31

”Glöm allt ni tror er veta om magi och det övernaturliga”, säger Adriana Lopez. ”Ni har garanterat fel. Det ser vi till.”

”Hur då?” frågar Linnéa.

”Bland annat har Rådet en särskild avdelning som går igenom den information som finns på nätet. Det kan finnas korn av sanning i det ni hittar där. Vissa magiska fakta gömmer sig till exempel i folktro och traditioner. Men dom är så tätt sammanvävda med en massa nonsens att det är närapå omöjligt att skilja det ena från det andra. Vi plockar bort allt som kommer för nära sanningen och låter alla vilseledande galenskaper ligga kvar. Dårarna och amatörerna gör oss faktiskt en stor tjänst.”

”Så ni är nåt slags censurorganisation också?” säger Linnéa föraktfullt.

”Vi går in i en ny magisk tidsålder nu, så vi måste ha kontroll över den kunskap som finns. Ni kan inte föreställa er vilken skada den kan göra i fel händer.”

Men Linnéa ger sig inte.

”Och vem avgör om det är fel händer? Du och Rådet? Vem kollar er då?”

Rektorn ler ett svalt leende.

”Quis custodiet ipsos custodes? ’Vem skyddar oss mot våra beskyddare?’ Den frågan ställde sig redan antikens filosofer. Och den diskussionen tänker jag inte ta nu.”

Minoo ser bedjande på Linnéa. Hon får en snabb grimas i gengäld. Hon längtar efter ordning, inte mer kaos.

Rektorn öppnar väskan och delar ut fem likadana svarta böcker och silverluppar till var och en. Minoo väger boken i sin hand. Den känns förvånansvärt tung för att vara så liten. Hon granskar luppen. Den är segmenterad i åtta delar varav sex är mycket tunna, räfflade och vridbara.

”Det här är Mönstrens bok”, säger rektorn. ”Och det här ert ena redskap för att tolka den.”

Hon håller upp en lupp.

”Det här är ert andra”, säger hon och knackar sig på tinningen.

Vanessa stönar.

”Öppna böckerna”, uppmanar rektorn.

Minoo slår upp boken. På första sidan står sex tecken uppradade bredvid varandra.

Hon vänder blad. Sedan ytterligare ett och ännu ett.

”Jag ser inget jävla mönster”, säger Ida.

Det är det första hon säger på hela mötet.

Minoo säger det inte högt, men hon håller med Ida. Sidorna är fullklottrade av obegripliga symboler i olika storlekar. Visserligen ser några ut att vara uppradade i något slags ordning, men andra ligger huller om buller. Några sidor är helt blanka. Det är som världens svåraste IQ-test, och Minoo känner sig definitivt idiotförklarad.

”Sex tecken”, säger rektorn. ”Sex symboler ordnade i magiska konstellationer. Vad dom betyder kan bara ni själva upptäcka genom långvarig begrundan och med hjälp av den här.” Hon håller upp luppen igen. ”Mönsterfinnaren.”

”Vad finns egentligen i den här boken?” frågar Anna-Karin.

”Det beror på vem som tittar”, svarar rektorn. ”Det finns inte två häxor som ser exakt samma sak. Mönstrens bok är både sändare och mottagare. Häxan som läser måste veta vad hon letar efter, då visar boken det hon behöver. Det är som att skruva in rätt frekvens på en gammaldags radio.”

”Och det man skruvar på är … den där grejen?” säger Ida.

”Ja. Men den är värdelös om era sinnen inte är inställda på sökandet.” Rektorn får något drömmande i blicken. ”Boken vet ofta bättre än vi själva vad vi behöver. Det är som om den ser rakt in i våra själar.”

”Flum-migt”, säger Vanessa nästan som om hon sjunger det.

Rektorn vänder sig snabbt och ger Vanessa en vass blick.

”Tvärtom”, säger hon. ”Den här boken rymmer all kunskap en häxa behöver. Det ni ser beror dels på hur utvecklad er kraft är, dels på vilket tecken ni tillhör. Här finns magiska formler och riter. Profetior och berättelser från det förflutna.”

”Betyder det att vår profetia ser ut så här?” säger Linnéa och pekar på ett uppslag, där tecknen ligger utkastade som om en tornado dragit fram genom boken.

Adriana Lopez nickar.

”Det är därför jag inte så enkelt kan läsa profetian för er. När tiden är mogen kommer ni att kunna se den, men ni kommer inte att se den på samma sätt.”

”Men hur vet ni vad som står i den?” frågar Minoo. ”Om alla ser olika saker, menar jag.”

”Generationer av häxor har läst profetian och skrivit ner vad just dom har sett. Skrifterna överlappar varandra på ett flertal ställen. Det är alltså en fråga om ren statistik.”

”Så majoriteten har alltid rätt?” frågar Linnéa.

”Jag märker att det är du som är filosofen här”, svarar rektorn syrligt.

Minoo ser hur Linnéas blick mörknar och inser att hon måste avbryta.

”Vad var det du sa om tecken förut?”

Adriana håller upp boken.

”Det finns sex olika symboler i den här boken, ordnade i olika konstellationer. På sätt och vis liknar dom vissa asiatiska skrivtecken i det att dom inte bara har en betydelse. Dom kan betyda många olika saker och varje tecken står för ett helt koncept. Men för enkelhetens skull kan man säga att dom representerar dom sex elementen.”

”Fyra”, avbryter Ida som står och snurrar på sitt halsband. ”Det finns fyra element.”

Rektorn suckar irriterat, och Minoo är lättad över att hon inte hann säga det först.

”Som jag nyss sa måste ni glömma allt ni trodde att ni visste. Dom fyra elementen är en idé som den försokratiska filosofen Empedokles förde fram. I Kina och Japan talar man om fem element. Men den sanna siffran är sex. Och varje häxa är närmare ett element än dom andra.”

Sex element men sju Utvalda. Vad betyder det? Att två har samma element? Eller kan någon av dem bli över? Minoo känner oron komma krälande.

”Vet du vilka vi har?” frågar hon.

Rektorn ger henne en svårtolkad blick.

”Ja. Analyssvaren kom i morse. Det var därför jag var försenad. Till att börja med vill jag säga att de krafter som ni har är typiska för era respektive element. Men det betyder inte att en kraft inte kan förekomma hos flera element. Till exempel kan både luft- och vattenhäxor lära sig att kontrollera stormar. Metall- och eldhäxor kan orsaka åskväder men inte regn. Det är en hel vetenskap i sig.”

”Får jag gissa?” säger Vanessa. ”Jag är luft, eller hur?”

”Det är korrekt”, svarar rektorn.

”Betyder det att jag kan lära mig flyga?”

”Det beror på hur dina krafter utvecklar sig”, svarar rektorn lite otåligt.

Fem element kvar, tänker Minoo.

”Ursäkta, men får jag gissa nu?” säger Ida. ”Är Anna-Karin jord?”

”Det stämmer.”

Ida skrattar till, ett litet hånfullt skratt som tystnar tvärt när rektorn ger henne en tillrättavisande blick.

Fyra kvar, tänker Minoo och koncentrerar sig på att anteckna.

”Jord förknippas med ett starkt band till naturen och levande varelser”, fortsätter rektorn och ser på Anna-Karin. ”Och styrka. Både mental och fysisk. Och du, Ida, är metall.”

Tre kvar.

”Idas koppling till metallelementet gör henne till ett perfekt medium, vilket ni såg natten då ni väcktes. Spåkonst och visioner ligger också nära till hands.”

För ett underbart ögonblick låter rektorn blicken glida mot Minoo innan hon vänder sig mot Linnéa.

”Och du, Linnéa, är vatten. Du borde kunna lära dig att kontrollera ditt element i olika former …”

”Vad var Elias?” avbryter Linnéa.

”Trä”, svarar rektorn. ”Typiskt för trä är att kunna styra och forma levande materia av olika slag. Och Rebecka var eld, precis som jag”, avslutar rektorn.

Minoo drömmer ofta att hon går till skolan och upptäcker att hon är naken. Exakt så känns det när allas blickar dras till henne. Det är bara hon kvar.

”Är jag samma?” frågar hon. ”Jag menar, är jag samma som nån annan, då?”

Adriana ser på henne i vad som känns som en evighet innan hon svarar:

”Nej. Tyvärr kan jag inte se att du ligger nära nåt av elementen. Tekniskt sett borde du inte vara här.”

Det är värre än alla nakendrömmar som Minoo har drömt i hela sitt liv. Hon riktar blicken uppåt, som om något där skulle kunna rädda henne. Det enda hon ser är den svagt skimrande luften som ligger som en kupol under dansbanans tak. Mer magi. Magi som hon aldrig kommer att kunna bemästra.

”Det är ju skitsnack”, hör hon Linnéas röst. ”Minoo drömde samma drömmar som vi. Hon kom hit samma natt som vi.”

”Minoo”, säger rektorn.

Hon sänker motvilligt blicken och ser på den vackra mörkhåriga kvinnan som står där, så självklar med all sin kunskap och makt.

”Jag kan inte förklara det här. Precis som jag inte kan förklara varför ni är sju och inte en, eller Nicolaus roll i det hela. Men jag är säker på att vi kommer att få reda på mer.”

Nicolaus, tänker Minoo. Det är jag och Nicolaus. Dom misslyckade. Dom som inte hör hemma någonstans.

Och Minoo gör något som hon aldrig har gjort förut. Hon tar sina saker mitt under pågående lektion och går. Hon bryr sig inte om att de andra ropar, och hon slutar inte gå förrän hon kommit hem.

Hela högstadiet gick Minoo och väntade på att någon skulle avslöja henne.

Och nu har det alltså hänt. Minoo Falk Karimi är en bluff. Hon är ingenting. Det är bekräftat en gång för alla.

* * *

Lasagne – för festlig vardag! står det högst upp på papperet som Vanessa håller i handen.

”Men fy fan! Det står att man ska ha 125 gram kycklinglever i köttfärssåsen”, säger hon.

Evelina gör ett kräkljud och låtsas stoppa fingrarna i halsen. I vanliga fall skulle Vanessa ha skrattat, men nu är hon alldeles för stressad. Det är så många moment att hålla reda på. Hennes normala matlagningsrepertoar består av makaroner med ketchup eller stekta ägg.

”Man måste ju kunna hoppa över det utan att det gör nåt?” säger hon, i desperat behov av medhåll. ”Eller måste man ha mer köttfärs då?”

”Inte vet jag”, säger Michelle sävligt där hon sitter på golvet och kliar Frasse på magen.

Stor hjälp hon är, tänker Vanessa irriterat och sänker värmen på spisen så att bechamelsåsen inte ska bränna fast.

”Ursäkta”, säger Evelina, ”men är du sur nu för att vi inte köpte kycklinglever? Du hade inte skrivit det på listan.”

”Nej, jag vet”, säger Vanessa och måste anstränga sig maximalt för att inte få ett utbrott av Evelinas gnäll. ”Men rotselleri skrev jag faktiskt.”

”Jag vet för fan inte vad rotselleri är.”

Det vet inte Vanessa heller, men det tänker hon inte erkänna. Det fräser om stekpannan när hon slänger ner löken.

”Skit samma”, säger hon. ”Det måste ju gå utan.”

”Var hittade du det här receptet egentligen?” frågar Evelina. ”I medeltiden?”

”Kan du inte hjälpa mig i stället?”

Evelinas ögon vidgas.

”Ursäkta, men vi gick faktiskt och handlade åt dig medan du städade. Har du glömt det?”

”Men, åh, sluta dampa dig!” utbrister Vanessa. När hon ser Evelinas sura min tillägger hon: ”Förlåt! Jag är supertacksam att ni vill hjälpa till. Men jag är så jävla nervös.”

Evelina får genast något medlidsamt i blicken och Michelle reser sig från golvet och kommer fram till dem.

”Säg vad jag ska göra”, säger hon.

”Det kommer att gå bra”, säger Evelina.

Vanessa känner en enorm bubblande kärlek till sina vänner – sina riktiga vänner, som hon knappt hinner träffa längre – innan stressen tar över igen och hon plockar upp receptet.

”Michelle, kan du ’skala morötter och rotselleri’, fast inte sellerin då. Evelina, kan du ’hacka allt mycket smått’?”

Som lydiga små soldater positionerar de sig vid diskbänken och plockar upp redskap och morötter.

”Hur tror du att det kommer att gå, då?” frågar Michelle.

Hon skalar morötterna lika långsamt som hon pratar, ett raspande drag med skalaren i taget. Vanessa vill slita moroten ur hennes hand, men hon rör långsamt och försiktigt i såsen i stället och försöker andas i samma takt.

”Nicke hatar Wille. Han tror att Wille är värsta gangstern”, säger hon. ”Och mamma tror på allt som Nicke säger. Plus att hon hatar det här med förlovningen.”

Det har blivit uppenbart att mamma hittills har tolererat Wille bara för att hon trott att det inte skulle hålla mellan honom och Vanessa. Men sedan förlovningen har hon fått total panik och blivit strikt anti-Wille. Hon tjatar om att Vanessa är för ung för några livsavgörande beslut, som om hon själv inte fattade ett mer livsavgörande beslut när hon var sexton och skaffade barn med första bästa fylleligg.

Vanessa hoppas att den här kvällen kan bli början till något nytt. Hon ska laga den här förbannade lasagnen, den ska bli jättegod och alla ska imponeras av att Vanessa är så mycket vuxnare än de trott. Och Wille ska charma mamma, han har lovat att anstränga sig.

”Men alltså, Wille är ju knarklangare”, påpekar Michelle. ”Han blev ju typ arresterad av Nicke.”

”Det var ju inte för knarklangning. Det var ju när han satt och rökte i Storvallsparken”, invänder Evelina.

”Min morsa tror att om man röker på en gång, går man på gatan och horar för crack dan efter”, säger Michelle. ”Hon tror alltid att jag knarkar. Jag menar, om jag råkar vara trött: Knarkar du? Eller om jag är sur eller för glad: Knarkar du? Så fort jag inte beter mig som dom tycker att en normal människa ska bete sig.”

”Mina föräldrar är typ likadana”, säger Evelina.

”Dom måste ha kommit från samma fabrik som min mamma”, säger Vanessa.

Michelle flinar. Hon börjar prata om en ny frisyr hon funderar på att skaffa, och hon och Evelina gör en djupdykning i för- och nackdelarna med lugg. Vanessa måste anstränga sig för att inte skrika rätt ut att hon inte är intresserad.

I vanliga fall hade Michelles hår varit en helt vanlig sak att prata om, inte jättespännande men helt okej. Det är bara så svårt för Vanessa att engagera sig på allvar när så mycket större saker står på hennes egen att göra-lista: Hon måste (1) rädda löken som håller på att bränna fast i stekpannan, (2) rädda sin framtid med Wille genom att laga en perfekt lasagne och (3) rädda världen.

Det sistnämnda är väl det som hon egentligen borde tänka mest på, men i jämförelse med det andra framstår det inte som så viktigt just nu.