20

Minoo minns inte hur hon kom hem. Hon minns bara hur mamma öppnade dörren och hur hon nästan föll ihop på trappan framför henne.

När de hjälpte henne i säng visste hon att hon inte skulle kunna resa sig igen på länge.

Blotta tanken på mat får henne att må illa. Varmt te och rostat bröd med lite smör på är det enda hon tackar ja till. Mamma sätter sig på sängkanten och försöker få henne att prata, men hon orkar inte svara, orkar knappt se på henne. Till slut ger mamma upp. Innan hon går ställer hon upp fönstren på vädring. Minoo lyckas inte ens hitta energi att resa sig för att stänga dem när hon börjar frysa, utan det är pappa som gör det när han kommer in. Han blir stående vid sängen. Mumlar något om att han är så ledsen för hennes skull och att hon bara behöver ropa om det är något hon behöver. Minoo blundar. Hon vill bara bli lämnad i fred. Hon orkar inte ens gråta. Hela natten glider hon ut och in ur sömnen och på morgonen känner hon sig mer utmattad än någonsin.

Vanessa ringer för att berätta att de ska hålla en tyst minut för Rebecka i skolan. Minoo tänker inte gå dit. En minut för ett liv känns som ett hån.

Resten av dagen flyter förbi. Ibland sover hon. Ibland är hon vaken. Ingen större skillnad. Pappa kommer hem på lunchen för att titta till henne och tvingar henne att äta ännu en rostad brödskiva. Hon orkar inte äta hela, utan spolar ner resterna i toaletten när han har gått tillbaka till jobbet.

När mörkret faller låter hon skuggorna ta över rummet. Den här gången sover hon djupt.

De står på dansbanan. Trädens löv glöder onaturligt röda. Rebecka har på sig ett långt vitt nattlinne, ett likadant som Ida hade den där första natten. Minoo har bara trosor och behå på sig och skäms för hon känner sig naken.

”Du är sen”, säger Rebecka.

Något är fel med hennes ansikte. Något litet rör sig under huden, får den att bukta ut och lossna från musklernas fäste där det drar fram.

Rebecka tar ett steg mot henne och Minoo ser hur det som rör sig under huden börjar tränga fram. Ett litet sår börjar vidga sig på Rebeckas kind. Något glänsande gulvitt tränger ut. Det är en likmask.

”Hjälp mig”, viskar Rebecka och sträcker fram sina händer.

Fingertopparna är svarta.

”Hjälp mig”, viskar Rebecka igen och kommer närmare.

Minoo försöker backa, men det finns ett motstånd i luften, som om hon vadar genom djupt vatten. Likmasken hänger ur såret och vrider sig runt, runt tills den faller ner på golvet vid Minoos fötter. Huden i Rebeckas ansikte börjar spricka upp på flera ställen. Där inunder rör sig en glänsande gulvit massa som krälar och kryper i det döda köttet.

Rebecka lägger sina händer på Minoos bara axlar.

”Ser du vad du har gjort?” säger Rebecka.

De kalla fingrarna rör sig vidare upp till Minoos hals och trycker åt, samtidigt som Rebeckas ansikte lossnar helt.

När Minoo vaknar känns halsen öm, som om hon har skrikit. Hon är ofattbart svettig. Lakanen är våta, täcket genomsurt och kudden är som en fuktig tvättsvamp.

Men hon har fått ny styrka. För varje timme som hon ligger här sviker hon Rebecka. Hon måste hitta hennes mördare – monstret som dödade henne och Elias.

Minoo går upp, duschar och borstar tänderna. Termometern visar nollgradigt och hon drar på sig ett par mörka jeans och en svart stickad kofta över den svarta T-shirten. Sedan måste hon lägga sig raklång en stund på sängen och hämta andan.

Mamma och pappa är på jobbet och hon messar dem båda och berättar att hon går till skolan i dag. Hon stannar till framför kylskåpet, men tanken på mat gör henne fortfarande illamående. Bäst att gå medan hon fortfarande har viljestyrkan.

Solen bländar, men den värmer inte.

När hon genar över ängen frasar det frosttäckta döda gräset under hennes stövlar.

Härifrån kan hon se skolan på avstånd. Minoos blick rör sig automatiskt mot taket. Hur länge befann sig Rebecka i luften? En sekund? Två? Hann hon skrika?

Vid en bensinmack stannar hon tvärt. Svarta ord mot gul bakgrund. Bara versaler, som om bokstäverna skriker.

rebeckas pojkvän talar ut om självmordspakten

Minoo går in i det skarpa lysrörsskenet på macken och köper kvällstidningen.

Tre uppslag. Det är Cissi som har skrivit alla artiklarna utom en, som handlar om ”liknande pakter” runt om i världen.

Minoos blick far kors och tvärs över sidorna. Ett passfoto på rektorn, som vägrar uttala sig. En bild på Elias. Ett fotografi av skolan mot en dystert molnig himmel, med en streckad pil som visar varifrån Rebecka föll. En närbild på ljuslyktor, blommor och handskrivna kort med hjärtan som elever lämnat på platsen där Rebecka dog.

Här finns också en bild på Rebeckas mamma, som sitter vid köksbordet med händerna knäppta på bordsskivan. Och över en hel sida: Rebeckas skolfoto från nian. Minoo vet att hon hatade den där bilden. Hon rör försiktigt vid Rebeckas ansikte. Det är en fin bild. Hon borde ha tyckt om den.

Minoo bläddrar fram till intervjun med Gustaf medan hon går mot skolan. Även han illustreras med ett skolfoto från nian. Han ler självsäkert mot kameran på det där sättet som man bara kan göra om man hela sitt liv fått höra att man ser bra ut. Han verkar inte ha ett enda bekymmer i hela världen. Kontrasten mot rubriken, som är ett citat av honom, är hjärtskärande: ”Jag kommer aldrig att glömma henne.”

Men när Minoo skummar igenom texten växer hennes raseri.

Artikeln beskriver Rebecka som en av skolans populäraste elever. Men den framställer henne också som en person som ”egentligen” var inåtvänd och deprimerad. Gustaf beskriver hur han alltid kände på sig att hon gick och tänkte på saker som hon inte ville berätta om. Han uttalar sig om ätstörningsryktena (”Jag tror att det var sant”) och målar upp sig själv som den perfekta pojkvännen, han som försökte hjälpa på alla tänkbara sätt. Sedan tvår han sina händer: ”Men man kan ju inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp.” Det som gör Minoo mest rasande är den sista meningen. ”Hon har det nog bättre där hon är nu.” Som om det som hänt är något positivt.

Minoo knölar ihop tidningen och slänger den i papperskorgen utanför skolgrindarna.

”Ursäkta, skulle jag kunna få ställa några frågor?”

Minoo tittar upp och möter en tevekameras svarta, glänsande lins. En mikrofon trycks upp under näsan på henne. Reportern presenterar sig och kanalen hon kommer från. Bakom henne står fler journalister. Alla har en förväntansfull, otålig min. De kommer från radiokanaler och länstidningen och kvällstidningarna och morgontidningarna och tevenyheterna.

”Jag har förstått att du var en av Rebeckas närmaste vänner?” säger reportern.

Hennes hår är så där perfekt och glansigt att det ser oäkta ut. Minoo har aldrig sett sådant hår i verkligheten. De andra journalisterna närmar sig. Några har block och penna redo, ifall Minoo skulle säga något av värde.

Minoo känner hur hjärnan går i baklås. Kameran kryper närmare.

”För det är du som är Minoo, eller hur?” säger kvinnan.

Minoo ser en skrynklig skolkatalog i hennes hand. Hon ser sig själv inringad med hårda röda cirklar. Rebecka är också inringad.

”Det är ju hemskt, det som har hänt. Vad känner du till om självmordspakten som hon var med i?”

”Det finns ingen självmordspakt”, säger Minoo.

Kameralinsen sniffar runt hennes ansikte. Den är som ett stort öppet gap, redo att sluka henne.

”Är du själv med i pakten?” frågar kvinnan.

Minoo bara stirrar på henne. Hörde hon inte vad hon sa nyss?

”Hur många är med i den?”

Hjärtat bankar hårt och yrseln är tillbaka. Minoo sänker blicken och går genom grindarna, gör sig döv för kvinnan som ropar hennes namn.

”Vilket jävla sätt”, säger en främmande man till henne.

Minoo granskar honom hastigt. Han är ung, lång och lite skäggig, förmodligen snygg om man gillar typen.

”Det är såna som hon som ger oss journalister dåligt rykte”, säger han.

Minoo tittar bort och hennes blick faller på blommorna och ljusen som markerar platsen där Rebecka dog. Hon fortsätter mot entrédörrarna. Den skäggige följer efter. Säger att han kommer från en av kvällstidningarna. Den som Cissi inte sålt sina sagor till.

”Kan du inte berätta om din vän, så jag kan göra henne rättvisa i tidningen?” säger han.

Hon undrar om de här reportrarna snart kommer tillbaka för att fråga andra elever om de kände Minoo, det senaste offret i självmordspakten.

”Du kan väl i alla fall berätta vad du vet om pakten? Du förstår väl att den måste stoppas! Eller vill du att fler ska dö?”

Minoo stannar vid foten av skoltrappan och vänder sig om. Den skäggige ser ivrigt på henne, som om han var en labrador och hon höll en tennisboll i handen. Det är nästan så att han dreglar.

”Kom igen, Minoo. Mig kan du prata med. Det är inte många år sen jag gick ut gymnasiet, jag minns hur det var.”

Minoo tar av sig ryggsäcken och håller den i handen. Det vore så lätt att kasta den på honom. Kemiboken är tung. Det skulle göra ont.

”Det finns ingen pakt”, säger hon, vänder sig om och går uppför skoltrappan.

Vanessa står precis innanför dörren och pratar i sin mobil. Deras blickar möts ett ögonblick. Vanessa sänker mobilen från örat men Minoo stannar inte ens upp. Hon går genom korridoren till sitt skåp. Passerar Anna-Karin på vägen. Hon sitter uppflugen på ett bord vid en av sittgrupperna, omringad av beundrare som ser ut att dyrka henne. Hon avbryter sig mitt i en mening när hon får syn på Minoo. Verkar komma av sig för ett ögonblick, men så vänder hon sig mot de andra och fortsätter prata. Julia och Felicia skrattar högt.

Minoo tar matteboken och blocket, stoppar dem i ryggsäcken och låser skåpet.

När hon vänder sig om står Anna-Karin där.

”Hur mår du?” säger hon.

Minoo rycker på axlarna.

”Jag ska undersöka rektorns kontor i dag”, säger Anna-Karin med låg röst. ”Nicolaus har sagt att hon är på kommunalmöte hela eftermiddan. Jag får biträdande rektorn att släppa in mig.”

Minoo tvekar. Anna-Karin borde inte utsätta sig för fler risker. Å andra sidan – vad har de för alternativ?

”Jag gör det på håltimmen efter lunch”, säger Anna-Karin och återvänder till sitt hov.

Minoo går längs korridoren. Svetten rinner utmed hennes rygg och ner innanför jeansen när hon börjar gå uppför trappan.

När hon kommer till andra våningen orkar hon inte mer. Hon måste sätta sig och hämta andan. Hon stirrar ner i stenen på de vita fossilerna som för evigt är fångade där. Ortoceratiter. Så hette de små djuren, minns hon. I ögonvrån ser hon jeansklädda ben som springer uppför trapporna, hör skrik och skratt och lösryckta meningar –

… jag tror att han gillar mig, han vet typ inte hur han ska visa det … Men lägg av! Lägg av! Skämtar du? … säger alltid att hon inte har pluggat men hon fick, typ, 28 av 30 på provet … – och när hon reser sig är det som om blodet inte orkar upp till huvudet. Knäna viker sig och hon förundras över att klyschan är sann – att de verkligen viker sig. Mörkret sluter sig kring synfältet så att det är som att titta genom ett avsmalnande rör. Och hon faller.

Men någon tar emot henne. När hon öppnar ögonen ser hon rakt in i Max oroliga ansikte. Hon sitter i trappan, lutad mot väggen, och han är så nära att hon andas in hans utandningar. Och hans hennes? Hon har en konstig smak i munnen som förmodligen betyder äcklig andedräkt.

”Hur är det? Ska jag hämta skolsyster?” säger han.

Hon vänder sig bort för att kunna andas igen.

”Det är ingen fara, jag har bara inte ätit nåt”, mumlar hon.

Hon blir med ens medveten om att folk runt omkring dem stirrar.

Max öppnar sin portfölj och fiskar upp en banan. Hon tar emot den och gör en ansats att resa sig men svarta prickar börjar virvla framför ögonen.

”Ät den här först”, säger Max.

”Tack”, säger hon. ”Jag klarar mig nu.”

Men Max sitter kvar.

Minoo får panik. Hon kan inte föreställa sig att äta något inför Max medan han skärskådar henne, särskilt inte en perverst formad frukt. Hon börjar långsamt skala den, så långsamt att hon hoppas att han ska tröttna och gå därifrån. Han rör sig inte ur fläcken.

Hon för bananen till munnen. Nej, det går faktiskt inte. Hon bryter av små bitar av den i stället, stoppar i sig dem, hoppas att hon inte är alltför smutsig om händerna. Det känns som om hon smaskar när hon tuggar. Kan han inte bara gå?

”Jag är så hemskt ledsen för det som hände Rebecka. Ni var kompisar, eller hur?” säger Max.

”Ja”, säger Minoo med munnen full av tuggad banan.

Max ser ut att vilja säga något. I stället sätter han sig bredvid Minoo och lägger en arm om henne.

Det är någonting med sättet han gör det på, ett helt självklart sätt, som får henne att börja gråta för första gången sedan Rebecka dog. Värmen från Max arm får klumpen i halsen att smälta och tårarna kommer. Någonstans i trapphuset busvisslar någon åt dem. Hon skiter i det. Hon skiter i att hon säkert ser ut som en deprimerad babian när hon fulgrinar med en halväten banan i handen.

Snälla, säg inget, tänker hon. Det finns inget att säga och om du försöker så kommer det bara att förstöra stunden. Det här är det enda som hjälper.

Och Max är tyst. Det ringer in och eleverna runt omkring dem försvinner in i sina klassrum. Max arm ligger kvar. Hans andetag är lugna och stadiga.

Efter en stund torkar hon bort tårarna med koftärmen. Hon har antagligen mascara i hela ansiktet.

”Jag måste bara tvätta av mig”, säger hon.

”Ta den tid du behöver”, säger Max och reser sig.

Han går uppför trappan. Precis när han ska försvinna utom synhåll vänder han sig om och ler svagt mot Minoo. Hon nickar bara, som för att säga att hon är okej. Först när han har kommit utom synhåll snörvlar hon till och reser sig på svaga ben.