35

Vanessa står i bankens lobby, lutad mot ett högt bord. Det är fullt med små kartongställ med reklamblad som glatt frågar om Vanessa inte har tänkt skaffa nytt kreditkort eller varför inte låna pengar till en ny gräsklippare eller rent av självaste drömhuset?

Hon har lovat Minoo att följa med Nicolaus till banken utan hans vetskap. Den envisa gubben vägrar förstås att ta emot den hjälp han så uppenbart behöver. Så nu har hon fått till uppgift att göra sig osynlig och vaka över honom.

Och han ska föreställa vår ledsagare, tänker hon och sneglar på Nicolaus där han står och stirrar på sin kölapp.

Han har på sig en tjock gammal vinterrock som ser ut att vara köpt på loppis.

Men hon måste erkänna att det är rätt spännande. Hon kommer att bli först med att se vad som finns i det mystiska bankfacket. Och dessutom gillar hon känslan av att gå bakom rektorns rygg. De hade lektion med henne på söndagen också och den var inte ett dugg roligare än lektionerna i skolan. Man kunde ju tro att magikurser skulle vara lite mer rafflande, men de satt bara och stirrade ner i Mönstrens bok med sina små minikikare. Det gav ingenting, förutom huvudvärk. Det påminde Vanessa om de där prickbilderna som man ska kunna se 3D-figurer i. De har heller aldrig funkat för henne.

Vanessa iakttar bankpersonalen som skriver ljudlöst på sina datorer eller med låga, förtroendeingivande röster pratar med kunderna. Alla som jobbar här är välklädda och prydliga, och deras steg viskar mot heltäckningsmattorna. Vanessa försöker föreställa sig hur det är att ha deras jobb och blir genast uttråkad.

Mamma dejtade faktiskt en kille som jobbade här. Tobias. Han var lika trist som han var självgod. När han träffade en rik tjej från Göteborg dumpade han mamma på direkten, och Vanessa fick trösta henne och gömma lådvinet.

En gång, när mamma hade suttit vid matbordet och hissat snor en hel måltid, kunde Vanessa till slut inte tycka synd om henne längre, utan skrek att hon kanske borde träffa en kille som gjorde henne glad någon gång. Mamma såg bara på henne med röda ögon och snörvlade att Vanessa inte förstod. ”Kärlek gör ont”, sa hon. ”Annars är det inte riktig kärlek.”

Vanessa vägrar tro att det är sant. Då skulle det ju inte finnas någon som helst poäng med att vara tillsammans med någon. Då kunde man ju lika gärna knulla runt utan att behöva ta hand om någon annans disk eller böla för att han inte förstår en.

Det är väl därför hon inte vill att jag ska vara tillsammans med Wille, tänker Vanessa. Hon är avundsjuk för att vi är så lyckliga.

Vanessa känner ilskan välla upp igen när hon tänker på mamma. De har fortfarande inte pratat. Hon har inte ens lämnat arga meddelanden på Vanessas mobil. Vanessa är säker på att det är Nicke som har sagt till mamma att det är bättre om hon inte hör av sig – hon kan riktigt höra honom säga att Vanessa ska få ”smaka på konsekvenserna av sitt handlande”.

Vanessa tänker inte heller höra av sig. Hon tänker inte låta dem vinna. Det är bara Melvin hon saknar. Melvin som grät när hon gick.

De ylar till när ett nytt könummer kommer upp tavlan. Nicolaus ser sig lite vilset omkring. Det verkar vara hans tur nu, men han vet uppenbarligen inte vart han ska ta vägen. Som om inte det ilsket blinkande numret ovanför den enda lediga kassan var en ledtråd. Han undersöker lappen som om han tror att han ska hitta svaret där, och Vanessa suckar. Hon måste avhålla sig från att gå fram till honom och ge honom en hård knuff i ryggen åt rätt håll.

En tjej med långt, svart hår står i den lediga kassan. Hon är snygg och vet om det. Till skillnad från de andra bankzombierna verkar hon ha förmågan att bli irriterad, vilket Vanessa tycker hedrar henne. Hon vinkar otåligt till sig Nicolaus.

”Det har nummer ett”, säger Nicolaus när han går fram till henne.

”Ursäkta?”

”Bankfacket till vilket denna nyckel passar. Det har nummer ett. Ni informerade mig om det när jag telefonerade i morse.”

”Du har ett bankfack, menar du?” säger hon.

”Det är vad som har sagts mig.”

Hon ler professionellt, men inte en millimeter bredare än nödvändigt, medan Nicolaus skriver sin namnteckning på några papper.

”Den här vägen.”

Nicolaus rundar disken och Vanessa följer efter. Hon hoppas att hennes skor inte lämnar spår av smält snö på golvet.

De går längs en korridor tills de kommer fram till ett par bastanta stålgrindar som den svarthåriga låser upp.

”Det är bara en trappa ner”, säger hon. ”Jag kommer att låsa om dig.”

Nicolaus ser förskräckt ut.

”Ring på telefonen när du är klar”, säger hon.

Nicolaus nickar och börjar gå nerför trappan med försiktiga steg. Vanessa hinner precis klämma sig in bakom honom innan den bankanställda stänger grinden så hårt att det sjunger i metallen.

Valvets väggar är täckta av rektangulära, numrerade lådor i mörkgrå matt metall. Vanessa undrar hur mycket pengar, smycken och smutsiga små hemligheter som göms i de där små metallådorna. Testamenten som avslöjar dittills okända syskon och oäkta barn. Sexfoton och kärleksbrev.

Det är helt tyst här nere. Mitt i rummet står ett bord och en stol.

Nicolaus söker med blicken över skåpen. Längst upp i ett hörn sitter bankfack nummer ett. Han går fram med beslutsam min och låser upp luckan.

Vanessa backar undan när han bär lådan till bordet och ställer ner den. När hon ser den glänsande fyrkanten av metall blir hon plötsligt nervös. Nicolaus tar ett steg tillbaka och stirrar på den. Det är uppenbart att han också är rädd för vad lådan kan innehålla. I den värld Vanessa lever i nu kan det mycket väl vara ett stort svart hål som suger in hela universum och vänder det ut och in. Eller en ond liten enhörning som spottar frätande syra.

Nicolaus sträcker fram en hand för att öppna lådan, men stannar mitt i rörelsen. Han vänder sig långsamt och ser sig omkring i rummet.

”Vanessa?”

Hon håller andan.

”Jag vet att du är här.”

Vanessa vågar inte bli synlig eftersom det måste finnas övervakningskameror här inne. Men hon tar ett steg fram och rör vid Nicolaus rock som bekräftelse.

”Hur visste du det?” säger hon.

”Jag visste inte”, svarar han. ”Jag gissade det. Det fanns något i fröken Minoos beteende som ledde mig in på de tankebanorna.”

”Hon var rädd för att det kunde finnas nåt farligt i lådan”, viskar Vanessa.

”Och om det finns det – hur ska du då kunna hjälpa mig?”

”Vi är åtminstone två. Och jag syns inte.”

”Ondskan ser mer än vi tror”, mumlar Nicolaus. ”Du måste gå härifrån.”

”Jag kommer ändå inte ut. Vi är inlåsta här, så du kan lika gärna öppna lådan och få det överstökat.”

”Ta då för herrans skull åtminstone ett par steg tillbaka!”

”Jag står redan ett par steg tillbaka.”

Nicolaus nickar kort och tar ett djupt andetag, som om han skulle dyka ner under vatten. Han sträcker ut handen mot lådan men stannar återigen mitt i rörelsen.

”Vad är det?” frågar Vanessa.

”Jag bävar för vad som kan finnas i denna låda”, säger han.

”Det är du inte ensam om.”

”Du förstår inte. Ända sedan jag blev väckt har jag vandrat i en dimma. Nu är stunden kommen då den kanske kan skingras. Jag fruktar de svar jag kommer att få. Om jag får några.”

Med ens känner Vanessa ett enormt medlidande för Nicolaus. Det måste vara så jobbigt att ständigt famla i blindo som han gör. Ändå har han troget stått vid deras sida. Han har alltid försökt hjälpa dem att finna svar. Till skillnad från rektorn, som redan har svaren, men inte delar med sig av dem.

”Jag kan öppna den”, säger Vanessa.

”Nej”, säger Nicolaus och tar ännu ett djupt andetag. ”Detta är min lott.”

”Som du vill”, säger hon och smyger lite närmare.

Nicolaus öppnar lådan.

Där ligger en svart bok med två cirklar utstansade på framsidan. Och bredvid den – en välbekant liten silverlupp.

”Mönstrens bok”, säger Vanessa. ”Och en mönsterfinnare. Det är såna som häxor använder.”

Nicolaus lyfter upp boken.

Under den ligger ett vitt kuvert. På framsidan står det skrivet i snirklig gammaldags handstil:

Nicolaus Elingius till handa

Han sneglar mot den punkt som han tror att Vanessa befinner sig på. Han missar med ungefär en meter. Sedan vänder han på kuvertet. Ett sigill i rött lack. Nicolaus knäcker försiktigt sönder det, öppnar kuvertet och drar ut ett tunt pappersark. Vanessa läser över hans axel.

När jag skriver detta har jag tillbringat fem veckor i Engelsfors. Fem veckor av klarhet. Så snart jag återvände lyftes slöjan från min blick och jag mindes mitt syfte och mål. Ändå plågas jag av en föraning om att detta tillstånd inte kommer att bestå.

Min första avsikt var att skriva en fullständig redogörelse av min historia och det som väntar på denna fördömda plats. Så slog det mig att brevet, Gud förbjude, löper risk att hamna i fel händer. Denna risk får mig att välja mina ord med omsorg. Jag vågar icke röja så mycket som jag hade önskat.

Även om det jag som läser detta brev åter har sjunkit in i töcknet, så har jag åtminstone hjälp på vägen. Om jag läser detta i en okänd framtid är det för att min trogna familiaris fört mig hit.

Hav förtröstan, mitt vilsna jag. Klarheten kommer att återvända. Korset av silver skall skydda dig och Den utvalda. I dess närhet är ni lika trygga som på den helgade platsen.

Som en sista vägledning ger jag mig själv denna maxim vars fulla mening jag sökt inpränta i mitt minne:

MEMENTO MORI

* * *

Minoo läser de sista raderna igen innan hon lägger ifrån sig brevet på Nicolaus soffbord. Silverkorset som hänger på väggen mitt emot henne måste vara det som nämns i brevet. För några minuter sedan var det bara ett underligt föremål. Nu har det med ens en aura av mystik.

Nicolaus sitter med Mönstrens bok uppslagen framför sig och skruvar på mönsterfinnaren. Katten ligger vid hans fötter och spinner.

Självklart är Katten Nicolaus familiaris. Minoo fattar inte att hon kunde missa det när rektorn berättade om häxor och deras förmåga att knyta an till djur.

Häxor.

Som Nicolaus.

Hon plockar upp brevet, läser det igen och försöker förstå.

Till och med Nicolaus är en häxa. Alla utom hon själv är häxor nu för tiden.

Vanessa kommer ut från köket och hoppar undan när Katten försöker stryka sig mot hennes vad.

”Kunde du inte ha valt en fräschare familiaris?” säger hon.

”Memento mori”, mumlar Nicolaus. ”’Minns att du skall dö.’ Om jag ändå mindes vad jag ville med den frasen.”

”Men du kom ihåg det när du skrev brevet”, säger Minoo och försöker låta uppmuntrande. ”Då måste det ju komma tillbaka igen, eller hur? Och dina krafter med.”

”Jag hoppas vid Gud att du har rätt”, säger han och skruvar på mönsterfinnaren. ”Hur var det nu den här fungerade?”

”Som en radio”, säger Vanessa. ”Typ.”

”Vi har i alla fall fått veta en viktig sak”, säger Minoo och pekar på korset. ”Kärrgruvan är inte det enda säkra stället vi kan ses på.”

”Skönt”, säger Vanessa och drar på sig jackan som hon har slängt på golvet. ”Det är värdelöst med ett ställe där det inte finns nån toalett. Och här kan vi träffas utan att Storhäxan får veta det.”

Vanessa drar upp jackans dragkedja och är uppenbarligen på väg. Minoo känner att det går för fort. Allt är annorlunda nu, och de behöver sätta sig ner och fundera över vad det innebär.

”Tycker ni inte att vi ska berätta för rektorn? Det här betyder ju att du också är en häxa, Nicolaus. Hon måste acceptera dig nu. Det måste hon väl?”

”Må så vara att hon inte är demonernas frände”, säger Nicolaus. ”Men jag har på känn att vi inte kan lita på henne och det så kallade Rådet.”

”Passar mig fint”, säger Vanessa och rycker på axlarna.

”Och dom andra?” frågar Minoo.

”Jag berättar för Linnéa”, säger Vanessa. ”Säg det till Anna-Karin, du.”

”Och fröken Ida?” frågar Nicolaus.

Vanessa och Minoo utbyter en blick. Det känns fel att utesluta Ida. Det går emot allt Rebecka pratade om, det som Minoo har försökt hålla fast vid: att de måste samarbeta allihop. Men kan de verkligen lita på Ida?

”Nej”, säger Minoo. ”Vi säger inget till henne.”

”Jag håller med”, säger Vanessa.

”Hon är också en av De utvalda”, invänder Nicolaus.

”Så fort vi har fått veta mer, berättar vi”, säger Minoo. ”Vi lovar.”

Nicolaus ser skeptiskt på henne.

”Vi kan inte vara säkra på att hon inte skvallrar för rektorn”, säger hon.

Det fungerar. Nicolaus ser ut att vara illa till mods, men han nickar.