26

Vanessa har stått i mörkret utanför Linnéas dörr i över en timme.

Linnéa spelar hård och snabb musik inne i lägenheten. Sångaren ömsom sjunger, ömsom skriker. Vanessa har alltid tyckt att den här sortens musik låter som riktigt jobbig huvudvärk, men nu när hon står här och tvingas lyssna börjar hon fatta grejen. Först blev hon sjukt stressad, men när hon släppte taget och lät sig ryckas med av musiken blev den underligt avkopplande. Det är som om all stress och alla rädslor omvandlas till vrede, vrede som musiken tar hand om.

Jag borde inte vara här, tänker hon.

Men hon kan inte gå. Inte förrän hon vet säkert.

Sent i går kväll fick hon messet: ”Trött som fan. Sov gott ” När hon försökte ringa gick signalerna fram men ingen svarade. Hon har inte sovit en blund på hela natten.

Hon visste att Wille skulle bli skitsur när hon ringde och väckte honom klockan sju och krävde att bli skjutsad till skolan. Hon var tvungen att spela upp hela sitt register – hånfull, skämtsam, sexig, arg, hjälplös – innan han gav sig. Och då kändes det inte som en triumf. Tvärtom. Hon kände sig förnedrad.

Hon tänkte att om hon bara fick se honom så skulle hon veta om han hade varit med Linnéa. Det var därför det var så viktigt att träffa honom redan på morgonen. Och först tänkte Vanessa att Willes kompakta tystnad i bilen måste vara ett tecken på att han inte hade varit otrogen. För om han gjort något skulle han väl smöra? Men sedan började hon undra om tystnaden tvärtom var ett bevis på att han har tröttnat på henne.

När de kom fram till skolan slängde hon upp bildörren och smällde igen den efter sig. Hon brydde sig inte om att folk stirrade när hon korsade skolgården, sket i att Evelina och Michelle ropade efter henne. Så fort hon kommit in sprang hon ner till tjejtoan vid matsalen.

Alla båsen var tomma. Vanessa gjorde sig osynlig och började gråta. Tyst och ursinnigt.

Just då kom Linnéa in.

Vanessa höll andan. Hon vågade knappt tänka. Men Linnéa hade mobilen tryckt mot örat och såg frånvarande ut. Hon suckade djupt åt den som pratade med henne. Ställde sig framför spegeln, drog ena handen över det svarta håret och visade tänderna som för att kolla om hon hade mat mellan dem.

”Lägg av. Jag kan inte prata om sånt här när jag är i skolan”, sa hon. ”Nej, men nu när jag väl är här så … Jag vill inte veta nåt om det. Det är ditt problem. Okej … Jag fattar … Mm … Jag vet inte … Okej … Kom över i kväll då. Vid nio. Ring inte mer i dag.”

Klockan på Vanessas mobil visar 21.34. Hon börjar bli kissnödig. Ett telefonnummer dyker upp på skärmen. Det är Minoo som ringer. Hon har försökt säkert sju gånger under kvällen, men Vanessa tänker att det får vänta. Linnéa har ju inte rusat i väg till Kärrgruvan, då kan det inte vara så viktigt.

När klockan visar 21.46 bestämmer hon sig för att gå klockan tio. Klockan tio tänker hon att hon ger det en kvart till, fast hon håller på att kissa på sig.

Klockan 22.09 öppnas porten och lyset tänds i trapphuset. Kablarna knarrar i hisschaktet, och Vanessa håller blicken fäst på det lilla fönstret. Hissen kommer glidande och stannar. Hon skymtar en gestalt där inne.

Hissdörren öppnas.

Det är inte Wille.

Det är Jonte.

Han går fram till Linnéas dörr och ringer på.

Musiken tystnar inne i lägenheten. Han ringer på igen.

Linnéa öppnar dörren. Hon är osminkad och har på sig korta svarta mjukisshorts och en svart tajt T-shirt med en fladdermus och texten DIR EN GREY. Hon ger Jonte en hård blick.

”Du är sen.”

”Sorry”, säger han men det låter inte som om han menar det.

Linnéa går åt sidan och släpper in honom.

Vanessa följer efter. Det bara händer. Hon hinner precis trycka sig mot väggen när Jonte drar igen dörren efter sig och låser.

Nu står hon i Linnéas hall och har ingen jävla aning om varför hon gick in. Hon har heller ingen aning om varför hon följer efter Jonte och Linnéa in i vardagsrummet.

Fuck, tänker hon. Fuck, fuck, fucking fuck.

Linnéa stannar plötsligt upp och vänder sig om. Ser på Jonte med konstig blick.

”Vad är det?” säger han.

”Är det du som luktar kokos?”

Jonte fnyser till av skratt och slänger sig i soffan som knakar till. Han har på sig en urtvättad svart munkjacka och säckiga jeans. Han tar upp en liten påse gräs och Rizla-papper ur fickan och rullar en joint med vana rörelser. Linnéa sätter sig bredvid honom och lutar huvudet mot hans axel.

Vanessa gör en grimas. Visst, Jonte är ju snygg på ett sätt, men han är så … ofräsch. Och nästan lika gammal som Vanessas mamma.

Linnéa hajar till och stirrar ut i rummet med genomträngande blick. Det är som om hon ser rakt på Vanessa. Men det är inte möjligt. Det är det väl inte?

Jonte tänder jointen och drar ner röken djupt i lungorna.

”Varför är du så jävla stissig?” säger han till Linnéa när han räcker henne jointen.

Linnéa tar emot den. Hon röker medan hon reser sig och går bort till sin laptop som står uppfälld. Hon sätter på en låt. Musiken är suggestiv, kvinnan som sjunger låter sorgsen och frustrerad på samma gång.

I’m so tired, of playing. Playing with this bow and arrow. I’m gonna give my heart away. Leave it to the other girls to play.

”Kom hit”, säger Jonte och Linnéa går bort till honom, lägger den glödande jointen på ett askfat och sätter sig tätt intill honom.

Hon kysser honom och Vanessa gör en grimas. Men hon kan inte slita blicken från dem när Linnéa drar av sig T-shirten och Jonte knäpper upp hennes svarta behå, låter händerna följa hennes rygg och fortsätta till brösten.

Give me a reason to love you. Give me a reason to be a woman. I just want to be a woman.

Linnéa lägger sig på rygg på soffan med en bestämd hand om Jontes nacke. Han glider ner ovanpå henne och sträcker sig efter jointen. De fortsätter kyssa varandra och dra djupa bloss om vartannat. Linnéa får av sig shortsen med en smidig rörelse. Trosorna är chockrosa med små svarta hjärtan. Jonte låter en hand glida in under dem. Linnéa börjar le. Och plötsligt lyfter hon upp huvudet och tittar på Vanessa.

”Har du fått nog nu?” säger hon rakt ut.

”Knappast”, mumlar Jonte och kysser Linnéa på halsen.

Vanessa är så chockad att hon snubblar ut i hallen och råkar välta en av de små lamporna.

”Vafan var det?” hör hon Jonte säga.

”Jag går och kollar, jag måste ändå på toa”, säger Linnéa.

Vanessa fumlar med låset när hon känner något mjukt träffa henne i nacken. Hon vänder sig om. Linnéas T-shirt ligger på golvet. Det är hon som har kastat den på Vanessa. Nu står hon med armarna korsade över sina nakna bröst. Ansiktet är i skugga.

”Jag vet att du är där”, viskar hon knappt hörbart.

Vanessa öppnar munnen för att säga något men får inte fram ett ljud.

Linnéa marscherar fram till dörren och Vanessa trycker sig mot väggen, försöker låta bli att tvångsmässigt stirra på Linnéas bröst när hon låser upp dörren.

”Stick”, väser Linnéa och Vanessa smiter ut så fort hon kan.

Linnéa smäller igen dörren så hårt att det ekar i hela trapphuset. Vanessa springer nerför trapporna och ut genom porten.

Det första hon gör är att sätta sig i en buske och kissa. Först efter det kan hon börja tänka klart. Hon har betett sig som en galen person och det var den här jävla isoleringshelgen som gjorde det.

Tankarna mal medan hon går hemåt med snabba steg. Vad ska hon säga nästa gång de ses? ”Hej, sorry att jag är ett pervo som gillar att smygkolla när mina kompisar har sex. Ja, vi är ju inte ens kompisar du och jag, men ändå, härligt kul och spännande tyckte jag, vad tyckte du?”

Men det hon egentligen skulle vilja fråga Linnéa är varför hon hänger med en sådan loser som Jonte. Och så skulle hon gärna passa på att fråga sig själv varför hon bryr sig. Så länge Linnéa inte ligger med Wille borde hon ju vara nöjd.

Det är något med Linnéa som får henne att bete sig helt oförutsägbart. Varför följde hon över huvud taget efter Jonte in i lägenheten? Hon kan inte svara på det. Den enda rimliga förklaringen är kanske att hon verkligen är ett pervo.

Klockan är nästan halv tolv när Vanessa sätter hemnyckeln i dörren. Hon hoppas att mamma har gått och lagt sig. Nicke är i Borlänge på kurs så honom behöver hon åtminstone inte oroa sig för.

Men när hon kommer in i hallen hör hon röster från köket. Hon tar av sig skorna och kläderna så tyst det bara går. Frasse kommer svansande ut i hallen och slickar hennes hand. Tack och lov skäller han inte. Hon är så upptagen av att smyga att hon inte ser Melvins leksaksbil. Hon trampar rakt på den så att den far in i väggen med en smäll.

”Nessa?”

Wille dyker upp i dörröppningen till köket.

”Jag har väntat på dig hela kvällen. Var har du varit?”

Det finns inget anklagande i frågan, bara oro.

”Hos Evelina”, säger hon och tänker att hon måste komma ihåg att förvarna Evelina om att hon är hennes alibi. ”Varför ringde du inte?”

”Kan vi inte prata inne på ditt rum i stället?” säger Wille.

Vanessa tittar in i köket. Mamma sitter vid bordet och läser i horoskopboken, demonstrativt uppslukad av den som för att visa att hon absolut inte tjuvlyssnar.

Vanessa nickar och de går in på hennes rum. Hon stänger dörren. När hon vänder sig om står Wille där och sluter sina armar om henne. Hon kryper tätt intill honom och känner värmen från hans kropp och den där doften som är bara hans.

Han är min, tänker hon. Min och ingen annans.

”Förlåt att jag var en sån jävla dampunge i morse”, mumlar hon.

”Jag fattar om du var sur på mig. Efter att jag bara försvann hela helgen.”

Han släpper henne.

”Jag var inte hos Jonte … Jag var i hans farsas stuga.”

”Ensam?”

”Mm. Jag behövde tänka. Jag har inte mått så bra.”

Plötsligt blir Vanessa rädd.

”Handlar det om oss?”

”Om allt”, svarar Wille. ”Jag har inget jobb. Jag bor hemma hos morsan. Jag har inte gjort ett skit sen jag tog studenten.”

Vanessa biter sig i läppen. Det är precis vad hon har hoppats på att han ska inse. Att han behöver ett liv. Frågan är om hon får plats i det.

”Jag tänkte på vad jag gillade i mitt liv och vad jag inte gillade. Jag kom på att jag inte gillade särskilt mycket.”

Vanessa känner ögonen fyllas av tårar. Nu kommer det. Nu kommer han att göra slut. Nu kommer allt att ta slut.

”Förutom dig”, säger Wille. ”Jag kom på att du är det enda bra i mitt liv. Du och morsan. Fan, det lät konstigt, va?”

Vanessa skrattar till och börjar gråta i samma andetag.

”Nessa?”

”Jag trodde att du skulle göra slut”, snyftar hon.

”Nej, nej! Tvärtom! Jag vill liksom bli den kille du förtjänar. Du är så jävla fantastisk. Jag älskar dig. Och jag undrar … Kan vi inte förlova oss?”

Wille börjar gräva i fickan och får fram en tunn silverring.

”Alltså, vi kan ju vänta med att gifta oss, så klart. Tio år om du vill. Jag vill bara att alla ska veta att vi hör ihop.”

Det snurrar i Vanessas huvud. Hon vet inte vad hon känner längre.

”Vill du?” frågar Wille.

Jo, en sak vet hon att hon känner. Hon älskar honom, vare sig hon vill eller inte. Och hon vill också att alla ska veta att de hör ihop. Att de valt varandra. Valt bort alla andra. Han trär ringen på hennes finger. Sedan gräver han fram en annan, bredare ring ur andra fickan och ger den till henne så att hon kan sätta den på hans finger.

”Det är du och jag nu”, säger Wille.

”Det är du och jag”, viskar Vanessa. ”Jag älskar dig.”

Hon kysser hans varma mun och trycker sig mot hans kropp. Hans händer letar sig in under hennes topp och ner mot svanken.

Det knackar på dörren.

”Vanessa!” hörs mammas skarpa röst.

Wille försöker lösgöra sig från Vanessa som klamrar sig fast vid honom.

”Skit i henne”, mumlar hon.

I nästa stund öppnas dörren på glänt.

”Wille, Vanessa har skola i morgon.”

Mamma använder sin ”allvarliga” röst, den som inte tål motsägelse.

”Men vafan!” utbrister Vanessa.

”Det är okej”, säger Wille. ”Jag måste ändå hem.”

Hon följer honom till dörren. Hon försöker kyssa honom, men Wille tycker det är pinsamt inför mamma. I stället kramar han om henne.

”Jag hämtar dig efter skolan i morgon”, lovar han.

Hon stänger dörren efter honom. När hon vänder sig om ser hon mammas bekymrade blick.

”Kolla”, säger Vanessa och håller upp vänsterhanden.

”Är du inte lite för ung för ringar?”

Hennes humör sjunker som en sten. Mamma kan inte ens låtsas vara glad för hennes skull i en halv minut.

”Det är ju inte så att vi ska gifta oss i morgon”, fräser hon. ”Det är som en symbol. Att vi hör ihop.”

”Jag fattar bara inte varför du har så bråttom att binda dig när du är så ung.”

”Du blev ju för fan gravid med mig när du var sexton! Med en jävla konferensbesökare på Götvändaren! Du var så packad att du inte ens mindes vad han hette!”

”Inte den tonen till mig”, säger mamma hårt.

”Inte den tonen”, härmar Vanessa.

Hon inser genast att det var helt fel metod om hon vill verka mogen nog att förlova sig. Mamma ser sammanbitet på henne.

”Visst. Lek vuxen då. Du och Wille kanske kan flytta ihop så vi får lite mer plats här hemma.”

Det är som ett knivhugg.

”Det skulle du gilla, va? Så du och Nicke kan knulla i fred, eller? Eller har du hittat nån ny som du vill skaffa ett oplanerat barn med? Ett tips bara – skriv upp hans namn den här gången!”

För ett ögonblick tror Vanessa att mamma ska slå henne. Det har aldrig hänt förut, men hon anar att det aldrig varit så nära som nu. Mamma vänder sig tvärt och går in i köket.

”Du ska få som du vill!” skriker Vanessa. ”Jag flyttar till Wille!”

”Gör det!” skriker mamma tillbaka. ”Vi får se hur länge du står ut!”

”Jag hatar dig! Sirpa är en bättre morsa än du nånsin har varit!”

Hon går in i sitt rum och smäller igen dörren. Väntar på att höra mammas steg komma efter, på att hon ska öppna dörren och väsa åt henne att tänka på grannarna, eller vill hon att de ska bli vräkta kanske?

Men ingenting händer.

Vanessa blir stående mitt i rummet. Hon känner sig alldeles tom inombords. Hela dagen och kvällen har hon varit som en flipperkula som har studsat mellan extrema känslolägen. Det enda hon vill göra nu är att sova. Hon sträcker sig efter täcket för att vika undan det.

Det knackar på dörren. Vanessa ser mot den, försöker bestämma sig för om hon orkar bli sams med mamma nu på en gång. Men mamma kommer inte in. I stället ropar hon bara genom dörren.

”Jag fick ett samtal på jobbet. Du behöver inte gå på första lektionen. Rektorn vill prata med dig. Det är nåt slags rutinsamtal.”

* * *

Sent på natten hör Vanessa äntligen av sig och Minoo kan konstatera att alla fem är kallade till rektorns kontor första lektionen i morgon.

En halvtimme senare öppnar Minoo dörren till sitt rum. Det är alldeles tyst i huset. Hon smyger längs korridoren, förbi föräldrarnas stängda sovrumsdörr. Ett ljud hörs där inifrån och hon stelnar till. Men det är bara pappa som snarkar.

Först när hon stänger ytterdörren efter sig vågar hon andas ut. En tät dimma har svept in trädgården och gjort alla former vaga. Det är alldeles vindstilla och det känns som om hennes steg ekar över hela kvarteret.

Nicolaus väntar på henne i sin bil, dold i dimman hundra meter bort på gatan. Hon sätter sig i passagerarsätet. Nicolaus huttrar i sin för tunna rock, och hans andedräkt ångar ur munnen på honom när han talar.

”God kväll”, säger han. ”Eller det kanske är fel ordval för en ödesnatt som denna.”

Det blir tyst en stund. Minoo ser på hans händer som vilar på ratten. De är alldeles röda och nariga.

”Du måste köpa kläder”, säger hon. ”Dunjacka, vantar och mössa. Det är vinter på riktigt snart. Du kan bli sjuk.”

Nicolaus ger henne en tacksam blick.

”Du är alltför vänlig. Alltför omtänksam. Jag förtjänar det inte. Jag önskar att jag kunde hjälpa er. Jag vet att det finns en lösning men jag … Minns inte …” Han rynkar pannan. ”Det är som ett nattfly som rör sig i utkanten av mitt synfält. Allt jag får en skymt av är fladdrande grå vingar.”

Han suckar och vänder sig mot Minoo.

”Jag kan inte tillåta att ni ger er rakt in i lejonets kula”, säger han.

”Vi har inget val. Lejonet har pratat med våra föräldrar.”

”Ni kan … skolka. Kallas det inte så?”

”Vi kan inte skolka hur länge som helst. Dessutom har hon knappast planerat att döda oss om hon vill träffa oss på sitt kontor mitt på dan när skolan är full av folk.”

”Det kanske är precis vad hon vill att ni ska tro”, muttrar Nicolaus.