57

Nicolaus stannar bilen på parkeringen bakom skolan och stänger av motorn. Kupévärmaren som surrar vid Minoos fötter saktar ner och tystnar och vindrutetorkarna blir stilla.

Det har börjat snöa igen. Fluffiga flingor singlar långsamt ner över världen där ute.

Minoo ser mot Engelsfors gymnasium, där det ligger inbäddat i mörkret. Några gatlyktor sprider ett gult sken över skolgården. Fönstren är svarta fyrkanter. Omöjliga att se in genom. Men någon som står där inne kan garanterat se ut.

De måste korsa den väl upplysta parkeringen. Det är antingen den eller den lika upplysta skolgården på framsidan. Det finns ingenstans att gömma sig på vägen in till skolan.

Någon knackar på sidorutan alldeles intill Minoo och hon rycker till.

Det är Vanessa.

Hon sliter upp dörren och kall luft strömmar in i bilen.

”Linnéa är i matsalen”, säger hon. ”Jag kände hennes energi. Hon lever.”

Hon kastar hela tiden uppjagade blickar mot skolbyggnaden.

Nicolaus drar fram sin stora nyckelknippa och räcker den till Vanessa.

”Den här nyckeln leder till köksingången vid lastkajen. Det går en korridor därifrån rakt in i köket.”

”Är Max där med henne?” frågar Minoo.

”Jag vet inte. Jag kunde inte känna honom.”

”Ursäkta, men är det nån som har tänkt på att det här kan vara en fälla?” säger Ida.

Minoo kastar en blick på Ida i backspegeln. Hon känner sig som en idiot. Tanken har inte ens slagit henne. Allt har handlat om att de måste rädda Linnéa.

”Som med Anna-Karins morfar i ladugården”, fortsätter Ida.

”Det kanske det är”, säger Anna-Karin. ”Men vi har inget val. Vi måste ta risken.”

Ida ser missnöjd ut men invänder inte.

”Är det samma plan som gäller?” frågar Vanessa.

”Ja”, svarar Minoo.

Hon vänder sig om för att se på Anna-Karin, som nickar.

* * *

Det finns så mycket Anna-Karin skulle vilja säga till Nicolaus och tacka honom för. Men det finns inte tid.

Minoo går ur bilen och fäller upp passagerarsätet. Ida krånglar sig ut, men Anna-Karin hejdar sig och möter Nicolaus blick.

”Jag önskar att jag kunde följa med”, säger han.

”Vi måste ha nån som väntar på oss också”, säger Anna-Karin.

”Jag ska be för er.”

De springer över parkeringen. Skolan tornar upp sig mot natthimlen. Det är som om den växer inför Anna-Karins ögon. Hon försöker låta bli att tänka på hur utsatta de är på den här öppna ytan.

De kliver upp på lastkajen där en bred ståldörr leder in i skolan. Vanessa tar fram nyckelknippan.

”Vänta lite”, säger Ida.

Hon står med händerna nerkörda i fickorna och ser på sina stövlar.

”Om jag dör och ni klarar er … Det finns en häst i stallet. Troja. Kan nån av er bara kolla att han har det bra?”

”Jag kan göra det”, säger Anna-Karin.

Ida nickar utan att möta hennes blick.

”Okej”, säger Vanessa och försvinner inför deras ögon. ”Nu går vi in.”

* * *

Vanessa öppnar dörren. Den är överraskande lätt och glider upp ljudlöst. Framför dem leder en ramp rakt ner i mörker.

Anna-Karin tar fram sin mobil och tänder lampan.

”Släck”, viskar Minoo. ”Vi vet inte vad som finns där inne.”

Vanessa tar Anna-Karins hand och de bildar en kedja med Vanessa först och Ida sist.

Ida drar igen dörren efter sig. Mörkret som sluter sig om dem är kompakt på ett sätt som Vanessa aldrig upplevt förut.

Alla fyra står blickstilla och lyssnar.

Det enda som hörs är deras egna andetag och ventilationssystemet som susar svagt.

Vanessa börjar försiktigt röra sig framåt med Anna-Karins hand i sin. Med vänster hand trevar hon längs den skrovliga väggen.

Hon vågar inte känna efter om Linnéa fortfarande lever. All kraft går åt till att behålla osynligheten. Och till att inte börja rusa framåt i panik.

Det känns som att vara blind, att gå med vidöppna ögon och inte se något alls. Det är omöjligt att avgöra hur långt man har kommit, vad som väntar precis framför.

Hela kroppen är försatt i ett hyperaktivt läge, redo att reagera på minsta ljud. Till slut vet inte Vanessa om det är tystnaden eller ventilationen som susar i öronen. Hon får för sig att hon hör viskningar i ljudet.

Vanessa …

Rösten blir plötsligt tydlig. Och hon vet, utan att kunna förklara hur, att det är Linnéa.

Vanessa …

Rösten är rädd, klagande. Men hon lever. Linnéa lever.

Vanessa ökar tempot, känner hur Anna-Karin och de andra inte riktigt hänger med, men hon tar ingen hänsyn till det.

Ju längre in i skolan hon kommer, desto svårare är det att upprätthålla osynligheten. Det finns en främmande tröghet i det som vanligtvis går så lätt.

Vanessas hand når ett hörn och hon stannar, trevar genom luften framför sig. Fingrarna vidrör en slät yta. En dörr? Hon hittar handtaget. Trycker försiktigt ner det. Självklart är dörren låst. Hon ber viskande Anna-Karin att tända sin mobillampa. De måste ta den risken.

Vanessa tar fram nyckelknippan och testar nycklar i ljuset från Anna-Karins mobil. De rasslar och klirrar öronbedövande i det klaustrofobiskt trånga utrymmet.

Snälla … Snälla … Hjälp mig …

Rösten är så desperat, så fylld av smärta. Vanessas hand darrar när hon till slut hittar en nyckel som glider in i låset. Det går upp med ett klick. Anna-Karin släcker mobillampan innan Vanessa gläntar på dörren.

* * *

Anna-Karin smyger hukande efter den osynliga Vanessa, in i köket.

På höger sida finns en stor rektangulär öppning mot matsalen. Det är där eleverna hämtar mat från trågen som står på kökssidan. Ett svagt ljus från matsalen faller in genom öppningen, glänser i de långa rostfria bänkarna och de kaklade väggarna. Plastbackar i olika färger står i sina ställningar vid den tigande diskmaskinen. Det luktar diskmedel, matos, vattenånga och metall.

Anna-Karin börjar krypa på alla fyra över golvet. Till vänster om öppningen i väggen finns ett par svängdörrar som leder till matsalen. Någonstans där ute finns Linnéa.

Hon stannar bredvid svängdörrarna. De öppnas oändligt långsamt när Vanessa går ut i matsalen för att reka.

Anna-Karin vänder sig om och ser på Minoo och Ida som sitter hopkrupna på golvet bakom henne. De nickar mot henne. Det är dags för henne att börja.

Anna-Karin blundar. Koncentrerar sig.

Hon släpper försiktigt fram kraften som hon har inom sig, rädd för att den ska forsa fram som en flodvåg, dränka henne. Men i stället börjar den långsamt läcka ut i kroppen.

Och sedan tar det stopp.

Hon har aldrig upplevt känslan tidigare. Kraften finns där, men bara som en sinande svag ström där det förut fanns en fors.

Rädslan får grepp om henne.

Må så vara att hon besegrade Max i köket hemma på gården. Men nu är de på hans hemmaplan.

Skolan är en ondskans plats.

* * *

När Vanessa kommer ut i matsalen stannar hon till och söker av rummet.

Stolarna vilar uppochnervända på borden med benen i vädret. Det enda ljuset kommer från sidorummet med de populäraste borden, för de populäraste eleverna.

Hjärtat slår dunk-dunk-dunk för varje steg hon tar ditåt.

När hon kommer närmare hör hon en röst som talar snabbt och lågt. Först tror hon att det är Linnéa, men så inser hon att det är en killröst.

Han låter ung. Yngre än Max.

Det är något som inte stämmer.

Vanessa trycker sig tätt intill väggen och smyger vidare med ryggen hårt pressad mot den. Hon vill inte ta några risker i onödan. Hon har aldrig förut känt sig så här osäker på sin kraft, på om den kommer att bära.

”Snälla”, säger den främmande rösten. ”Berätta. Tro mig, jag vill inte göra det här.”

”Vanessas hjärta ökar takten ytterligare. Hon är nästan framme vid öppningen till sidorummet nu. Hon går ner på knä och kryper den sista biten. Luften är laddad med magi. Och hon kommer längre och längre in i kraftfältet, allt närmare dess centrum. Det kräver alltmer energi att upprätthålla osynligheten.

Hon tittar runt hörnet, in i rummet.

Borden har skjutits undan så att en öppen plats har bildats i mitten.

Linnéa sitter på en stol. Hennes vrister är fasttejpade vid stolsbenen med isoleringstejp. Händerna verkar vara hoptejpade bakom ryggen. Sminket har runnit längs ansiktet och blicken är utmattad, febrig.

”Gör inte så här mot dig själv”, säger pojken i den svarta huvtröjan som sitter på huk framför henne. ”Säg bara vilka dom andra är.”

Vanessa kan inte se hans ansikte. Men nu är hon säker på att det inte är Max.

Linnéa kniper ihop ögonen. Jämrar sig svagt.

Vanessa.

Rösten är där igen i hennes huvud. Och för ett hisnande ögonblick får Vanessa en skymt av det som pågår i Linnéa.

Hon kämpar för sitt liv. En främmande närvaro försöker ta sig in i hennes medvetande, men hon sätter emot allt hon kan. Och hon är urstark. Trots att den främmande kraften pressar på håller hon den ute. Men hon börjar bli trött nu. Hon kommer inte att orka länge till, Vanessa känner det tydligt.

Nu reser sig pojken. Och Vanessa ser vem det är.

Elias.

Chocken är så stark att hon nästan tappar greppet om osynligheten.

För det ser verkligen ut som om det är Elias som står där. Levande.

”Kommer du ihåg när vi brukade hänga nere vid slussarna?” frågar han Linnéa med en röst som är full av nostalgi. ”Vi satt där och rökte och pratade. Du sa att om jag ramlade i skulle du hoppa efter. Kommer du ihåg det?”

”Du … kan inte veta det”, snyftar Linnéa.

”Det var du som skvallrade för mamma och pappa när jag verkligen försökte hoppa den där gången. Det var du som såg till att jag hamnade på psyket då. Först hatade jag dig men sen förstod jag att du gjorde det av kärlek. Jag vet att du älskar mig, Linnéa. Jag är din bror. Du är min syster i allt utom blod.”

”Sluta …”, kvider Linnéa.

”Se på mig”, säger Elias mjukt och tittar koncentrerat på henne.

Det rycker i Linnéas ögonlock och så slås ögonen upp igen.

”Jag vet att du inte är Elias.”

Vanessa får syn på pistolen som ligger på ett bord. Hon var emot att döda Max förut, men hon skulle inte tveka att skjuta honom för att rädda Linnéa.

”Det spelar ingen roll vem jag är”, säger han mjukt. ”Elias väntar på dig, Linnéa. Ni kan få vara tillsammans igen. Sluta kämpa emot.”

Linnéa skakar på huvudet. Vanessa börjar krypa mot bordet.

”Kom igen”, vädjar Elias. ”Jag behöver bara två namn till. Säg vilka dom andra är så är det över sen.”

Elias böjer sig fram tills hans ansikte bara är några centimeter från Linnéas. Han fixerar henne med blicken.

”Säg nu”, viskar han.

Och Vanessa känner hur magin som strålar ut från honom ökar i styrka. Med blicken på pistolen kryper hon vidare mot bordet. Hon vågar knappt andas. Bara några meter kvar nu. En gång övertalade hon Nicke att visa hur man använder en pistol. Nu försöker hon minnas hur han gjorde. Var sitter säkringen?

Linnéa vrider sig på stolen.

”Minoo …”, kommer det ur henne.

”Det vet jag redan”, säger Elias tålmodigt.

”Anna-Karin …”

”En till. Ge mig en till så är jag nöjd.”

”Nej!”

* * *

Linnéas plågade röst ekar genom matsalen. Det gör fysiskt ont i Minoo att höra den.

Vanessa borde ha varit tillbaka nu.

”Vi kan inte vänta längre”, viskar hon till Anna-Karin. ”Kan du påverka honom härifrån?”

Anna-Karin ser panikslagen ut och skakar på huvudet.

”Nej”, viskar hon. ”Kanske om jag ser honom … men jag vet inte.”

”Då måste vi ut dit”, avbryter Minoo.

Hon vänder blicken mot Ida och tillägger:

”Alla tre.”

* * *

Vanessa är nästan framme vid bordet. En hand, ett knä i taget.

Elias står framför Linnéa. Hans händer hänger slappt utmed sidorna. Ansiktet ser märkligt stelt ut, som om det vore gjort av plast.

Plast som plötsligt smälter och formas till ett annat ansikte. Kroppen fylls ut med muskler, växer ett par decimeter i längd.

Max.

Han för ena handen till pannan och trycker med fingertopparna.

”Ni sa att det skulle bli lättare!” säger han rakt ut i tomma luften. ”Jag vill inte göra det här!”

Vanessa reser sig på knä och sträcker sig efter pistolen. Bara hon lyckas använda den kommer allt att vara över. Inte ens Max kan överleva en kula.

Precis när hon ska ta den greppar Max kolven. Deras händer missar varandra med en millimeter.

”Jag vill inte göra dig illa”, säger han och riktar pistolen mot Linnéa. ”Men om du inte säger vilka dom andra är så dödar jag dig.”

”Tror du att jag bryr mig?” säger Linnéa hest och möter hans blick. ”Tror du att jag hade kommit hem till dig om jag hade brytt mig?”

Max stoppar pistolen i byxlinningen. Ser på Linnéa. Så höjer han handen och ger henne en örfil som är så hård att stolen välter.

Vanessa kväver ett skrik.

Och Max vänder sig om.

Ett förvånat leende sprider sig över hans ansikte när han får syn på henne.

”Och där är du”, säger han mjukt.

Vanessa tänker sig inte för, utan reser sig och rusar rakt mot honom.

Max gör en svepande gest genom luften.

* * *

Anna-Karin har kommit halvvägs genom matsalen när Vanessa kommer flygande genom luften, slungad av en osynlig kraft.

Hon dråsar in i ett bord med ryggen före. Stolarna rasar och träffar golvet med hårda smällar. Vanessa lyfts en meter upp i luften och naglas sedan fast mot bordsskivan. Hon skriker rakt ut.

Minoo sliter tag i Anna-Karins hand och håller den hårt. Ida tar hennes andra hand. Anna-Karin kan känna deras energier strömma in i henne från var sitt håll. Och hennes egen kraft finns där. Men den är långtifrån lika stark som när hon använde den rutinmässigt, varje dag här i skolan.

Max kommer ut i matsalen från det lilla sidorummet. Han tittar koncentrerat på Vanessa som kämpar på bordet. Anna-Karin inser att de bara har en chans och det är nu, ögonblicket innan han har sett dem.

SLÄPP VANESSA, befaller hon. LÅT HENNE VARA.

Max vänder sig om.

* * *

Minoo såg den svarta röken virvla kring Vanessa när hon flög genom rummet. Den lade sig över hennes kropp på bordet som en tät, oljig dimma.

Nu ser hon mer rök skjuta ut från Max. Den störtar mot Anna-Karin och i nästa stund slits hennes hand ur Minoos.

Anna-Karins kropp slungas våldsamt uppåt, slår hårt i taket och blir kvar där, tryckt mot de vita plattorna i ett par sekunder. Sedan släpar röken henne ofattbart snabbt längs taket tills hon slår i den bortre väggen. Där glider hon ner mot golvet och blir liggande.

Minoos andra hand är plötsligt också tom.

Ida har släppt den. Hon springer mot köket.

Men hon kommer inte långt. Röken rör sig snabbt och tyst mot henne.

Ida faller ner på golvet. En ring av eld flammar upp kring henne. Minoo kan se hennes vettskrämda ansikte bakom de meterhöga lågorna som håller henne fången. En svag doft av svedd plastmatta sprider sig genom rummet.

Minoo vänder sig mot Max. Den svarta röken omger honom fortfarande när han kommer gående mot henne. Den dansar omkring honom, bildar mönster i luften. Den är som ett levande väsen. Det är nästan vackert. Förföriskt.

”Minoo”, säger han och ler.

Det är det som är det värsta av allt. Att han verkar så glad att se henne. Som om det han nyss gjorde inte spelar någon roll.

”Jag vet att du inte förstår just nu”, säger han. ”Men det enda jag vill … Det enda jag har velat hela tiden är att vi ska vara tillsammans. Vi hör ihop.”

Vreden fräser genom hennes blod som kolsyra.

”Men det vill inte jag”, säger hon och blir överraskad av hur stark och säker hennes röst är.

Max stannar. Han ser sårad ut. Det svarta slingrar sig kring honom, skickar ut långa antenner som närmar sig Minoo men drar sig undan i sista stund.

Minoo står kvar.

Hennes kropp är full av okända signaler. Något virvlar i luften omkring henne, strömmar runt henne, berusar henne med sin kraft.

”Minoo”, säger Max svagt. ”Vad gör du?”

”Jag släpper taget.”

Den svarta röken mellan dem tätnar.

Men den kommer inte bara från Max. Den strömmar ut från Minoo, slingrar och snirklar sig med långa, svarta tentakler.

Hon är mäktig. Hon är en hel armé. Hon är direktuppkopplad till något som är så ofattbart mycket större än hon själv. De är många. De är ett. Tillsammans rör de sig mot Max.

Max ser på henne i panik. Han kan inte röra sig. Röken omsluter honom, hindrar honom från att fly när hon närmar sig, sluter in dem båda i en svart virvlande malström.

”Snälla Minoo”, säger Max och faller ner på knä vid Minoos fötter. ”Jag älskar dig.”

Orden berör henne inte.

Hon vet vad hon måste göra.

Minoo lägger handen mot hans panna.

Hon sluter ögonen och ser.

Demonernas välsignelse.

Som en svart, skimrande gloria vilar den kring Max. Demonernas magi. Den svarta röken som strömmar ur Minoo kväver den.

Glorian tonar bort. Till slut finns inget kvar. Välsignelsen är bruten.

Hon känner hur Max livskraft börjar lämna hans kropp, den sugs upp av hennes hand, fyller henne och gör henne ännu starkare och mäktigare.

Något sitter fast där inne i Max, något som försöker kämpa sig upp till ytan, och hon hjälper till att dra.

Det är som en tyngd som plötsligt lossnar.

Och Minoos ögon tåras, för nu känner hon henne så tydligt.

Rebecka. Hon har varit fångad i Max hela tiden. Nu strålar hennes själ genom Minoo, fyller henne med ljus. Allt som var hon finns hos Minoo för ett ögonblick. Och sedan är hon borta. Äntligen fri.

Strax därefter kommer Elias. Minoo känner genast igen honom, som om hon har känt honom hela sitt liv och långt innan dess. Hans själ passerar genom henne och försvinner.

Minoos fingrar griper om Max panna, borrar in sig i hans hår. Hans kropp blir allt slappare. Hon sjunker långsamt ner på knä bredvid honom när han faller ner på sidan och blir liggande.

Hon fylls av honom. Intryck, tankar och känslor, allt som han upplevt. Allt som är han strömmar genom Minoo, som genom ett hittills okänt sinne.

Minnen.

Max släpar Linnéa från sin bil över skolgården. Hon är bunden till händer och fötter men hon försöker kämpa emot.

Han öppnar dörren till sitt hem och där står en främmande tjej med lång svart lugg. Hon drar fram en pistol, säger att han ska dö för det han gjorde mot Elias. Men han ser i hennes tvekan att hon inte kommer att skjuta. Hon är ingen mördare. Och han inser att hon är en av De utvalda. Att hon kommer att hjälpa honom att hitta de andra. Vilken gåva hon är.

Han vaknar upp som ur en dröm och ser Minoo framför sig i klassrummet. De viskar åt honom att han har avslöjat sig. De är arga men han är rädd. Rädd för att hon ska missförstå, att hon inte ska begripa att han aldrig mer kommer att skada henne, att de tillhör varandra.

Ladugården brinner och korna råmar i panik. Han springer därifrån med Deras klandrande röster i huvudet. De hotar att ta tillbaka sitt löfte. Att inte låta Minoo leva trots allt.

Minoo frågar om han kan vänta på henne. Han kan vänta för evigt.

Han är i klassrummet och ser på Anna-Karin, funderar över hur mycket hon har förändrats under terminen. Han vet hur sådant går till. Varför såg han det inte tidigare?

Minoo är så vacker när han ser henne vid viadukten. Han vet att han inte borde men kysser henne ändå. Han har ingått ett nytt avtal med Dem – hon ska få leva.

Det fruktansvärda ögonblicket i badkaret då han för första gången sa emot Dem.

Den första kyssen.

Plötsligt står hon där utanför hans hus och han undrar om han drömmer när han ser henne.

Han får veta att Minoo är den som han måste mörda.

Han sliter Rebeckas själ ur hennes kropp samtidigt som han ber henne om förlåtelse.

Hon faller.

Rebecka vänder sig om och ser hans ansikte, ser honom som Gustaf.

Rebecka i Citygallerian.

Han prövar Elias kraft för första gången. Ser sig själv förvandlas till Gustaf i spegeln, han som Rebecka litar på, som kan komma henne nära om det behövs.

Han ser Rebecka komma joggande, vet att hon är hans nästa offer. De viskar till honom att hon är starkare än den första. Att han måste förbereda sig noga.

Profetian hade fel, säger rösterna. De utvalda är sju. Sex kvar.

Han står utanför Minoos fönster, önskar att det inte varit hon som hittade Elias. Han undrar hur hon mår och önskar att han kunde trösta henne.

Han ser när båren med Elias kropp bärs ut ur skolan och känner lättnad. Det är äntligen över.

Genom den stängda toalettdörren hör han spegeln krossas.

Han kommer in i klassrummet och ser Minoo för första gången. Alice lever igen.

Minoo blir medveten om ännu en tyngd någonstans i djupet av Max. Som ett ankare som lämnar botten och långsamt dras upp mot ytan.

Hans själ.

Minnena kommer fortare och fortare.

Han hänger upp affischen av Persefone som liknar Alice så mycket att det gör ont att se på den. Det är ett njutningsfyllt självplågeri.

Så många nätter han ligger vaken och funderar på det fruktansvärda som han har förbundit sig att göra. Han påminner sig själv om att det är värt det. Alice är värd det.

Han hatar Engelsfors från första stund. Stan liknar den han själv växte upp i.

Åren på lärarhögskolan, kvinnor som kom och gick, vänner som han i hemlighet föraktar. De som tror att världen bara är det som de kan se med blotta ögat.

De har lovat att han ska få Alice tillbaka. En ny chans.

Åren av skuld.

Och allt saktar ner igen.

Begravningen är som en dimma. Ingen visste, ingen förstod att hon var så olycklig.

Polisen ringer på morgonen. De har hittat hennes kropp på klipporna nedanför huset.

Festen är i full gång och musiken dånar. Adrenalinet får honom att skaka. Där står Vännen. ”Om nån frågar så har jag varit med dig hela kvällen”, säger Max, för han har plötsligt upptäckt något nytt om sig själv. Ändå blir han förvånad när vännens ögon blir glansiga och han nickar. Max är fortfarande rusig av den första smaken av magi. Att få andra att lyda.

Han vill att hon ska dö. Hellre att ingen får henne än att hon inte är hans. Om hon bara tog livet av sig. Han önskar det av hela sitt hjärta. Och det är då hon reser sig, ställer sig på fönsterbrädan. Han vet att det är han som får henne att göra det. De ser chockade på varandra för ett ögonblick. Och hon lyder hans önskan och låter sig falla.

Fönstren står öppna för att släppa in den varma sommarluften och hon sitter uppkrupen på fönsterbrädan, lutar pannan mot knäna och säger: ”Snälla Max, gå härifrån.” Han försöker övertyga henne om att han älskar henne, att de hör ihop. ”Hör du inte vad jag säger, jag vill aldrig mer se dig”, säger hon.

Alice, som han älskar så mycket, som visar honom tavlan av Persefone och tillsammans skrattar de åt hur lika Alice och Persefone är.

Alice, allra första gången han ser henne. Han vet att hon kommer göra honom lycklig.

Max själ kommer snart att träffa ytan. Minoo blir medveten om ett skrik som ökar i styrka och fyller hennes huvud. Det är Max som skriker av smärta. Det är hon som gör honom illa.

Hon kan ana barndomens mörker och vet att om hon inte släpper taget nu, då gör hon samma sak som Max gjorde mot Rebecka och Elias. Hon kommer att slita loss hans själ, ta allt ifrån honom.

Släpp taget.

Minoo släpper försiktigt, känner hur tyngden långsamt glider tillbaka ner i djupet. Skriket dör ut. Allt blir tyst.

Minoo öppnar ögonen.

Den svarta röken är borta.

Hon sitter på knä på golvet. Max panna är röd där hennes hand nyss vilade. Hans ögon är slutna. Bröstkorgen rör sig svagt.

Det är över.