21

När biträdande rektorn Tommy Ekberg kommer tillbaka från lunchen står Anna-Karin utanför hans kontor och väntar. Han hajar till när han får syn på henne. Sedan ler han vänligt.

”Hej på dig, du”, säger han.

Adriana Lopez närmaste underhuggare är en kort man med glänsande flint och buskig mustasch. Han har på sig en gräll skjorta med ett knarkigt mönster. Magen hänger ut över de lite för tajta jeansen.

”Jag tänkte att du kunde släppa in mig hos rektorn”, säger Anna-Karin.

Biträdande rektorn tittar häpet på henne. Han öppnar munnen för att säga något.

GÖR DET BARA, befaller Anna-Karin.

Tommy Ekberg suckar lite uppgivet och tar fram en gigantisk nyckelknippa som permanent har töjt ut bakfickan på hans jeans.

”Nu på en gång?” frågar han och rasslar prövande med nycklarna.

Anna-Karin nickar. Han går före henne mot rektorns arbetsrum.

OCH SEN GÅR DU IN PÅ DITT KONTOR OCH TÄNKER PÅ HELT ANDRA SAKER, TILLS DU HAR GLÖMT ATT DU GJORT MIG DEN HÄR TJÄNSTEN, befaller hon och stirrar intensivt på hans nacke, där några hudflagor gungar i fjunen som ringar in hans flint.

”Okidoki, yes box, ska bli!” svarar han käckt medan han låser upp dörren. Han slänger upp den på vid gavel och gör en inbjudande gest. ”Då går jag in på mitt rum och tänker på annat då!”

Anna-Karin stänger dörren efter sig. Sedan går hon fram till fönstren och drar ner persiennerna. Det blir dunkelt inne i rummet och hon tänder skrivbordslampan med trollsländor på skärmen.

Hon ser sig omkring. Skrivbordet är blankt och rent. Hon startar datorn – en pc som är äldre än dinosaurierna. Bildskärmen på den klumpiga grå plastlådan flimrar till. Det brummar trögt i dess innanmäte och bilden av en solnedgång tonar långsamt fram. Det gör tyvärr också en ruta som kräver lösenord. Anna-Karin vet för lite om Adriana Lopez för att ens kunna gissa vad det skulle kunna vara. Hon stänger av datorn igen.

Hon går bort till bokhyllan, plockar ner några pärmar på måfå och bläddrar. Det är klasscheman, ekonomiska rapporter, ansökningsbrev och lönespecifikationer. Inget av intresse.

Plötsligt hör hon steg utanför rummet. Paniken kommer rusande emot henne som ett godståg. Men hon stålsätter sig. Tänker på Rebecka. Rebecka som bara ville alla väl, som var en av de få som alltid var snäll mot Anna-Karin. Som försökte hålla ihop gruppen. Anna-Karin får dåligt samvete bara hon tänker på hur hon ignorerade alla samtal och meddelanden från Rebecka. Hon ska försöka gottgöra det nu.

Hon får syn på en svart handväska som ligger slängd i en fåtölj. Det är den som rektorn brukar ha hängd över axeln när hon kommer till skolan på morgnarna.

Anna-Karins händer är svettiga. Så svettiga att det förmodligen skulle droppa om nävarna om hon knöt dem. Svetthoran.

Hon går långsamt fram till handväskan, som om hon är rädd att den ska bita henne. Hon lyfter den i axelremmen, känner att den är tung.

Anna-Karin häller försiktigt ut väskans innehåll över soffbordet. Bland smink, tamponger och näsdukar ligger en svart filofax och en nyckel fäst vid en nyckelring med inskriften Hermès. Anna-Karin ser sig omkring i rummet. Det känns nästan för enkelt. Tänk om Adriana Lopez inte alls är på kommunalmöten i dag?

Hon kanske har gått rakt i en fälla?

Anna-Karin motstår impulsen att springa ut från kontoret. I stället torkar hon av händerna på byxorna och öppnar filofaxens spänne.

Rektorns handstil avspeglar hennes karaktär: återhållsam och perfekt. Anna-Karin bläddrar snabbt igenom filofaxen. Mötena med både Elias och Rebecka står inskrivna här. Men inga pentagram, inga anteckningar om att ta livet av dem.

Anna-Karin håller andan medan hon bläddrar fram till dagens datum. Jo, den här eftermiddagen står det att det är möte i kommunalhuset mellan klockan 13 och 16.

Hon bläddrar vidare. På fredag står en enda anteckning: Tåg till Stockholm 17.42. Bokningsnummer XPJ0982U. Och på söndagen: Tåg till Engelsfors 13.18.

Det betyder att rektorn inte är hemma i helgen. Att hennes hus kommer att stå tomt. Och det är där de måste leta om de ska ha en chans att hitta något som berättar vem Adriana Lopez egentligen är.

Anna-Karin fiskar upp nyckelringen från bordet. Den klirrar lätt när hon stoppar den i fickan.

* * *

Vanessa sitter uppkrupen i soffan. Willes laptop är så varm mot låren att den nästan bränns.

”Fan vad du slår hårt på tangenterna, du kommer att paja min dator”, säger Wille.

”Din dator är redan paj”, säger Vanessa. ”Fläkten är typ helt sönder.”

”När blev du teknikexpert?” flinar Wille.

Vanessa biter ihop.

Låt mig rädda världen i fred, tänker hon.

Minoo har fått dem alla att skaffa alternativa e-postadresser som de kan använda när de chattar. Vanessa undrar hur nödvändigt det egentligen är. Har en uråldrig ondska verkligen lärt sig använda nätet?

Men vem vet vilka säkerhetsåtgärder som är nödvändiga? Rebecka dog ju. Varje gång Vanessa tänker på det är det som att få en örfil.

”Vad håller du på med som är så himla hemligt? Porrsurfar du?” säger Wille.

Han flyttar sig närmare i soffan.

”Men kan du ge mig fem minuter i fred?” fräser hon och knuffar bort honom.

Ida har tagit över diskussionen på skärmen med sitt förbannade tjafsande och kräver nu en omröstning om huruvida de ska bryta sig in i rektorns hus i helgen. När det tar mer än en halv sekund att få ett svar skickar hon om frågan, igen och igen som ett störigt mellanstadiebarn.

jag är för, knackar Vanessa ut och möts av bifall från de övriga.

Wille kryper ännu lite närmare och försöker lägga huvudet i hennes knä.

”Men dampbarn! Kan du låta mig andas!” säger Vanessa.

”Men vad är det som är så viktigt?” gnäller Wille.

”Det är privat!”

Wille kravlar tillbaka till andra änden av soffan.

”Du sitter och chattar med din andra kille”, säger han.

Han försöker låta skämtsam, men hon kan genomskåda hans tonfall. Hon orkar inte ens svara. Han börjar buffa mot hennes lår med en strumpklädd stortå. På skärmen frågar Minoo om de ska ta med sig Nicolaus, och tanken på att ha med honom vid ett inbrott får Vanessa att flina. Wille missförstår förstås och tror att hon tycker att han är lite rolig trots allt.

”Vem är det då?” säger han. ”Säg, säg, säg!”

Stortån buffar mot hennes lår, så hårt att datorn hoppar i hennes knä. Hon loggar ut från chatten och fäller ner skärmen med en hård smäll.

Hon försöker ge Wille en mördande blick, men sanningen är att han är så snygg just nu att hon kommer av sig. Håret står på ända, leendet är uppspelt. Och han har på sig de där gråa mysbyxorna som hon gillar, fastän de egentligen är fula och säckiga.

”Vanessa?” ropar Willes mamma Sirpa från köket. ”Ska du äta middag här?”

”Ja, tack!” svarar Vanessa högt.

Ibland önskar hon att Sirpa var hennes mamma. Sirpa är alltid snäll och omtänksam och hon lagar den godaste maten Vanessa vet. Hon varken tjatar eller kritiserar.

”Vad blir det för mat, morsan?” ropar Wille.

”Köttfärssås med spagetti.”

Wille tittar på Vanessa och visslar till.

Jag älskar honom, tänker Vanessa. Allt det andra spelar ingen roll. Vi kommer att fixa det.

För det finns ett ”allt det andra”, en baksida med Willes barnsliga charm. Han bor fortfarande hos mamma. Och han har inget jobb. Visserligen finns det knappt några jobb i den här stan, men det är inte det som är poängen – poängen är att han verkar trivas bra som det är. Han drar in en del pengar på att sälja för Jonte i Engelsfors och de ännu mindre hålorna som ligger gömda i skogarna runt omkring. De pengarna bränner han på kläder, tevespel och presenter till Sirpa. För Wille gillar att köpa fina presenter till sin mamma. Och Sirpa blir alltid lika glad och tårögd när hon får en dyr parfym eller en ny radio till köket. Att han borde bidra till hyran eller maten i stället, verkar liksom inte ingå i vare sig hans eller hennes världsbild.

Men när Vanessa ser honom i stunder som denna har hon hopp om honom. Hon ska bara få honom att fatta hur bra han är. För bra för att hänga med Jonte och hans losergäng. För bra för att bli kvar i Engelsfors för evigt.

* * *

Minoo loggar av och sätter datorn i viloläge.

Visserligen hade hon väntat sig att Ida skulle spjärna emot, men hon känner sig ändå frustrerad.

Minoos mamma har lärt henne att alla människor har en förklaring: en kombination av kemi, arv, upplevelser i barndomen och inlärda beteenden. Redan när Kevin Månsson terroriserade alla på dagis var mamma där och förklarade att det säkert hade sina orsaker.

Minoo tänker på Ida och undrar om hon kan förklaras. Har hennes föräldrar tryckt ner henne på samma sätt som hon trycker ner andra? Eller tycker hon bara att hon är rolig när hon är elak? Fattar hon ens hur mycket hon sårar andra? Det måste hon väl fatta? Eller?

Plötsligt inser Minoo att hon faktiskt aldrig har pratat med Ida på riktigt. Bara när hela gruppen varit samlad, och det råder ingen tvekan om att Ida är illa omtyckt av alla där. Kanske var det inte så konstigt att hon gick i försvarsställning direkt? Kanske har de inte gett henne något annat val än att bete sig som en bitch?

Minoo tar upp mobilen och ringer Ida. Signalerna går fram. Minoo känner lättnad. Ida kommer inte att svara. Men så bryts en av signalerna mitt i och det raspar till i luren.

”Hallå?”

Minoo överväger att lägga på.

”Hallå?” säger Ida otåligt.

”Hej, det är jag … Minoo.”

”Ja, och?”

”Stör jag?”

Ida stönar.

”Nej, jag är helt överlycklig för att du ringer.”

Minoo ångrar intensivt att hon ringde upp direkt. Hon borde ha förberett sig, lagt upp en strategi av något slag.

”Ska du bara sitta och flåsa i luren, eller?” suckar Ida.

”Kan vi inte lägga ner det här?” säger Minoo.

”Vad?”

”Jag vet att vi inte kan vara vänner … Alla vi fem, menar jag. Men måste vi hålla på och tjafsa hela tiden?”

”Om nån tjafsar med mig så tjafsar jag tillbaka.”

Att prata med Ida känns som att dunka huvudet i en vägg. En väldigt, väldigt hård vägg.

”Det är ju liksom det jag försöker säga …”, säger Minoo. ”Att det inte leder nånstans.”

”Säg det till horan, knarkaren och fettot.”

Det är som om blixten slår ner i huvudet.

”Men kan du sluta vara så jävla omogen!” skriker Minoo.

Ida börjar fnissa och Minoo vet att hon har förlorat.

”Jag säger bara sanningen”, säger Ida lugnt. ”Om folk inte kan ta det, så är det liksom inte mitt problem.”

”Vet du vad jag hoppas?” säger Minoo. ”Jag hoppas att det är din tur nästa gång. Världen skulle vara en så mycket bättre plats om du var död.”

Hon trycker bort samtalet och är nära att slänga telefonen i väggen. I stället kastar hon den på sängen där den studsar ömkligt. Hon önskar att hon var typen som kunde riva ner gardiner, kasta glas och tallrikar, välta bokhyllor, riva hela hus för att bli av med ilskan.

Hon försökte hålla ihop gruppen för Rebeckas skull och i stället har hon sagt det mest förbjudna. Det som inte ens Linnéa eller Anna-Karin, som har så mycket större anledning att hata Ida, har sagt till henne. Det absolut värsta man kan säga till en annan människa.