8

Rebecka och Gustaf sitter bredvid varandra, näst längst bak i aulan. Den har i stort sett stått oförändrad sedan skolan byggdes. En stor sal med ett sluttande golv som leder till en upphöjd scen med träpaneler. Solen faller in genom höga smutsiga fönster och kastar ett skuggmönster på den motsatta väggen. En talarstol står på scenen. Bänkraderna är proppfulla.

Rebecka vänder på huvudet och ser hur Minoo Falk Karimi och Linnéa Wallin smiter in genom dörren och sätter sig på raden bakom. Hon ler prövande mot dem. Linnéa verkar inte ens se henne men Minoo besvarar leendet.

Rebecka har alltid gillat Minoo men det är svårt att komma henne nära. Hon framstår som så vuxen att Rebecka alltid känner sig barnslig och liksom i underläge. Dessutom är Minoo så där tveklöst skitsmart. I diskussionerna på högstadiet var hon obeveklig. Lade fram kristallklara argument, ett efter ett. Ingen hade en chans mot henne, inte ens lärarna. I efterhand kunde Rebecka ibland komma på att det faktiskt funnits luckor i Minoos argumentation. Men när Minoo sa de där sakerna lät de så självklara att man bara var tvungen att acceptera dem.

Det måste vara skönt att vara sån, tänker Rebecka. Att aldrig tvivla på sig själv.

”Hela skolan är här”, säger Gustaf lågt.

”Det är så hemskt”, viskar Rebecka. ”Nu bryr sig alla helt plötsligt.”

”Alla vill väl visa att dom absolut inte var en av dom som mobbade honom”, säger Gustaf.

Rebecka ser på hans allvarliga ansikte, den raka profilen och det rufsiga blonda håret. Många tror att Gustaf bara är en snygg fotbollskille. Men de känner honom inte alls. Han är smart, smartare än nästan alla Rebecka känner. Och då menar hon inte som smart på matte utan smart på livet. Hon tar hans varma, torra hand och kramar den hårt.

Sorlet i salen tystnar när rektorn går upp i talarstolen.

”En tragedi har drabbat vår skola”, börjar hon.

Den första snyftningen hörs från en av de främre raderna, men Rebecka kan inte se vem som gråter.

”I går avled Elias Malmgren här på skolan. Det hans familj och vänner går igenom just nu är obegripligt svårt. Det drabbar oss alla, när en ung människa väljer att ta sitt liv.”

Fler snyftningar hörs. Rebecka känner plötsligt en svindel komma över henne. Luften känns kvav och tung att andas.

”Rebecka?” viskar Gustaf.

Rektorns röst låter alltmer avlägsen, som om hon talade under vatten.

”Jag måste …”, viskar Rebecka.

Gustaf förstår. Som alltid förstår han. Han hjälper henne upp och leder henne diskret mot utgången. Hon märker att huvuden vänds åt deras håll men hon bryr sig inte. Hon måste ha luft.

Så fort de har kommit ut ur aulan känner hon hur svindeln lägger sig. Hon tar ett djupt andetag.

”Vill du gå ut på gården?” frågar Gustaf. ”Ska jag hämta ett glas vatten?”

”Tack”, säger hon och ger honom en kram, trycker näsan mot hans hals och drar in doften. ”Det är bättre nu. Jag kände mig snurrig bara.”

”Har du ätit nåt i dag?”

”Ja”, svarar hon. ”Varför frågar du det?”

De har aldrig pratat om hennes problem, fast Rebecka är säker på att Gustaf anar något. Det visar sig i små blickar och pauser, som om han tar sats för att fråga men inte vet hur han ska göra.

”Jag tänkte bara … du kände dig yr.”

Hon borde inte bli irriterad. Han visar bara att han bryr sig.

Men kan du inte fråga rakt ut, tänker hon. Kan du inte fråga det du har undrat i flera månader nu? Är det sant det som sägs om Rebecka? Att hon spyr efter skollunchen? Att hon svimmade på gympan i början av nian för att hon inte åt?

Och varför kan du inte berätta om det själv? frågar en liten röst. Han är din pojkvän. Ni älskar varandra.

Rebecka vet redan svaret.

Hon är rädd att han ska försvinna. För hur skulle han orka vara ihop med någon som är så jobbig? Så jävla störd att hon har låtit bli att äta, ätit för mycket, spytt, inte ätit något alls igen. Någon som hela tiden går omkring och är rädd för att tappa greppet igen. Killar vill inte ha ångesttjejer. De vill ha tjejer som är lättsamma och glada och skrattar mycket. Det har inte varit svårt att vara sådan med Gustaf, för han får henne att känna sig så lycklig. Och den andra sidan har hon kunnat gömma undan.

Varför skulle han inte kunna älska den sidan? säger rösten nu. Släpp in honom så får du se. Berätta det som du aldrig har berättat för någon annan någonsin.

Rebecka smakar på orden. På lättnaden som hon vet skulle infinna sig. Och ångesten som skulle komma efteråt. Att anförtro sig är att göra sig sårbar. Hon minns hur det var under högstadiet, hur hemligheter användes som vapen i ständigt uppblossande krig. Hur till och med oskyldiga saker kunde förvandlas till gift i andras händer.

Men Gustaf skulle väl inte göra så?

Inte medvetet, nej. Men det räcker med ett förfluget ord till någon på fotbollsträningen, något om att han är orolig för henne, och så är hela rykteskarusellen i gång.

Nej, bestämmer hon sig. Bättre att hålla det inom mig själv. Bara då vet jag var hemligheten finns.

”Jag åt nog lite för lite till frukost”, säger hon. ”Jag var ute och sprang innan, så jag borde ha tagit några mackor extra.”

För så skulle väl inte någon med problem säga?

Gustaf ser lättad ut. Om än inte helt övertygad.

”Du måste ta hand om dig”, säger han. ”Du betyder så mycket för mig.”

Rebecka kysser hans ofattbart mjuka läppar.

”Du betyder allt för mig”, viskar hon och tänker samtidigt att det inte är helt sant, för visst betyder de andra något också – mamma, pappa, syskonen. Men det känns fint att säga. På något sätt fångar det ändå det enorma som hon känner för Gustaf, det som egentligen inte går att sätta ord på.

”Vill du gå in igen?” frågar han.

Hon nickar. Det skulle kännas fel att smita.

När de kommer in i aulan igen står rektorn fortfarande i talarstolen. Nu gråter elever överallt. Ettor, tvåor, treor. Människor som inte ens visste att Elias fanns. Ingen ser åt Rebecka och Gustaf när de sätter sig på sina platser.

”Nu ska vi lyssna till en dikt och därefter håller vi en tyst minut för Elias”, säger rektorn mjukt. ”Sen går vi ut på skolgården och ser flaggan hissas på halv stång.”

Rektorn lämnar plats för en ljushårig gestalt som klivit upp på scenen.

Rebecka blir alldeles torr i munnen. Det är Ida Holmström som ställer sig i talarstolen.

”Hon är ju inte sann …”, mumlar Gustaf.

Men ingen annan verkar reagera. Och varför skulle de? Ida var elevrådsordförande och kompisstödjare hela högstadiet. En av lärarnas favoriter.

Det var ingen som tvingade Elias att ha på sig såna där kläder och sminka sig i skolan.

Orden ekar i Rebeckas huvud. Ida lutar sig fram och råkar andas för nära micken. Det blir rundgång i högtalarsystemet och snyftningarna ebbar ut.

”Jag heter Ida Holmström och jag gick i Elias klass i nio år. Han var en jättefin kille och vi försökte verkligen stötta honom när han var ledsen. Det känns tomt att han är borta. Å alla hans vänners vägnar skulle jag vilja läsa den här dikten.”

Rebecka kastar en blick på Gustaf som biter ihop så hårt att det spänner i käkarna.

”’Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är. I ljusa irisringen du bär en mörk pupill, ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till.’”

Ida harklar sig när rösten darrar till. Är hon rörd? Eller spelar hon? Snyftningarna har börjat igen. Det är en vacker dikt, men det finns ingenting som är så fel som att Ida Holmström läser den för Elias.

Jag menar, om han tyckte att det var så hemskt så kunde han ju ha anpassat sig och blivit lite mer normal.

Rebecka vänder sig om så diskret hon kan och kastar en blick på Linnéa, Elias kanske enda riktiga vän i hela den här överfulla aulan.

Linnéa försöker inte dölja sitt intensiva hat. Rebecka har aldrig sett en sådan blick förut, och hon vet genast att något kommer att hända.

”’Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär’”, avslutar Ida och ser ut över publiken som om hon väntade på en applåd. Så tillägger hon: ”Nu håller vi en tyst minut för Elias.”

Tystnaden lägger sig men varar bara några sekunder. Rebecka hör den fällbara sitsen bakom sig flyga upp med en smäll när Linnéa reser sig.

”Du är en sån jävla hycklare”, säger hon med hög röst.

Det dånar i salen när flera hundra elever vänder sig om.

”Du står där och låtsas som om du brydde dig om Elias. Du var för fan med och mobbade honom!”

Ida står som fastfrusen i talarstolen. Rektorn reser sig.

”Linnéa …”, börjar hon.

Men Linnéa går ut i sidogången, närmar sig scenen och överröstar rektorn:

”I åttan klippte Erik Forslund, Robin Zetterqvist och Kevin Månsson av Elias håret …” Hon fortsätter prata medan hon målmedvetet rör sig mot scenen, där Ida står och håller sig krampaktigt i talarstolen. ”Det var bara några tofsar kvar. Han blödde från huvudet. Det var du som gav dom saxen, Ida! Det var du! Jag såg det! Och det gjorde ni andra också, era vidriga jävla hycklare!”

Instämmande rop hörs långt bak i aulan där några andra alternativa och utstötta sitter.

Ida lutar sig fram mot mikrofonen.

”Det var jättetråkigt att Elias blev mobbad”, säger hon med en röst som låter ovanligt gäll. ”Men det där är inte sant.”

Det hela händer så snabbt att ingen hinner reagera. Plötsligt är Linnéa uppe på scenen och närmar sig Ida, som släpper greppet om talarstolen och börjar backa.

”Linnéa!” skriker rektorn med panik i rösten.

Och Rebecka tänker att något fruktansvärt kommer att hända. Det måste stoppas. Det måste stoppas nu.

I nästa stund hörs ett knirrande ljud från taket. Metallbjälken som scenens spotlights är fästa vid darrar till. Så rasar den ner på talarstolen och landar på golvet mitt emellan Linnéa och Ida med ett tungt brak. Glassplitter yr från lamporna när de krossas.

Det tjuter av rundgång i högtalarsystemet och alla trycker händerna för öronen tills vaktmästaren lyckas dra ur sladden. Sedan blir det tyst. Knäpptyst. Händer sänks igen. Ingen säger något.

Linnéa och Ida stirrar på varandra. Blickstilla. Till slut förlorar Ida den tysta kampen. Hon springer ner från scenen och söker skydd bland sina vänner på de främre bänkraderna.

Sorlet tilltar igen. Rektorn försöker säga något till Linnéa, men hon kliver bara ner från scenen och springer mot utgången.

Rebecka ser på dammet som fortfarande yr i luften. På glassplittret från lamporna som ligger utspritt över tiljorna.

Det var jag som gjorde det.

Det är en helt vansinnig tanke men hon tvivlar inte. Hon fick det att hända. Det är omöjligt och ändå hände det. Det hände inför alla.

”Nu lugnar vi ner oss”, ropar rektorn från scenen. ”Dom främre raderna går ut först. Sen fyller ni andra på. Vi samlas på skolgården.”

Rebecka kan inte släppa metallbjälken med blicken. Hon har aldrig trott på något övernaturligt. Aldrig kunnat ta spökhistorier och horoskop på allvar.

Nu tror hon inte. Hon vet.

* * *

Anna-Karin är bland de sista som lämnar aulan. Hon har suttit längst bak, längst bort för att ingen skulle lägga märke till henne. Det kändes särskilt viktigt i dag när hon hade bestämt sig för att lämna Peppar hemma. Eller det var snarare Peppar själv som fattade det beslutet. När hon skulle lyfta upp honom störtade han in under soffan och kurade där tills hon var tvungen att gå för att inte missa bussen.

Det sårade och skrämde henne.

Anna-Karin har alltid haft god hand med djur. De älskar henne. Så har det alltid varit.

Men nu är hela verkligheten skev. Hon tänker på Peppar. På mammas röst som bara försvann och fortfarande inte har kommit tillbaka. På de konstiga drömmarna och att hon har vaknat med lukten av brandrök i håret två morgnar i rad. Kaoset på scenen har på något sätt med allt det andra att göra.

Hon rör sig automatiskt nerför trappan och ut på skolgården. Genom en glipa i folksamlingen ser hon vaktmästaren gå fram till flaggstången. I bakgrunden skymtar rektorn. Hennes ansikte är stramt.

Flaggan hissas långsamt upp i topp och sedan ner igen tills den blir stilla, två tredjedelar upp på stången. Där blir den slappt hängande.

De står samlade i några minuter, osäkra på vad de ska göra nu. Några börjar gråta igen, men det känns lite halvhjärtat efter dramat inne i aulan. Rektorn säger något och de närmast flaggstången börjar troppa av och gå in i skolan. Nu väntar samtal i klassrummen med lärare och psykologer. ”Det är viktigt att fånga upp alla känslor när nåt sånt här händer”, sa rektorn i sitt tal. Som om obehagliga känslor var lika lätta att städa bort som skräp på skolgården.

Anna-Karin ser på flaggan.

Stackars Elias, tänker hon. Men han hade åtminstone några vänner som var som han.

Anna-Karin har aldrig varit en del av ett gäng. Hon har aldrig gillat någon speciell musik eller haft någon speciell stil. Det finns inget speciellt med henne över huvud taget.

”Den där fitt-Linnéa …”

Rösten till höger är alltför bekant. Hon tittar ditåt och ser Erik Forslund. Bredvid honom står Kevin Månsson och Robin Zetterqvist. De som anföll Elias med saxen den där gången. De som Linnéa just har avslöjat inför hela skolan.

”Vi borde visa den där jävla flatan”, väser Robin.

De andra nickar. Anna-Karin känner plötsligt ilskan sippra fram. Hon fortsätter stirra på dem tills Erik Forslund lägger märke till henne. Anna-Karin inser att det är första gången som hon möter Eriks blick sedan lågstadiet. Då hade hon ännu inte lärt sig att se ner i marken vart hon än gick, att det var så man klarade sig genom livet.

”Vafan glor du på, svetthora?” väser han.

Det är som om alla år av ilska sköljer över henne. Men nu vänder hon den inte mot sig själv. Hon är inte arg på sig själv för att hon är så ful och misslyckad och klumpig och fet och äcklig och sorglig. Hon är arg på Erik i stället. Hon hatar honom. Det är en skön känsla. Den bubblar genom kroppen som kolsyra.

PISSA PÅ DIG!

Och hon ser i Eriks ögon när det händer. Något skiftar i dem. En stor mörk fläck breder ut sig på hans jeans.

Erik ser sig panikslagen omkring. Än så länge har ingen märkt vad som har hänt. Än så länge finns det tid att rädda sig.

Och det är då Ida kommer gående med Julia och Felicia i hasorna. Ida som precis har blivit förnedrad inför hela skolan och nu ser sin chans att rikta uppmärksamheten mot någon annan. Hon ser på Erik. Blicken fladdrar neråt för ett ögonblick och återvänder sedan till hans ansikte. Hon kan inte hålla tillbaka leendet.

”Men gubben, vad har du gjort? Har du kissat på dig?” utbrister hon med en röst som ska låta medkännande. Hon säger det precis lagom högt för att de närmast henne ska vända sig om. Och sedan de närmast dem och de runt omkring dem. Folk börjar skratta. Ett sådant där förlösande skratt som är precis vad alla behöver just nu.

”Men fy fan!” hörs en röst.

Anna-Karin suger i sig varje ögonblicksbild när en av hennes hemligaste drömmar besannas. Erik ser desperat på Robin och Kevin, men de bara flinar i kapp med de andra. I förvirringen möter han Anna-Karins blick igen.

”Piss-Erik”, säger hon lugnt.

Erik springer. För varje steg han tar klafsar det i skorna. Anna-Karin tittar efter honom med en stigande känsla av triumf. Det är som om tusen änglakörer brister ut i sång.

Hela livet har hon lyssnat till morfars berättelser om spöken och övernaturliga fenomen. Om slagrutor, samernas nåjder och gubben som kunde stämma blod. Varför skulle det inte kunna hända henne? Vem förtjänar magiska krafter bättre än just hon, Anna-Karin Nieminen? Det ständiga mobboffret? Är inte det den perfekta rättvisan?