uppe på land. Hon har inte alls nyktrat till så mycket som hon trodde. Hon vacklar till när hon böjer sig fram för att plocka upp underkläderna från marken och drar dem på sig.

När hon tittar upp får hon syn på månen igen. Den är alldeles blodröd. Hon har aldrig sett något liknande.

Wille ligger och väntar på filten när hon kommer in i den lilla dungen. Deras ställe.

”Har du sett månen?” frågar hon.

Wille svarar inte utan klappar bara på filten bredvid sig. Hon lägger sig ner och han vältrar sig genast över henne. Världen gungar till.

”Jag mår inte bra”, säger hon och knuffar bort honom.

Ett ögonblicks svindel och sedan känner hon hur något tar över hennes kropp. Hon sätter sig upp och ändå är det inte hon som gör det.

”Vad håller du på med?” säger Wille långt borta.

Vanessa får svindel igen. Perspektiven är skeva. Det är som att titta i fel ände av en kikare. Hon känner hur kroppen reser sig och rycker tag i filten så hårt att Wille rullar av den. Sedan sveper hon den om sig och börjar gå. Fötterna hittar rätt, trots mörkret och marken som är full med stenar och gropar. Benen är hur stadiga som helst.

Wille rycker tag i hennes axel och snurrar henne ett halvt varv så att han kan se henne rakt i ögonen. Han ser orolig ut och hon vill lugna honom, men inga ord kommer. Hon sliter sig loss ur hans grepp och börjar gå rakt ut i natten. Någonstans i närheten kraxar en korp.

”Men skit i det då!” skriker Wille efter henne.

Det här måste vara tidernas värsta snedfylla, tänker Vanessa.

* * *

Anna-Karin sitter på sitt rum framför datorn. Hon stirrar på skärmen, på de samtal som pågår där.

På mellanstadiet skapade hon en profil på en av de mest populära sajterna. När hon tänker på det i dag blir hon arg på sig själv, arg på att hon kunde vara så dum att hon trodde hon kunde få vänner ens på det sättet. Självklart hittade de henne. Ida och Erik Forslund lurade av henne lösenordet. Hon kommer aldrig att glömma bilderna de lade upp. Sakerna de skrev.

Profilen finns fortfarande kvar. De ändrade förstås lösenordet, så att hon inte kunde radera kontot. Ibland går hon in och tittar på profilen bara för att påminna sig själv om att aldrig lita på någon. Det är som en sårskorpa hon inte kan sluta pilla på.

Ganska ofta går hon in på bloggar där andra människor skriver om sina liv. Människor som tycker att vad de ätit till middag eller vad de haft på sig är så viktigt att de måste dela det med hela världen.

Ibland när någon gnäller för mycket på sina ickeproblem blir hon så arg att hon bara måste skriva något elakt. Sedan ligger hon vaken i timmar, skräckslagen för att blogginnehavaren på något sätt ska lyckas spåra henne.

Nu är hon inne på bloggen som tillhör Evelina, Vanessa Dahls kompis. I det senaste inlägget har hon skrivit att det är så sjukt sorgligt att en kille i hennes parallellklass har tagit livet av sig. I inlägget nedanför har hon lagt upp en bild på sig själv och Jari Mäkinen. Deras ansikten har pressats så tätt ihop att det borde göra ont. Hon verkar sitta på hans rygg och klamra sig fast. Hon ser ut som en av de snygga svarta tjejerna i hiphopvideor, tycker Anna-Karin.

ja och min kompis jari …………2 hot 4 SCHOOL???!!!:p

Anna-Karins kinder hettar i ljuset från skärmen. Evelina är så jävla töntig som jämt ska klänga på killarna i trean. Och ändå vill hon inget hellre än att vara Evelina på just den där bilden.

Ensam och osedd på sitt rum studerar hon varje pixel i Jaris ansikte. Som hon har tittat på honom genom åren. Tittat, sneglat och glott när hon varit säker på att ingen annan sett. Jaris pappa hjälper mamma och morfar på gården ibland och när Jari var yngre hände det att han följde med. Varje gång gömde sig Anna-Karin på sitt rum ända tills han hade gått hem.

Anna-Karin ska precis skriva något elakt till Evelina i kommentarfältet när hon känner ett pirrande i benen, som om de somnat.

I nästa stund reser hon sig så häftigt att stolen rullar i väg tvärs över rummet.

Det där var inte jag, tänker hon skräckslaget. Det där var inte jag.

* * *

När Minoo vaknar står hon i trädgården i sin pyjamas. Hon har tofflorna på sig. Det sista hon minns är att hon låg på sängen och pluggade. Hon måste ha somnat.

Paniken sipprar fram i henne när fötterna börjar röra sig av sig själva. Hon går genom trädgården och ut på gatan.

Är det en dröm? Nej. Hon är säker på det. Hon försöker stanna, backa, vända om, springa åt andra hållet. Men kroppen rör sig obevekligt framåt.

Gatorna är tomma. Natten är tyst. Det enda som hörs är tofflornas plastsulor som skrapar mot asfalten och hennes egna andetag. Hon försöker skrika, men får bara fram ett svagt gnyende.

Det känns bisarrt att försöka tänka logiskt i en helt obegriplig situation, men det är det enda Minoo kan göra för att paniken inte ska övergå i något slags vanvett. Hon försöker minnas om hon har läst om något liknande. Men tankarna halkar in på banor som gör henne ännu räddare. Sinnessjukdom. Besatthet.

Till slut försöker hon låta bli att tänka alls.

Minoo kommer fram till riksvägen och ser en lastbil komma dundrande från vänster. Kroppen saktar inte ens in utan kliver rakt ut i körbanan. Lastbilen tutar. Minoo skriker inom sig. Marken vibrerar under fötterna som fortsätter sin målmedvetna färd framåt. Hon stålsätter sig för ögonblicket då hennes kropp träffas, krossas, smetas ut över vägen.

Men det kommer aldrig.

Hon kan inte avgöra om det är monstret av metall eller bara vinddraget som snuddar vid hennes rygg. Lastbilen tutar ihållande utan att dra ner på farten, men Minoo är i säkerhet på andra sidan vägen.

Fötterna börjar klättra uppför den branta banvallen som löper längs riksvägen. Hon halkar till i det fuktiga gräset och tappar en toffel. Marken är kall mot fotsulan när hon fortsätter uppåt. På den svarta himlen lyser månen. Den är onaturligt röd.

Det kan inte stämma, tänker hon.

När hon når krönet börjar hon gå längs järnvägsspåren. Efter en stund tappar hon den andra toffeln också.

Skogen tätnar runt järnvägen. Det starka månskenet lyser upp rälsen. Minoo tänker att det är konstigt att månen är röd men att ljuset ändå ser ut som vanligt.

Hon lyssnar nervöst efter annalkande tåg.

Järnvägslinjen används sällan nattetid, men ibland kommer långa godståg som kan höras ända bort till hennes hus.

Hon skymtar en porlande liten bäck och den gamla grusvägen. Den används nästan aldrig sedan riksvägen drogs tvärs igenom Engelsfors. Bara några enstaka svampplockare eller ryttare letar sig hit.

Plötsligt byter Minoo riktning. Hon hasar nerför banvallen på andra sidan rälsen och går ner på grusvägen. Benen är stumma. Men de fortsätter framåt.

Gruset gör ont under hennes fötter. Någonstans ovanför hennes huvud smäller vingslag i luften. Långt där framme ser hon Kärrgruvan, den sedan länge igenbommade folkparken. Nätstängslet som omringar området är trasigt på flera ställen. De höga buskarna, som en gång i tiden ansades noggrant till olika fantasifulla former, har fått växa fritt.

Minoo går in genom den välvda portalen med texten KÄRRGRUVAN och förbi den gamla biljettluckan som spikats för med murknande plankor. Hon ser den runda dansbanan vars toppiga tak gör att den påminner om ett cirkustält. Längre bort ligger en förfallen röd bod med en stängd lucka. Ovanför den står det KORV med stora vita bokstäver.

På något sätt känns den här platsen ännu mer ödslig och hotfull när man vet att den en gång varit full av skratt och liv och förväntningar.

Men den är inte alldeles övergiven, ser Minoo nu.

Någon står i skuggorna borta vid dansbanan.

Minoos fötter stannar tvärt. Gestalten lösgör sig ur skuggorna och får fast form. Minoo känner genast igen honom.

Det är vaktmästaren från skolan.