5

Anna-Karin reser sig ur sätet och går ostadigt genom mittgången på den krängande bussen, tar sammanbitet sikte på dörrarna. Hon är så trött på att alltid vara rädd för att någon ska säga något elakt när hon går förbi. Eller ännu värre, att hon ska höra ett kvävt fniss så fort hon passerat. Till och med när inget av detta händer hör hon ekon av tidigare gånger i sitt huvud. Röster som viskar om hur fet hon är och hur mycket bondgård hon luktar.

Men i dag lyfter ingen ens blicken. Det viskas i bussen, men inte om henne. I dag pratar ingen om någon annan än Elias.

Bussen tar den sista kurvan och stannar med ett ryck som får henne att snubbla till. Det suger till i magen den där tiondels sekunden som hon tror att hon ska falla och få alla att skratta, men hon återfår balansen utan att någon märker något. Dörrarna öppnas och hon kliver snabbt ner på vägkanten.

Anna-Karin drar några djupa andetag medan bussen försvinner bort längs vägen. Så fort hon ser kohagen blir hennes lungor dubbelt så stora. Här kan hon andas fritt.

Gruset knastrar under fötterna när hon går hemåt. När hon kommer till hagen går hon fram och hälsar på ett av de stora brunögda djuren.

”God dag, min sköna”, säger hon som morfar brukar göra.

Hon får en slick av kons stora tunga när hon sträcker fram handen. Flugorna surrar kring dem. Ja, det luktar bondgård, och hon älskar det.

Anna-Karin är en helt annan person här hemma. Ryggen blir rakare och oron för att svettas försvinner. Hon kan tänka på annat än om sättet som hon vinklar huvudet ger henne dubbelhaka eller om brösten gungar på ett äckligt sätt under tröjan.

Hon kommer fram till gårdsplanen. Två rödmålade trähus, det ena med två våningar och det andra i ett plan, ligger i rät vinkel mot varandra. En bit bort ligger ladugården och några mindre byggnader.

Anna-Karin går fram till tvåvåningshuset och öppnar den olåsta ytterdörren. Hon tar av sig skorna och plockar upp Peppar ur fickan. Han har somnat, men rör sig lite när hon försiktigt lägger ner honom i en korg i hallen. Där har hon bäddat med resterna av en gammal trasmatta.

Inifrån vardagsrummet hörs högljudda skrattsalvor. Anna-Karin tittar in och ser mamma ligga i soffan. Hon sover djupt med öppen mun. På teveskärmen syns ett amerikanskt vardagsrum. Anna-Karin funderar på att ta fjärrkontrollen och sänka ljudet, men hon vill inte riskera att väcka mamma och få en utskällning.

I stället tassar hon in i köket. Hon tar fram en ask chokladbollar ur kylen och en påse källarfranska ur brödlådan på köksbänken. Sedan gröper hon ur innanmätet ur fyra av de vita små bröden, lägger i en chokladboll i varje och trycker ihop bröden till kompakta kakor. Hon äter dem stående och dricker stora klunkar mjölk till. Övermättnaden fyller henne med en skön dåsig känsla.

Anna-Karin tittar bort mot köksfönstret som vetter mot morfars hus. Hon kan se den böjda profilen där inne och vinkar. Morfar tecknar åt henne att komma in. Anna-Karin lämnar villigt huset med de hysteriskt skrattande tevemänniskorna.

Morfars ytterdörr leder till en minimal hall där en av hans arbetsoveraller hänger på en krok. Till vänster ser man in i köket. En gråblå kökssoffa av trä står närmast dörren. Här brukar morfars vänner sitta när de kommer på besök, innan det är dags att flytta sig till köksbordet för fikat. Det är där morfar sitter nu, han ser ut genom fönstret och sörplar hett svart kaffe.

Anna-Karin tycker inte om kaffe men hon älskar lukten. I morfars lilla hus doftar det alltid kaffe, nyhuggen ved och djur. Nu luktar det dessutom nystruket. En korg med prydligt vikta kläder står borta vid sovrumsdörren.

”Hejsan lillgumman”, säger morfar.

”Hej”, svarar Anna-Karin och sätter sig vid bordet.

Morfar har på sig en rödgrönrutig skogshuggarskjorta och manchesterbyxor. Han tar alltid av sig arbetsoverallen innan han kommer in i huset. Vill inte skita ner.

Han ser granskande på henne.

”Har ni redan slutat?”

”Vi fick gå tidigare i dag.”

”Jaså?”

Det är en öppning för att berätta mer, men Anna-Karin känner hur strupen snör ihop sig. Hon vill inte prata om Elias, inte ens tänka på honom.

Plötsligt önskar hon att hon var liten igen. När hon ramlade och slog sig var det alltid i morfars knä hon ville sitta. Nu vill hon tillbaka dit. Då kanske hon skulle våga gråta, våga släppa fram allt det där som fastnat och växt sig hårt inne i bröstet. Anna-Karin har inte gråtit på riktigt sedan mellanstadiet. Det fanns liksom för mycket att gråta över. Nu är det som om det ligger ett brunnslock över tårarna.

”Har mamma varit ute i dag?” frågar hon.

”Hon orkade nog inte riktigt.”

”Hon har i alla fall gått upp ur sängen”, säger Anna-Karin och känner den hårda, vassa vreden inom sig.

”Mia har det inte så lätt.”

Anna-Karin ångrar att hon tog upp det. Egentligen är det mamma som har tagit över gården, men det är fortfarande morfar som drar det tyngsta lasset. Vissa dagar lämpar hon över allt på honom. Ändå säger morfar aldrig ett kritiskt ord om sin dotter.

Ibland drabbas Anna-Karin av våldsamma skuldkänslor för att hon är så arg på mamma. Hon förstår att mamma antagligen är deprimerad på något sätt, att hon kanske inte alls ville ta över gården men att hon liksom har fastnat. Samtidigt känns det som om det är klagandet mamma lever för. För vad skulle hon vara utan det? Det är alltid hon som är mest kränkt, mest drabbad, alltid henne det är mest synd om i hela världen. Så har det varit så länge Anna-Karin kan minnas.

Anna-Karin ser på morfar som sitter och tittar ut genom fönstret. Han kan sitta så här i timmar. Hon undrar ofta vad han söker där ute.

Morfar fyllde sjuttiosju i våras. Men det är först det senaste året som han har börjat se gammal ut på riktigt. Anna-Karin vill inte tänka på vad som händer när han är borta.

* * *

Vanessa lägger ut handduken på gräsmattan framför Jontes hus. Den har ett urtvättat mönster med bruna och gula blommor och verkar inte helt ren. Skit samma. Hon vill bara lägga sig ner och koppla bort allt. Utan att få gräsfläckar på kläderna.

Hon kastar en blick mot det röda tvåvåningshuset som också ser urtvättat ut. Färgen är solblekt och flagnande. En basgång där inne får rutorna att skallra. Genom vardagsrumsfönstret ser hon den gigantiska teven och silhuetterna av Wille, Jonte och Lucky som avtecknar sig mot explosionerna på skärmen.

Hon lägger sig ner, drar upp linnet till behåkanten och låter solen värma magen.

Wille var på dåligt humör när han hämtade henne vid skolan.

”Jag är inte din jävla taxi”, sa han.

”Slipp då!” fräste hon och slängde upp bildörren i farten.

Wille tvärbromsade och bilen bakom var en hårsmån från att smälla rakt in i dem. Vanessa stirrade på honom med känslan av fara rusande i kroppen.

”Stäng dörren”, sa han lågt och hon drog genast igen den.

”Jävla gubbe.”

Den sved, hon såg det. Wille är tjugoett och hon vet att han tycker att åldersskillnaden mellan dem är pinsam.

När de blev ihop hade hon nyss fyllt femton. Då hade hon hört talas om Wille länge. Vanessa kände genast igen något av sig själv i honom. Han ville ha mer. Känna mer. Uppleva mer. Hon trodde att livet med honom skulle bli ett äventyr.

Och nu ligger hon här och han spelar tevespel med sina flummarpolare.

Men han är fortfarande den snyggaste kille hon vet. Och han kysser henne på det där bestämda sättet som hon gillar.

Vanessa slår irriterat efter en fluga som vägrar inse att den är en ovälkommen gäst i hennes ansikte. Solen är varm men den första höstkylan går ändå att ana som en underton. Stora moln har börjat torna upp sig vid horisonten.

”Vanessa?” hörs Willes röst.

Vanessa sträcker upp handen och vinkar.

”Nessa?” hörs Wille igen.

”Jaa!” skriker hon tillbaka. ”Vad vill du?”

Inget svar. Hon sätter sig upp på handduken. Wille står i det öppna fönstret och stirrar på henne.

Nej. Han stirrar rakt igenom mig, tänker Vanessa. Det händer igen.

”Wille!” skriker hon, plötsligt panikslagen.

Ingen reaktion. Wille sträcker på nacken och söker av området.

”Var fan är du?”

”Jag är här!” vrålar Vanessa och viftar med armarna.

Men han varken ser eller hör henne. Hon sliter upp handduken och viftar med den. Han märker ingenting och hon slänger den frustrerat ifrån sig.

Wille ramlar nästan baklänges. Bokstavligt. Men han ser fortfarande inte på henne, utan på handduken som ligger i en hög på gräsmattan.

”Vafan … Vafan, kolla!”

”Vad är det?” frågar Jonte slött och kommer fram till fönstret.

Lucky försöker klämma sig in mellan dem.

”Handduken”, säger Wille. ”Den bara dök upp från ingenstans på gräsmattan. Jag svär. Den var inte där innan.”

Jonte och Lucky glor på honom. Sedan glor de på handduken och tillbaka igen. Så brister de ut i gapskratt.

”Wille, för fan, det var en hallis!” gastar Lucky.

Jonte säger något och stänger fönstret med en smäll.

Vanessa blir stående en stund i solskenet. Hon ser ju sina egna händer så tydligt framför sig. De solbrända benen. Men det är något som fattas. Något som inte stämmer.

Hon börjar nästan gråta när hon kommer på vad det är.

Hon lämnar ingen skugga på gräsmattan.

Den söta röken slår emot henne när hon smyger in i huset. Wille sitter i en fåtölj och stirrar på teveskärmen samtidigt som han röker en joint. Solljuset lyser upp honom bakifrån och får hans blonda hår att likna en gloria. Vanessas hjärta gör en piruett. Ibland blir det liksom förvånat när hennes ögon får syn på honom.

Hon vill gå fram och röra vid honom men vågar inte testa. Det konstiga som händer henne måste döljas tills hon vet mer om vad det är.

”Vanessa?” säger Jonte plötsligt.

Hon vänder sig om. Jonte ser henne inte men hans blick söker av rummet. Ögonen är ovanligt vakna och intensiva under den mörkblå mössan som är nerdragen över ögonbrynen.

”Det är nån här”, säger han. ”Jag är fan säker.”

”Noja”, mumlar Lucky menande.

Han halvligger i soffan med tevespelskontrollen i ett fast grepp. Den tjocka magen putar ut under T-shirten med texten Engelsfors Stolthet. Lucky, som egentligen heter Lukas, gick i Vanessas klass på högstadiet, men han började aldrig på gymnasiet. I stället tillbringar han dagarna med att vara Jontes springpojke, hämta bärs, ringa efter pizza och hjälpa till med odlingen i källaren.

”Hörde ni om prästungen?” säger Lucky samtidigt som han trycker frenetiskt på kontrollen.

Vanessa ser hur Jonte stelnar till, bara en aning. Wille blåser långsamt ut röken han hållit nere i lungorna.

”Va?” säger han.

”Elias Malmgren. Prästens son. Han tog livet av sig. I skolan. Dom hittade honom i dag.”

”Är du säker på att det var han?” frågar Wille.

Han försöker låta nonchalant, men det finns oro i rösten, det hör Vanessa.

Det är klart, tänker hon. Dom kände varandra. Elias brukade komma hit och köpa gräs. Men det var länge sen, typ jullovet i nian.

”Hundra procent”, säger Lucky.

”Shit”, säger Jonte. ”Han var ju här och köpte i går.”

”Tror ni att han snedtände på nåt vis?” säger Lucky.

”Snedtände?”

Jonte och Wille hånskrattar. Lucky flinar på det där inställsamma sättet som får det att krypa i kroppen på Vanessa.

”Han hade ju försökt flera gånger innan”, säger Jonte. ”Han ville väl röka för att vara väck när han gjorde det.”

Men han har skuldkänslor, Vanessa kan se det. Hon undrar varför. Jonte brukar inte bry sig om någon annan än sig själv.

”Han var värsta offret”, säger Lucky. ”Skar sig i armarna och skit. Jag trodde bara brudar gjorde sånt.”

”Käften”, säger Jonte plötsligt.

Både Wille och Lucky stelnar till och tittar på honom.

”Det är nån i huset”, viskar han.

De andra ser sig omkring. Vanessa håller andan.

”Det kanske är Elias som spökar”, säger Lucky och får genast en smäll i nacken av Willes öppna handflata.

Vanessa känner hur de små håren på armarna reser sig. Luften böljar till runt henne. Det är som ett vinddrag. Jonte stirrar rakt på henne.

”Var fan kom du ifrån?”

Wille tittar upp och skrattar nervöst.

”Du får inte smyga fram så där, Nessa. Farbror Jonte kommer att få en hjärtattack.”

Lucky skrattar också, lite för länge. Vanessa gör sitt bästa för att flina överseende.

Hon går fram till Wille och sätter sig i hans knä. Hon behöver känna hans armar omkring sig. Behöver känna att hon är här. Wille borrar in näsan i hennes nacke. Hon trycker sig hårdare intill honom.

Utanför börjar det regna.