32

Frasse springer skällande ut i hallen när dörrklockan ringer. Svansen slår mot Vanessas ben när hon öppnar dörren, och där står Wille med en blombukett i handen. Håret är bakåtkammat, han har på sig svarta jeans och en svart tröja under jackan. Han ser vuxen och ordentlig ut. Och lite utklädd. Hennes hjärta svämmar över. Han har verkligen ansträngt sig för hennes skull.

”Har du köpt blommor?”

”Dom är till din mamma”, säger Wille och låter Frasse slicka på hans hand.

Vanessa kysser honom lyckligt på munnen.

”Du är bäst”, viskar hon och snubblar nästan över hunden på vägen tillbaka mot köket.

Mamma och Nicke sitter redan vid bordet och väntar. Deras ansikten är låsta i en min av ogillande och den ändras inte när Wille kommer in i rummet. Bara Melvin, som sitter på golvet och bygger med klossar, ler.

”Hej på dig, lillen”, svarar Wille och rufsar honom i håret.

Så räcker han fram blommorna till mamma.

”Hej, vad trevligt att få komma på middag”, säger han.

”Det är Vanessa som bjuder. Tack så mycket”, lägger mamma mekaniskt till och tar av papperet med ett högljutt prasslande.

Wille skakar hand med Nicke, som lutar sig bakåt i stolen och ser på Wille med ett översittaraktigt leende. Vanessa hatar honom för det där flinet, men säger ingenting. Den här middagen ska bevisa att hon är vuxen, vad mamma och Nicke än tror.

Mamma bökar runt i skåpen för att hitta en lämplig vas. Sedan fyller hon den med vatten och stoppar ner blommorna. Det är gerberor, Vanessas favoritblommor. De ser ut som blommor i tecknade filmer.

”Jättefina”, säger mamma och sätter fram vasen på bordet, som Vanessa redan dukat.

”Vad bra”, svarar Wille.

Det blir helt tyst i köket och Vanessa är glad att hon har något att göra. Hon drar på sig ett par grytvantar. Den heta ugnsluften slår emot henne när hon öppnar luckan. Lasagneformen är så varm att den bränner igenom grytvantarna. Hon biter ihop för att inte svära en hel ramsa och ställer formen på spisen med en liten smäll.

”Vad gott det luktar”, säger Wille.

”Vanessa har stått vid spisen hela dan”, säger mamma. ”Tjejerna var också här och hjälpte till.”

”Jag visste inte att du kunde laga mat”, säger Wille till Vanessa.

”Inte jag heller”, säger hon medan hon börjar skära upp portionsbitar med en förskärare.

Det bubblar och fräser runt kanterna av formen, och osten ovanpå är precis på gränsen till mörkbrun, men kniven möter oväntat hårt motstånd. Hon hoppas att det är kniven som börjar bli slö. Lasagnen har stått inne jättelänge.

Hon tar fram salladsbestick ur lådan och kör ner dem i salladen.

”Ni har verkligen en fin lägenhet”, säger Wille.

Det är en sådan typisk vuxengrej att säga. Vanessa blir rörd över att han försöker få i gång ett samtal, men mamma och Nicke gör ingenting för att hjälpa honom.

”Vi har tak över huvudet i alla fall”, säger mamma bara.

”Nej, men det är jättefint. Jättesnygga tapeter …”

Hans röst liksom dör i slutet av meningen.

Lyckligtvis börjar Melvin gnälla om att han är hungrig. Mamma lyfter upp honom i barnstolen och säger att maten är klar nu. Han börjar klappa händer och alla skrattar lite stelt, lättade över att ha underhållning som gör att de inte behöver prata med varandra.

Till slut står lasagneformen rykande varm på bordet. Sallad, bröd och smör finns inom räckhåll för alla. Vanessa sätter sig ner på sin plats. Den första biten lägger hon upp åt Wille. Han är ju trots allt gäst.

”Det ser verkligen gott ut”, säger mamma när Vanessa räcker henne nästa bit.

”Bantar inte du, Jannike?” säger Nicke och Vanessa kväver ytterligare en impuls att skrika åt honom.

Hon ser nervöst på Wille när han lassar in den första gaffeln med lasagne i munnen. Till sin fasa tycker hon sig höra ett knastrande ljud när han tuggar. Han gör en konstig min och Vanessa kan inte avgöra om det är för att maten är varm eller äcklig.

”Jag tänkte vi skulle skåla för min och Willes förlovning”, säger hon. ”Jag vet att alla här inte är lika glada som jag och Wille. Men jag hoppas att ni kommer att ändra er.”

Mamma tar sitt vinglas och höjer det. Hon ler snabbt, som om hon vill få det överstökat.

”Skål”, säger hon.

Nicke vickar till med sitt ölglas i luften. Han tar en djup klunk och kväver en rap, som pyser ut mellan läpparna i stället.

Wille dricker läsk precis som Vanessa, allt för att betona att han är en skötsam ung man. Hon tar en liten klunk och möter hans blick över bordet. Han tuggar försiktigt och ler mot henne. Stämningen är mer tryckt än någonsin. Till och med Melvin verkar märka det. Han sitter tyst i sin barnstol och petar med den lilla gaffeln på den färdigskurna maten.

Mamma och Nicke äter och stirrar rakt ner i sina tallrikar, som om något mycket intressant fanns där, ett titthål som går hela vägen till Kina till exempel. Besticken låter onaturligt högt mot tallrikarna. Hack. Skrap. Gnissel. Hack. Skrap. Gnissel. Skrap. Hack.

Vanessa har ingen matlust alls men skär ändå ut en liten fyrkant lasagne och stoppar den i munnen.

Lasagneplattorna är hårdsega som smält plast som just har börjat stelna igen. Och det smakar ingenting. Det är som smakernas motsvarighet till grått. Eller hudfärgat beige.

”Det här går ju inte att äta”, säger hon och skjuter ifrån sig tallriken.

”Vad pratar du om, det var ju jättegott”, säger Wille.

”Mmm”, säger mamma med munnen full av hudfärgat beige.

”Jag vill ha en portion till sen”, säger Wille.

Nicke säger ingenting. Han går till kylen och hämtar en ketchupflaska, vars innehåll han nästan tömmer över sin tallrik.

”Jahapp”, säger han sedan. ”Vad är det du jobbar med nu för tiden, Wille?”

Wille sneglar på Vanessa. Båda vet att Nicke vet att han inte har något jobb.

”Det är ju svårt att få nåt i den här stan.”

”Ja, det kan jag tänka mig. Du gick väl inte ut gymnasiet?” säger Nicke.

”Jo, det gjorde jag faktiskt”, säger Wille.

Han låter generad när han säger det. För det var på håret. Vanessa önskar att han satt bredvid henne, så att hon kunde trycka hans hand under bordet. Mamma harklar sig.

”Hur är det med Sirpa?”

”Det är bra med henne. Hon har haft lite problem med nacken.”

”Vad tråkigt att höra”, säger mamma.

Vanessa undrar om mamma tänker på samma sak. Att Vanessa sa att hon hellre ville ha Sirpa som mamma.

”Det är ett tungt jobb hon har”, säger mamma nu. ”Ibland tror jag nästan att hon bor på Ica. Det spelar ingen roll när man är där, hon sitter alltid i kassan.”

”Ja, det är tyngre än många tror”, säger Wille.

Under hela tiden har Nicke suttit och betraktat Wille med öppet förakt. Nu vänder han sig mot mamma och säger till henne i helt normal samtalston:

”Det är klart att hon alltid jobbar. Hon har ju en vuxen son att försörja. En frisk och stark grabb som hon bryter ryggen för.”

Tystnaden som lägger sig runt bordet är så kompakt att Melvin tittar upp från sin lek med maten. Hans ögon är vidöppna och tar in allt.

”Det där var väl onödigt sagt”, säger mamma till Nicke.

Men hon säger det inte särskilt övertygande. Hon säger det inte som ”det där var orättvist och jag håller inte med”, utan mer som ”sånt säger man inte högt”.

”Som sagt”, säger Wille. ”Det är svårt med jobb i den här stan.”

”Det finns väl inget som hindrar dig att flytta?” säger Nicke. ”Eller?”

Han ger Vanessa ett nöjt ögonkast. Men Vanessa vägrar att möta hans blick. Hon ser på Wille. De hör ihop. Hon har aldrig känt det tydligare. Det är de mot världen. Och varför, frågar hon sig, ska hon sitta här tyst och snäll och vuxenaktig, när de så kallade vuxna vid det här bordet beter sig som mobbande barn?

Blombuketten som Wille kom med ser plötsligt så oändligt sorglig ut där den står mitt på bordet.

Vanessa vänder sig till Nicke.

”Kan du inte bara bete dig som en normal människa för en gångs skull?”

”Men snälla, bråka inte nu”, säger mamma med blicken på Vanessa, som om det var hon som stod för alla problem.

Vreden flammar upp i Vanessa. Hon kan inte trycka ner den längre. Det är för orättvist, för ofattbart.

”Ursäkta mig, men du har möjligtvis inte märkt hur Nicke betett sig hela middan? Och så fort jag säger ifrån är det jag som bråkar?”

”Vanessa …”

”Du håller alltid med honom! Ni är ju ett sånt bra team, du och Nicke. Helt felfria, hur bra som helst. Och jag är så hemsk och bråkig och jobbig att ha att göra med.”

”Vi har faktiskt en gäst här”, säger mamma.

”Jaha, nu passar det att tänka på att vi har en gäst? Men när Nicke sitter och pikar min fästman, som jag ville fira med er att jag har förlovat mig med, då är det helt okej?”

”Det sa jag inte.”

Mamma säger alltid så där: ”Det sa jag inte.” Och så den där ledsna blicken. Mamma tror att det är så jävla smart av henne att aldrig säga något rent ut, bara låta det märkas tydligt ändå. Så kan hon få spela oskyldigt anklagad när man försöker ställa henne mot väggen.

”Fan för dig!” skriker Vanessa. ”Jag fattar inte ens varför jag lagade den här jävla skitmaten och bjöd hit Wille och trodde att det skulle göra nån skillnad. Du har ju redan bestämt dig för vad du tycker.”

Mamma ser på henne med stora, sårade ögon.

”Du bara sitter och tycker så jävla synd om dig själv”, fortsätter Vanessa. ”Men det är jag som har tvingats leva med att du har släpat hem en hel parad av losers. Wille är bättre än nån av killarna du nånsin träffat. Han är tusen gånger bättre än den där …”

Hon pekar på Nicke utan att ens titta på honom.

”Nessa arg”, säger Melvin.

”Ja, det är jag”, säger Vanessa och ser på sin bror. ”Och det kommer du också vara när du blir stor och börjar fatta vad du har för föräldrar.”

”Jag kanske ska gå”, säger Wille.

”Du ska inte gå nånstans”, säger Vanessa. ”Jag bor också här.”

”Jag håller med Wille”, säger Nicke. ”Det är bäst att han går.”

”Nej, det bästa vore om du försvann!”

”Nu får det för fan vara nog!” vrålar Nicke och dunkar näven i bordet.

Melvin börjar gråta och Vanessa rusar fram för att ta honom i

famnen, men mamma hinner före och lyfter upp honom ur barnstolen, vänder hans ansikte mot sitt bröst och klappar hans lilla huvud. Hans gråt övergår i ylanden, utdragna och hjärtskärande. Och öronskärande.

”Såja, såja”, tröstar mamma samtidigt som hon ser anklagande på Vanessa.

”Det var för fan inte jag som skrämde honom!”

”Det räcker nu, Vanessa”, säger mamma. ”Wille, det är nog bäst att du går nu.”

”Vi ses”, säger Nicke med ett nöjt flin. ”Nere på stationen, gissar jag.”

”Tack för maten”, säger Wille.

Han skjuter in stolen och ställer tallriken på diskbänken.

”Jag följer med dig”, säger Vanessa.

”Du går ingenstans förrän vi har pratat om det här”, säger mamma med hög röst över Melvins ylanden.

Vanessa möter sin mammas blick och känner ett rent hat strömma genom kroppen.

”Dra åt helvete”, säger hon.

Hon går ut i hallen, där Wille redan står och tar på sig skorna. Hon kliver i sina egna samtidigt som hon kränger på sig jackan och sliter åt sig väskan.

”Om du går nu behöver du inte komma tillbaka!” skriker mamma.

”Det tänker jag inte göra heller!” skriker Vanessa tillbaka.

”Nessa inte gå!” gastar Melvin.

Vanessa vill sätta händerna för öronen. Hon vill inte höra honom nu. Hon älskar honom för mycket. Så hon gör sig kall och hård i stället.

Hon springer nerför trapporna efter Wille. Hon ser på hans nacke. Tänker att hon kanske lämnar sitt hem för sista gången, att hon kanske aldrig mer kommer tillbaka, och hon intalar sig att det är värt det, att han är värd det.