37

Stjärnor gnistrar på den svarta himlen. Granarna är nertyngda av snö.

Allt ser så fridfullt ut, som hämtat ur en juldikt, tänker Minoo. Om det inte vore för den blå elden som kastar ett kusligt, flackande sken över deras ansikten. Om det inte vore för det som Anna-Karin och Ida just har berättat.

Gustaf mördade Rebecka och därmed måste det även ha varit han som mördade Elias. Det är Gustaf som är ondskan som de måste stoppa.

”Men jag fattar inte”, säger Vanessa. ”Hur kunde ni se det här?”

Anna-Karin, som suttit framåtböjd på golvet och försökt pilla ut stearinklumpar ur håret, tittar upp på rektorn samtidigt som Ida. De väntar på ett svar. Mobbaren och mobboffret har suttit tätt intill varandra ända sedan de kom hit.

”Man brukar tala om dåtid, nutid och framtid”, säger rektorn. ”Men synen på tiden som linjär med en början och ett slut är falsk. Sanningen är att tiden är cyklisk, en cirkel utan början eller slut.”

Minoo sneglar på de andra. Vanessa lyssnar med halvöppen mun medan rektorn pratar.

”Känsliga häxor med metall som element kan uppfatta händelser från andra delar av tidscirkeln, händelser som man med dagens tidsuppfattning skulle kategorisera som ’redan inträffade’ eller ’kommande’.”

”Jag bryr mig inte”, fräser Ida och ser stint på rektorn. ”Hur ska jag göra för att det inte ska hända igen? Jag har liksom ingen lust att vara värsta epilepsioffret inför hela skolan fler gånger.”

”Det finns inget du kan göra”, säger rektorn. ”Däremot kan du lära dig att känna igen tecknen, så att du vet när du håller på att få en vision. Försök hitta en lugn och avskild plats om du börjar känna av muntorrhet, en stark overklighetskänsla, yrsel eller …”

”Det kommer inte att hända igen”, säger Ida, mest för sig själv. ”Jag tänker inte låta det hända igen.”

”Dina visioner tycks vara empatiska”, säger rektorn.

Linnéa frustar till och Minoo måste kväva ett leende. Hon trodde aldrig att ”Ida” och ”empati” skulle dyka upp i samma mening, åtminstone inte utan ett ”saknar” däremellan.

”Du ser visionerna genom en annan persons ögon och känner det hon eller han känner”, säger rektorn med en tillrättavisande blick på Linnéa.

”Men hur kunde jag också uppleva allt om det var Ida som fick visionen?” säger Anna-Karin och drar loss en stor, vit stearinklump. Flera hårstrån följer med och hon grimaserar av smärtan.

”Ni är sammanlänkade”, säger rektorn.

Minoo tycker att hon låter som en flummig självhjälpsguru.

”Jag tror inte att det är Gustaf”, säger Ida plötsligt.

Alla stirrar på henne.

”Nu förstår jag inte”, säger rektorn.

”Han skulle inte mörda nån. Varför skulle han göra det?”

”Det kan finnas många skäl …”, börjar rektorn.

”Ni känner inte G lika bra som jag”, avbryter Ida.

”Ni är inte bästisar bara för att du har gett honom ett löjligt smeknamn”, säger Vanessa.

”Tror ni allvarligt att G skulle döda Rebecka? Sin egen flickvän?” utbrister Ida.

”Killar dödar sina flickvänner precis överallt, precis hela tiden”, säger Linnéa iskallt.

”Jag är inte heller så säker på att det är Gustaf”, säger Anna-Karin. ”Det är svårt att förklara. Det var han. Och ändå inte.”

Att Ida och Anna-Karin är överens om något är så omskakande att alla är tysta en lång stund.

”Jag tycker att vi borde ta hand om honom nu på en gång”, säger Linnéa.

De blå eldsflammorna lyser upp hennes bleka ansikte, får ögonen att glittra mörkt.

”Vadå ’ta hand om honom’?” säger Minoo.

Naturligtvis vet hon. Men hon kan inte tro att Linnéa menar allvar.

”Vad tror du att jag menar? Vad ska vi annars göra? Två av oss är redan döda.”

”Du menar att vi ska döda G?” utbrister Ida. ”Du är ju helt sjuk i huvudet!”

Minoo ser på rektorn, men hon står bara med armarna i kors och iakttar dem. Det är som om hon vill se vad de gör av den här situationen. Som ett slags test.

”Vi kan inte döda Gustaf”, säger Minoo. ”Jag kan inte fatta att du ens tänker tanken.”

Linnéa ser hårt på Minoo.

”Jag antar att du och Rebecka inte var så bra vänner, när allt kommer omkring.”

Linnéa ser ut som en främling. Hennes blick är fylld av hat. Och Minoo förstår henne. Hon har också tänkt på hämnd, fantiserat om det. Men nu, när hon ser samma känslor i Linnéas ansikte, inser hon hur fel det är att välja den vägen. Hur farlig den är.

”Jag menar, du verkar inte bry dig särskilt mycket om att straffa den skyldige”, fortsätter Linnéa.

Minoo känner ilskan, den är som en rabiessmittad hund som sliter i kopplet, men hon håller den i schack.

”Vi kan inte bara mörda honom”, säger hon.

”Han mördade Elias.”

”Jag tror inte att Elias hade velat att du skulle gå runt och döda folk för det.”

För ett ögonblick tror hon att Linnéa ska flyga på henne. Men Linnéa står kvar och säger behärskat:

”För det första vet du inte ett jävla skit om Elias. För det andra är Gustaf inte ’folk’. Han är inte ens mänsklig. Han är typ en demon!”

”Det är han inte alls.”

Alla vänder sig mot rektorn. Hon står med armarna i kors och stirrar in i den blå elden.

”Åtminstone bedömer jag det som högst osannolikt. Demoner visar sig ytterst sällan i fysisk form i vår värld.”

”Jag skiter i din statistik. Nu vet vi vem som är mördaren. Vi kan stoppa honom”, säger Linnéa.

”Ni ska inte göra nånting”, svarar rektorn hårt. ”Håll er borta från Gustaf. Rådet sköter det här.”

”För det har dom gjort så jävla bra hittills!” skriker Linnéa.

Alla stirrar på henne. Hon stirrar tillbaka på dem en i taget.

”Hur fan kan ni bara acceptera det här? Hon vägrar berätta hur vi ska försvara oss!”

”Jag kan inte låta er ingripa”, säger rektorn strängt. ”Rådet har uttryckligen förbjudit mig …”

”Exakt vad är det dom förbjuder?” säger Minoo. ”Att vi försvarar oss? Att vi får veta vad det är vi slåss mot?”

Rektorn möter hennes blick. Minoos hjärta slår snabbt. Hon är inte van att ifrågasätta auktoriteter. Särskilt inte skolans rektor.

”Du har rätt”, säger Adriana Lopez till slut. ”Jag ska berätta vad vi vet om era fiender.”

”Ursäkta, men sa du fiender?” frågar Vanessa.

”Jag ska förklara om jag får tala utan att bli avbruten”, säger rektorn.

Vanessa himlar med ögonen.

”Som jag sa förut så förekommer strider över dimensionsgränserna”, börjar rektorn. ”Det är det som är på väg att hända här. Demonerna försöker ta sig in i vår värld, och ni står uppenbarligen i vägen.”

”Och vad är en demon? Nåt slags djävul, eller?” säger Vanessa. ”En sån som gör folk besatta? Gustaf kanske är besatt?”

”Demoner kan påverka människor”, säger rektorn. ”Men inte mot deras vilja. Däremot kan dom skänka krafter åt dom som går med på att samarbeta. Demonerna kallar det för att ’välsigna’ en människa. Den välsignade kan i sin tur göra stor skada. Om Gustaf har välsignats så är han livsfarlig. Han står i direkt kontakt med demonerna. Dom är hans kraftkälla. Ni får inte på några som helst villkor ge er på honom.”

”Så du tror att den som har dödat Rebecka och Elias är en vanlig människa?” säger Minoo. ”Som jobbar för demonerna?”

”Det är Rådets teori”, säger rektorn. ”Dom arbetar dag och natt med ert fall. Men ni måste hjälpa oss. Det är viktigare än nånsin att ni studerar Mönstrens bok nu.”

”Du har fortfarande inte svarat på min fråga”, säger Vanessa. ”Vad är en demon?”

”Demoner är den mer korrekta benämningen. Dom ser inte sig själva som individer, utan som delar av en större helhet. Dom är ett slags gränsvarelser som lever mellan vår värld och andra. Vi vet inte varifrån dom kommer. Vi vet inte så mycket om dom över huvud taget.”

”Vad vill dom?” frågar Linnéa och går långsamt fram mot rektorn.

”Allt finns i Mönstrens bok”, säger hon och backar ett steg på ett sätt som verkar omedvetet. ”När tiden är mogen kommer ni att få veta.”

Linnéa stannar så nära henne att de nästan snuddar vid varandra. Och det är då rektorn flackar till med blicken. Linnéa drar häftigt efter andan.

”Du vet inte. Du och Rådet – ni vet ingenting.”

För ett ögonblick ser det ut som om rektorns mask till slut ska spricka. Men hon återfår snabbt kontrollen över sina anletsdrag.

”Det är inte sant”, säger hon.

”Det är därför du tjatar om Mönstrens bok”, fortsätter Linnéa. ”Ni vet knappt själva hur man använder den. Och så hoppas ni att vi ska kunna göra det.”

”Ni har helt andra förutsättningar eftersom ni har medfödda …”, börjar rektorn.

”Precis”, avbryter Linnéa. ”Vi är starkare än ni. Ni är rädda för oss.”

”Du har missförstått allt”, säger rektorn och försöker låta överlägsen.

”Nej”, säger Linnéa lugnt. ”Jag har äntligen fattat.”

Hon ler triumferande.

”Det är inte rektorn som är vår fiende”, säger Minoo.

”Men håll käften”, säger Linnéa. ”Hon vill att vi ska sitta och glo i en bok för att få reda på vad som kommer att döda oss. Men jag tänker stoppa det i stället.”

”Du menar skjut först och fråga sen?” säger Minoo.

”Just det”, säger Linnéa. ”Och jag tänker inte låta mig hindras av nån som inte ens borde vara här.”

Det är som ett hårt slag i magen. Minoo måste titta bort. Hon kan inte se de andra i ögonen. Hon är lika rädd för att få se medlidande som medhåll.

”Lägg av nu”, säger Vanessa.

”Vafan är ditt problem?” fräser Linnéa.

”Ja, vad kan det vara?” säger Vanessa. ”Jag kanske bara har lite svårt att släppa det här du sa förut om att döda Gustaf Åhlander. Hur ska vi göra, tycker du? Knivhugga honom på väg från fotbollsträningen? Sätta eld på hans familjs hus? Köpa en pistol av Jonte och skjuta honom?”

”Dom såg ju att det var han!” säger Linnéa och pekar på Anna-Karin och Ida.

”Och dom är ändå inte övertygade!” säger Vanessa. ”Så hur kan du vara det? Du vill bara så jävla gärna ha nån att skylla på. Jag fattar det.”

Det finns en värme i Vanessas röst som Minoo aldrig hört förut. Linnéa ser på Vanessa och för ett ögonblick ser det ut som om hon ska börja gråta. I stället sliter hon åt sig sin jacka och går. Vanessa ropar efter henne just som hon bryter igenom det skimrande höljet som omger dansbanan. Linnéa stannar och vänder sig om.

”Vi sa att vi skulle hålla ihop. Vi lovade varandra”, säger Vanessa.

”Då trodde vi att det spelade roll”, säger Linnéa. ”Men det gör det inte. Vi kommer att dö ändå.”

Hon pekar mot rektorn.

”Och om ni tror att hon kan skydda er, så tror ni fel. Hon var en bra lögnare så länge hon själv trodde på sina lögner. Men nu kan hon inte ens ljuga för sig själv längre.”

”Men Mönstrens bok …”, börjar Anna-Karin.

”Är det nån av er som kan läsa den?” frågar Linnéa.

Ingen svarar.

”Tänkte väl det”, säger Linnéa.

Minoo känner ett ögonblicks skamlig tillfredsställelse. Hon är alltså inte ensam om att inte kunna tyda de mystiska tecknen.

”Det krävs övning”, framhärdar rektorn.

”Du”, säger Linnéa. ”Prata aldrig med mig igen.”

Till Minoos stora förvåning tiger rektorn.

Ingen säger något förrän Linnéa har försvunnit ut i mörkret.

”Jaha”, säger Vanessa. ”Nån som vill tillägga nåt?”

Minoo har aldrig hört en så talande tystnad.

”Jag vet inte vad ni tänker göra nu men jag tänker bli full”, fortsätter Vanessa. ”Glad jävla lucia på er.”

De andra plockar ihop sina saker och lämnar dansbanan under tystnad. Till slut är Minoo och rektorn ensamma kvar. Den blå elden börjar falna. Ljuset är bara precis så starkt att Minoo kan urskilja Adriana Lopez drag. Hon ser rakt på Minoo med allvarlig min.

”Jag hoppas verkligen inte att du trodde på det Linnéa sa”, säger hon.

”Självklart inte”, svarar Minoo.

Hon litar visserligen inte heller helt och fullt på rektorn. Men tanken på att hon skulle veta lika lite som de är för skrämmande för att ens överväga.

”Bra”, säger rektorn och hennes ansikte slappnar av i ett leende. ”Minoo, du ska inte lyssna på det andra som Linnéa sa heller. Jag är verkligen ledsen för hur jag uttryckte mig sist. Jag fick det kanske att låta som om du inte hörde hit lika mycket som dom andra. Jag och Rådet är övertygade om att du har en viktig roll. Dina krafter är bara mer svårdefinierbara.”

”Okej”, säger Minoo. ”Tack. Jag menar …”

Hon kommer av sig.

”Vet du, Minoo”, säger rektorn. ”Jag borde kanske inte säga det här men jag ser mycket av mig själv i dig. Du tar det här på allvar. Och du säger inte emot för sakens skull, utan har vett nog att lyssna på dom som vet mer än du. Det är värdefulla kvalitéer. Sanningen att säga så önskar jag ibland att du var den enda Utvalda.”

”Tack”, mumlar Minoo, snurrig av allt beröm.

”Ska jag skjutsa dig hem?” frågar rektorn.

”Tack”, upprepar Minoo.

Det är först när de kör ut ur skogen och ser ljusen från Engelsfors centrum som Minoo börjar undra om det verkligen är en komplimang att få höra att man är bra på att blint lyda order.