50

Solen silar in genom de halvöppna persiennerna i Nicolaus vardagsrum. Anna-Karin sitter framåtlutad på en av stolarna och stirrar på sina fötter. Hon har röda strumpor. Vänster stortå tittar fram.

Nu har hon berättat allt, utan att se honom i ögonen en enda gång. Hon har berättat om mamma. Om det kokande vattnet. Om Jari. Om ”olyckan”. Att den egentligen var en attack mot henne. Att hon försökte spela hjälte och att det slutade med katastrof. Hon har just berättat färdigt om morfar. Och nu finns det inget mer att säga. Hon har berättat allt och Nicolaus tiger fortfarande.

Anna-Karin drar med foten över golvet och något kladdigt fastnar på strumpan. Hon böjer sig fram och petar loss något vitt, tuggummiaktigt.

”Ektoplasma”, säger Nicolaus. ”De utförde en ritual härom dagen. Ja, du var ju också indirekt inblandad, efter vad jag har förstått.”

Anna-Karin tittar upp. Nicolaus blick är varm. Hon har hela tiden suttit och väntat på att få en utskällning. Nu måste hon kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Ända sedan hon besökte morfar i går har hon haft regelbundna gråtattacker. Det är som om alla de där åren av uppdämd sorg kommer ut nu.

”Hatar du mig?” frågar hon.

”Självklart inte.”

”Men dom andra gör det, eller hur? Det måste dom ju.”

”Ingen hatar dig, Anna-Karin”, säger Nicolaus lugnt. ”Men du borde verkligen ha berättat för oss tidigare.”

Anna-Karin nickar.

”Jag skämdes.”

”Vi gör alla saker som vi skäms för”, säger Nicolaus.

”Men jag har gjort så många.”

Nicolaus lägger huvudet på sned på ett sätt som påminner lite om morfar.

”Begrunda för ett ögonblick mitt öde. Jag har blott ett enda uppgift: att ledsaga er sju. Och nu är två redan förlorade. Om det är någon som borde skämmas så är det jag.”

”Gör du det?”

”Jag gjorde det”, säger han. ”Men jag insåg att min självömkan blev en plats där jag gömde mig för världen. Ett slags förgiftad tröst.”

Anna-Karin säger ingenting. Hon pillar på den vita klumpen. Den känns varm.

”Du har begått många misstag. Men precis som du måste lära dig att förlåta dina medmänniskor, måste du lära dig att förlåta dig själv. Det finns alltid nåd, Anna-Karin. Om du vågar ta emot den.”

Anna-Karin låter Nicolaus ord sjunka in. Hon tänker på morfar igen.

Och jag skulle älska dig vilka misstag du än begick. Även om du gjorde nåt fel så skulle jag älska dig, och om nån ville dig illa så skulle jag försvara dig till sista blodsdroppen.

”Jag är rädd för vad dom andra ska säga”, nästan viskar hon. ”Det vore lättare om jag fick berätta för dom en och en … Eller i alla fall inte för alla på en gång.”

”Börja med den som du känner dig tryggast med. Sedan sammankallar vi de andra.”

Anna-Karin nickar.

”Jag har tänkt på en sak om den där kvällen”, säger hon. ”Personen som anföll mig … Gustaf eller hans kopia eller vem det nu var. Han måste vara som jag.”

”Hur menar du nu?”

”Rösten i huvudet och hur den kontrollerade mig. Det är nästan som det jag kan göra med andra. Den som försöker döda oss måste vara en jordhäxa.”

* * *

Radhusområdet där Gustafs familj bor ligger i utkanten av stan. Eftermiddagssolen får snötäcket att gnistra. De långa, nakna björkgrenarna är täckta av ett tunt lager is så att de ser ut att bestå av sprött glas. Bortom ängen virvlar kanalens svarta vatten långsamt förbi. Minoo undrar hur många gånger Rebecka gick just den här vägen med Gustaf.

Fotspår träder fram i snön bredvid Minoo där hon går. Hon och Vanessa har båda skyllt på influensa för att slippa ifrån dagens träningspass i folkparken. Rektorn svalde lögnen rakt av. Minoo tvivlar inte på att rektorn är intelligent, men det är förvånansvärt lätt att ljuga för henne.

De viker in på den sista gatan innan skogen tar vid. Radhusen har två våningar och likadana mörkröda träpaneler, likadana svarta fönsterramar.

De stannar framför Gustafs dörr.

Minoo önskar nästan att hon hade kunnat utföra det här uppdraget ensam.

För vad kommer Gustaf att säga när han tror att de är ensamma? Kommer han att avslöja henne som en person som går runt och hånglar med sina döda vänners mördare? Vad ska hon i så fall svara, hur kommer Vanessa att reagera?

Minoo ringer på dörrklockan. Tar ett djupt andetag och känner hur Vanessa trycker hennes hand helt snabbt. Hon vet inte om det betyder ”nu kör vi”, ”det kommer att gå bra” eller ”skärp dig för fan, du ser ut som om du håller på att bajsa på dig”.

Gustaf öppnar dörren efter bara några sekunder. Hans hår är fortfarande vått efter duschen. Det är några nyanser mörkare och ramar in hans ansikte, får ögonen att lysa ännu klarare.

”Hej!” säger han. ”Kom in!”

Hon tar av sig skorna och ställer dem på en utbredd tidning.

”Jag håller på att göra mat”, säger Gustaf och försvinner ut i köket. ”Du gillar tonfisk, va?”

Minoo hatar tonfisk. Det är kattmat. Men förhoppningsvis kommer hon inte att behöva äta särskilt mycket.

”Ja, absolut!” ropar hon tillbaka.

Hon sneglar mot den stängda ytterdörren. Där någonstans står Vanessa och tar av sig skorna och stoppar dem i en påse. Plötsligt ramlar en av dem till golvet med en duns och blir synlig.

”Hur går det?”

Minoo vänder sig om. Gustaf står i dörröppningen.

”Jag tappade bara skon”, svarar Minoo och söker i hans ansikte efter tecken på misstänksamhet.

Hon hittar inga.

”Jag kommer strax”, säger hon och han försvinner ut i köket igen.

Minoo vänder sig om och ser skon försvinna i tomma intet. Hon höjer menande på ögonbrynen åt Vanessas håll och går sedan in i köket.

Gustaf dukar köksbordet. Och där sitter hans pappa. Han viker just ihop en tidning och reser sig från bordet när Minoo kommer in.

Minoo svär inombords. Allt hade varit så mycket enklare om Gustaf hade varit ensam hemma. Men hon ler mot Gustafs pappa, sträcker fram handen och presenterar sig.

”Lage heter jag”, säger han.

Lage är ganska gammal, men det är tydligt att han var lika snygg som Gustaf i sin ungdom. Hållningen är rak och håret är tjockt och stålgrått. Handslaget är fast och varmt, och det känns som om hans högerhand sväljer Minoos när de hälsar, fast hon själv har ganska stora händer.

”Dig har jag hört mycket om”, säger han.

Minoo famlar efter ett svar. Rädslan får henne att gå i baklås. Hon ler bara och hoppas att hon framstår som blyg och inte oartig. Lage stryker ut några skrynklor på den hopvikta tidningen – det är dagens nummer av Engelsforsbladet – och lyfter den mot pannan, som om han gör honnör.

”Jag ska låta er vara i fred”, säger han. ”Jag är nere i källaren och pysslar med nya banan om ni vill nåt.”

”’Nya banan’?” frågar Minoo när han försvunnit nerför trappan.

”Han har en modelljärnväg där nere”, säger Gustaf och ställer fram två glas. ”Den är faktiskt rätt så häftig. Han har byggt upp en modell av gamla Engelsfors och dragit rälsen på precis samma ställen som i verkligheten. Det finns massor av järnvägsspår här omkring som inte har använts sen gruvan och bruket var i gång.”

”Det låter … häftigt”, säger Minoo.

Gustaf skrattar till och häller upp cola åt dem båda.

”Okej, det kanske var fel ord”, säger han. ”Sätt dig!”

Hon sjunker ner på stolen och Gustaf börjar genast skyffla i sig mat. Minoo petar försiktigt i tonfisken och iakttar honom. Hon undrar var i köket Vanessa befinner sig. Har hon redan hällt serum över Gustafs mat? Kommer han att känna smaken? Vad kommer att hända med honom? Finns det en ickemänsklig del av honom som kommer att förstå och reagera? Vet han redan nu vad de tänker göra?

Minoo siktar in sig på ett stort salladsblad. Hon viker omständligt ihop det med besticken och trycker gaffeln rakt igenom det gröna lilla paketet. Hon lyfter gaffeln till munnen, gapar och sedan händer det, precis som hon visste att det skulle göra: salladsbladet vecklar ut sig igen, just när hon ska stoppa in det i munnen. Hela hennes haka blir kladdig av vinägrett.

Hon tycker sig ana att Vanessa fnissar till. Gustaf ler mot henne.

”Jag fattar inte hur jag alltid lyckas”, säger Minoo.

”Jag är likadan”, säger Gustaf. ”Du skulle se mig äta tacos.”

Hon undrar om han ljuger för att få henne att känna sig bättre till mods. Hon har aldrig sett Gustaf göra något klumpigt över huvud taget.

”Men tacos gills inte”, säger hon. ”Det är en maträtt med inbyggd förnedring.”

Gustaf skrattar till.

”Rebecka sa att du var rolig.”

Och då ser hon en aldrig så liten krusning på ytan i Gustafs glas.

Vanessa har hällt i serumet.

”Jag blev så glad när du ville träffas”, fortsätter Gustaf. ”Du och jag var dom som kände Rebecka bäst. Det känns på nåt sätt viktigt att vi håller kontakten. Fattar du vad jag menar?”

”Ja”, svarar Minoo.

Hon måste tvinga sig att inte stirra på Gustafs glas.

”Hon pratade ofta om dig”, säger han.

Han lyfter glaset till munnen och tar ett par klunkar. Minoo tvingar sig att dricka lite ur sitt eget glas.

Inte stirra, tänker hon. Inte avslöja allting genom att stirra.

”Tycker du att den här colan smakade konstigt?” säger Gustaf.

Nu händer det. Nu händer det.

”Nej.”

Minoo skakar bestämt på huvudet och tar några klunkar till för säkerhets skull.

”Jag öppnade den alldeles nyss”, säger han fundersamt.

Sedan rycker han på axlarna.

”Jag hoppas att jag inte håller på att få den där influensan. Jag tycker allt smakar konstigt när jag håller på att bli sjuk.”

Och så tömmer han glaset.

Shit, slipper det nästan ur Minoo.

Hon är som förlamad ett par sekunder. Väntar sig att Gustaf ska falla ner från stolen med händerna klösande runt halsen.

”Jag känner mig lite yr”, säger han.

Minoo sväljer.

”Vi kanske ska gå till ditt rum?” föreslår hon.

Gustaf ser förvirrad ut.

”Så du kan lägga dig och vila en stund”, säger hon.

”Det kanske är bäst.”

Hans röst är tonlös men han reser sig från stolen.

Herregud, tänker Minoo. Så här reagerade inte Ida. Tänk om vi har gett honom för mycket?

Hon hör steg från källartrappan. Tunga och snabba. Minoos tankar börjar skena. För var finns egentligen Gustafs dubbelgångare gömd hela dagarna, och vad kunde vara ett bättre ställe att förvara en dubbelgångare på än källaren, och pappa Lage kanske är en del av planen, eller han kanske till och med är den som i själva verket ligger bakom alltihop, eller så är allt bara ett stort fruktansvärt misstag, och både pappa Lage och Gustaf är helt oskyldiga, men nu har Minoo tyvärr råkat ge Gustaf en dödlig dos av ett magiskt serum, så snart kanske han är död.

Minoo flyger upp ur stolen och lägger armen om Gustaf, som ser ut som om han håller på att svimma.

Källardörren öppnas och pappa Lage kommer ut.

”Jag tänkte fråga om det fanns käk till mig också …”, börjar han, men så får han syn på Gustaf.

”Hur är det med dig, Gurra? Du är alldeles blek.”

”Först mådde jag bra, sen blev jag yr och nu mår jag bra igen.”

Lage stegar fram och lägger en hand mot Gustafs panna.

”Du är inte varm i alla fall”, säger han fundersamt.

”Minoo tycker att jag ska lägga mig ner en stund, och jag tror att det är en bra idé”, säger Gustaf.

”Jag tror att han kanske tog ut sig lite för mycket på träningen”, säger Minoo och vänder sig mot Gustaf. ”Kom, så går vi upp på ditt rum.”

Lage tittar bekymrat på Gustaf.

”Kom och hämta mig om han blir sämre. Jag finns här nere.”

”Ja, det gör du”, säger Gustaf.

”Min mamma är läkare”, pladdrar Minoo. ”Den här influensan som går nu är rätt lömsk. Det bara smäller till och så blir man hur sjuk som helst.”

Minoo tar tag i Gustafs arm och låter honom visa henne vägen upp till sitt rum på andra våningen.

”Kan du tända lampan?” säger Minoo när de går in i det nersläckta rummet.

”Ja”, svarar han och faller ner i sin säng med en tung duns.

Det dröjer en sekund innan Minoo förstår. Det är som när småungar ska vara roliga och bara svarar på exakt det man frågar.

”Var tänder man lampan?” frågar Minoo.

”Knappen till höger om dörren.”

Hon tänder taklampan. Mörkret skingras på ett ögonblick. Sängen som Gustaf ligger på är obäddad. I övrigt är rummet ganska välstädat.

På väggen bredvid sängen hänger ett fotografi av Rebecka och Gustaf. Deras ansikten fyller upp hela bilden, så att det är omöjligt att gissa var den är tagen, det syns bara på ljuset att de är utomhus. De ser lyckliga ut. Vid just den där hundradelens sekund, då kameran frös fast ögonblicket, hade de ingen aning om vad som väntade dem.

Gustaf kanske visste, påminner hon sig. Bilden kanske föreställer något helt annat än ett lyckligt par. I själva verket är det kanske en mördare och hans offer.

Hon känner en lätt knuff i ryggen. Den är inte svår att tyda. Vanessa tycker att Minoo måste skynda på, och hon har rätt. De vet inte hur länge serumet verkar. En droppe räckte ungefär en minut för Ida. Minoo har räknat ut att de borde ha åtminstone tio minuter på sig. Men de har redan förlorat tid. Och Gustaf är större än Ida.

Minoo sätter sig på sängkanten. Listan med frågor som hon har förberett ligger i hennes jeansficka. Hon låter den ligga kvar där.

”Älskade du Rebecka?”

”Ja”, säger Gustaf tveklöst. ”Mest i hela världen.”

”När du var vid hennes grav bad du henne om förlåtelse.”

Gustaf nickar och en tår rinner ur hans ögonvrå, fortsätter längs tinningen och försvinner in i hans blonda hår. Han ligger alldeles stilla och tittar skrämt på Minoo.

”Hade du nåt med hennes död att göra?”

”Ja”, svarar han.

Minoo blir alldeles kall inombords.

”Berätta”, tvingar hon sig att säga.

”Det var mitt fel. Alla sa att Rebecka hade ätstörningar, men jag var för feg för att fråga henne rent ut. Jag ville inte göra henne ledsen, och jag ville inte att hon skulle tycka att jag var jobbig. Jag fattade aldrig att det var så allvarligt. Jag borde ha försökt prata med henne.”

Han fortsätter se på Minoo med stora, rädda ögon.

”Du tror att Rebecka tog livet av sig, eller hur?” säger hon.

Frågan tycks göra honom förvirrad.

”Ja”, säger han. ”Hon hoppade från skoltaket. Det var mitt fel. Om jag hade varit en bättre pojkvän skulle det aldrig hänt.”

Minoo sneglar på fotot och undrar om Rebecka på något sätt kan se dem. Hon hoppas inte, för hon skäms fruktansvärt över det hon gör nu.

”Var du uppe på skoltaket med henne?” säger hon.

”Nej. Jag väntade på henne där nere. Hon var på det där mötet hos rektorn.”

Han lägger handen på Minoos arm. Hans fingrar är kalla.

”Jag hoppades att rektorn skulle prata med henne om ätstörningarna. Kanske tvinga henne att öppna sig så att jag slapp. Jag var så jävla feg.”

”Har du gjort nåt särskilt den här hösten? Har du kontaktat nåt?”

”Jag förstår inte frågan.”

Minoo känner den otåliga knuffen i axeln igen, en påminnelse om att tiden rinner i väg.

”Har du kommit i kontakt med några demoner?”

Han ser förvirrad ut igen. Som ett barn som får en alldeles för vuxen fråga.

”Har du sysslat med några övernaturliga saker?” fortsätter Minoo.

”Nej.”

Det är tydligt att han inte har en aning om vad hon pratar om.

”Du kanske inte ens vet om det själv. Tänk efter. Har det hänt nåt ovanligt?”

Han skakar på huvudet.

”Brukar du höra en röst i huvudet ibland som säger åt dig att göra saker?”

Han skakar på huvudet igen.

”Om jag säger ’den blodröda månen’, vad säger du då?”

”Blodapelsin?”

”Har du en dubbelgångare?”

”Nej”, säger han svagt. ”Jag tror inte det.”

”Jag fixar inte det här”, säger plötsligt Vanessa.

Minoo förstår precis hur hon känner. Att se Gustaf så rädd och försvarslös är nästan mer än hon själv klarar. Hon känner sig som något från spanska inkvisitionen. Men hon har en fråga till, och hon kan bara hoppas att Gustaf inte säger något om kyssen, för till skillnad från honom kommer Vanessa inte att glömma efteråt.

”Förföljde du mig på stan en dag? Och sen möttes vi vid viadukten?”

”Nej.”

”Jag träffade dig där, och vi … pratade. Minns du det?”

”Nej.”

”Och ändå var du på kyrkogården samtidigt. Det var då du gick till Rebeckas grav första gången. Du var på två platser samtidigt. Hur gick det till?”

Gustaf ruskar på huvudet.

”Jag förstår inte!” säger han. ”Dina frågor är jättekonstiga.”

Minoo klarar inte mer nu. Hon försöker lirka bort hans fingrar från sin arm, men han håller den i ett järngrepp. Hon stryker honom försiktigt över fingrarna och hoppas att det på något sätt ska lugna honom.

Det fungerar. Greppet slappnar av och hon tar sig loss och reser sig.

”Förlåt”, säger hon.

”Jag vet inte vad du ber om förlåtelse för.”

”För allt det här.”

”Jag tycker om dig, Minoo”, säger han förvånat.

”Och jag tycker om dig”, säger hon och upptäcker att hon menar det. ”Jag önskar att jag kunde berätta för dig hur det gick till när Rebecka dog. Men det var inte ditt fel.”

”Minoo, vad håller du på med?” viskar Vanessa.

Men Minoo låtsas inte om henne. Det är väldigt lätt att inte låtsas om en osynlig person.

”Kan du inte komma ihåg en sak bara?” säger Minoo. ”Försök att behålla det nånstans inom dig. Lovar du att försöka?”

”Jag lovar att försöka”, säger Gustaf.

”Det var inte ditt fel. Rebecka älskade dig.”

Det kommer nya tårar ur Gustafs ögon och Minoo nickar, försöker inpränta det här i hans undermedvetna.

”Hon skulle aldrig ha lämnat dig frivilligt”, säger hon.

Gustaf ler försiktigt.

”Jag är trött nu”, säger han.

”Då tycker jag att du ska sova en stund.”

Gustaf sluter ögonen och Minoo och Vanessa står kvar i rummet tills han somnat. Sedan smyger de ut, försiktigt för att inte väcka honom.