17

”Det är säkert inget”, säger Gustaf.

De står i trappan. Rebecka står ett trappsteg högre upp och för en gångs skull är de lika långa. De talar tyst för att deras röster inte ska eka i trapphuset.

”Hon sa ju att det var ett rutinsamtal”, fortsätter han.

”Har du haft några ’rutinsamtal’ med rektorn?” frågar Rebecka.

Jari Mäkinen från trean kommer springande nerför trappan med en rosa väska som ser helt malplacerad ut i hans famn. Gustaf och han hälsar på varandra med en nickning.

”Har du det?” upprepar Rebecka när Jari försvunnit.

”Nej. Men det kanske är en ny grej. Efter Elias och så. Att hon vill prata med elever som …”

Han tystnar och tittar bort. Rebecka sväljer. Det är nu det händer. Det är nu de kommer att prata om det.

”Elever som vadå?” frågar hon.

Gustaf trycker henne intill sig och drar in doften av hennes hår.

”Du luktar så gott”, mumlar han.

Hon nästan knuffar bort honom. Han ser på henne med orolig blick.

”Vad är det?”

”Vad var det du skulle säga om elever som Elias och jag?”

Säg det du i stället, hörs en liten röst inom henne. Vänta inte på honom. Säg som det är. Minoo har rätt, du måste lita på honom.

”Jag menar att hon kanske vill ha koll på alla er som börjat i år”, säger Gustaf.

Besvikelsen över att han är så feg, över att hon själv är det, känns som ett tryck över bröstet.

”Jag väntar på dig i entrén”, säger han.

”Okej”, mumlar Rebecka.

”Jag älskar dig”, säger han. ”Du glömmer inte det, va?”

De ser på varandra och Rebecka känner hur nära hon är att börja gråta. Hon kan bara skaka på huvudet till svar.

Det är dunkelt inne på rektorns kontor. Persiennerna är nerdragna och det enda ljuset i rummet kommer från skrivbordslampan. Trollsländor av färgad glasmosaik bildar en cirkel kring skärmen, vingspets mot vingspets. Det ligger inga papper på skrivbordet, inte ens en penna. Datorn är avstängd.

Rektorn har på sig en mörkgrå dräkt med en stor silverbrosch på slaget. Den ser antik ut. Den benvita blusen är knäppt upp till halsen och det svarta håret ligger perfekt. Ansiktet är välsminkat som vanligt. Det slår Rebecka att många nog skulle beskriva rektorn som vacker.

”Slå dig ner”, säger rektorn med ett stelt litet leende.

Rebecka sätter sig i fåtöljen som står framme vid skrivbordet. Rektorn ser henne stadigt i ögonen, men plötsligt fångas hennes blick av något.

”Ursäkta”, säger hon och sträcker sig efter ett hårstrå som har fastnat på Rebeckas stickade tröja. ”Jag är lite pedantisk av mig.”

Rebecka vet inte vad hon ska säga.

”Du undrar säkert varför jag vill prata med dig”, säger rektorn och lägger hårstrået i papperskorgen.

”Nej. Jag tror att jag vet.”

Rektorn har mörka, intelligenta ögon.

”Vad menar du då?”

Trycket ligger kvar över bröstet. Rebecka måste pressa fram orden.

”Vem har sagt nåt?”

”Sagt nåt?”

”Är det Julia eller Felicia? Är det Ida? Eller är det skolsyster från högstadiet? Får hon berätta sånt? Är det Minoo?”

Hon ångrar genast det sista. Hon vill ju lita på Minoo, måste göra det om de ska vara vänner. Men varför såg hon så skyldig ut?

”Vad skulle dom ha sagt om dig?” frågar rektorn.

Tårarna kommer nu om hon inte blundar. Hon pressar ihop ögonlocken.

Rebecka känner plötsligt hur skönt det skulle vara att släppa taget. Låta sig falla och se om de fångar henne. Slippa rädslan för att hemligheten ska avslöjas. Avslöja den själv i stället.

”Nu tror jag att det är bäst att vi börjar från början”, säger rektorn.

Rebecka slår upp ögonen. Förvirringen i rektorns ansikte verkar uppriktig och Rebecka inser att hon kanske har tagit miste. Kanske är det verkligen ett rutinsamtal?

”Rebecka, vad tror du egentligen att det här mötet handlar om?”

Med ens känns det omöjligt att berätta. Hemligheten har henne i sitt grepp igen. Hon reser sig ur fåtöljen och tar väskan i farten.

”Ursäkta, jag måste gå”, säger hon.

”Vänta!” hörs rektorns röst men den klipps av när Rebecka stänger dörren efter sig.

Hon springer genom korridoren mot huvudtrappan. Gustaf väntar på henne nere i entrén. Väntar på att göra allting bra igen. Men hon kan inte träffa honom nu. Inte med paniken så nära inpå. Hon måste få vara ensam en stund.

Rebecka fortsätter uppför huvudtrappan och in i en korridor. Sedan är det som om all kraft bara tar slut. Hon lutar sig mot en vägg och glider sakta ner på huk.

Först nu blir hon medveten om hur hårt pulsen slår.

Först nu blir hon medveten om var hon är.

Hon sitter mitt emot dörren som leder till toaletten där Elias dog.

Ända sedan han hittades har den varit låst och avspärrad. Den är full med lappar och inristade meddelanden.

r.i.p.

vi saknar dig!!!!!

it’s better 2 BURN OUT THAN 2 fade away

förlåt

live fast die young & leave a goodlooking corpse

förlåt för allt elias

förlåt mig

Och hårt inristat och fullt läsbart, fast någon har försökt stryka över det:

en bra bög är en död bög

Rebecka läser meddelandena ett efter ett. Längst ner vid golvet står något skrivet med svart tuschpenna och vackert formade bokstäver:

only the good die young

all the evil seems to live forever

Lysrören i taket börjar flimra med ett klirrande, elektriskt ljud. Och så slocknar de.

Så är det.

Det är en röst som inte riktigt är en röst, den är mer som en av hennes egna tankar, och ändå inte. Den har ingen som helst likhet med rösten som fyllde hennes huvud under den första natten, när hon fick uppgiften att vara ledare. Den rösten var en gäst. Den här rösten har brutit sig in hennes medvetande med våld.

Det är sant som det står, fortsätter den. Det goda kan inte överleva i den här världen. Du är för god, Rebecka.

Hon känner igen skräcken som fyller henne. Det är samma skräck som när hon blev förföljd morgonen efter Elias död. Samma skräck som i går när hon visste att hon var iakttagen.

Det är du, tänker hon. Hennes puls trummar i öronen. Vem är du?

Res dig.

Rebeckas kropp reser sig omedelbart, lika självklart som om kommandot hade kommit från henne själv.

Öppna vindsdörren och gå uppför trappan.

Fötterna börjar röra sig automatiskt. Först nu ser hon att vindsdörren står på glänt.

Hon försöker fokusera sina krafter på att slå igen den. Men plötsligt finns där ett motstånd, något som blockerar henne med en kraft som är mycket starkare än hennes egen.

Det svartnar för ögonen och hon känner näsblod rinna nerför överläppen och in i munnen. Det smakar metall och jord och sötma.

Kämpa inte emot, säger rösten mjukt. Det är ingen idé.

Vindstrappan är smal. Hon går uppför den med långsamma steg.

Vad vill du? frågar hon men hon vet ju egentligen svaret, förstår alldeles för väl. Det var så här Elias dog. Det var så här det gick till.

Hon är uppe vid krönet av trappan. Här finns två dörrar. En ranglig trädörr som leder in till vindsförråden. Och en i stål som leder ut. På taket.

Hon ser sin hand sträckas ut och trycka ner ståldörrens handtag. Blåsten träffar henne rakt i ansiktet när dörren glider upp. Himlen är blå med vita moln som jagar varandra.

Elias led. Jag befriade honom från smärtan. Jag gör er en tjänst, Rebecka.

Snälla, ber hon. Snälla, jag vill inte dö. Jag har fyra småsyskon. Mina föräldrar … Gustaf … Minoo … Paniken gör det svårt att formulera tankarna.

Dom kommer alla att komma över det. Bättre att försvinna nu och för alltid vara perfekt i deras minnen.

Rebeckas fötter kliver över tröskeln. Taket är belagt med svart glittrande tjärpapp som knastrar när hon går mot kanten.

Du kommer aldrig att behöva lida mer.

Rösten inne i hennes huvud är förförisk nu. Den låter som den enda röst i hela världen som bryr sig om henne på riktigt, och hon måste tvinga sig att inte lyssna på den.

Men jag vill lida! Hon skriker det inombords. Jag vill leva! Jag vill leva!

Benen stannar, bara ett steg från kanten. Hon kan se skolgården där nere, de döda träden och den svarta asfalten som fyllt igen den långa sprickan. Här uppifrån ser den ut som ett ärr. Hon ser vägen där bussen precis kör förbi. Några elever som springer mot hållplatsen. Om någon av dem bara kunde titta upp …

Snälla, ber hon. Snälla, låt mig leva.

Plötsligt känner hon hur den andra närvaron i hennes kropp tvekar. Benen är inte stumma längre. Om hon bara anstränger sig lite mer så kan hon vända sig bort från kanten, om hon bara koncentrerar sig …

Rebecka knyter händerna. Hon håller på att få tillbaka kontrollen.

Nej. Jag måste göra det.

Rösten är där igen. Och dess tvekan är borta. Hon känner det tydligt, hur den andra försöker återfå makten över henne. Hon känner trycket från den främmande viljan. Men den här gången har hon två fördelar. Hon har hopp, för hon har sett en svaghet hos fienden. Och hon är beredd.

Hon trycker emot. Det gör fruktansvärt ont i huvudet. Som om hjärnan vidgas till bristningsgränsen. Det spänner och trycker under hennes skallben. Hon sätter händerna mot huvudet, som om hon skulle kunna hindra det från att sprängas. Ännu en rännil blod rinner ur hennes näsa.

Den främmande närvaron ger äntligen vika och Rebecka vinglar till på takkanten. Det suger till i magen när hon ser skolgården långt där nere.

Hon backar bort från kanten och sjunker ihop. Hon har inte kraft nog att resa sig, än mindre gå hela vägen ner.

Rebecka famlar i väskan tills hon hittar mobilen. Först tänker hon ringa Gustaf, men hon inser att hon aldrig kan förklara vad hon gör här uppe. Hon måste ringa Minoo.

Hon hör steg i vindstrappan och vänder sig om. Solen bländar henne ett ögonblick. Hon måste sätta handen för ögonen för att kunna se vem det är som står i dörröppningen.

Rebecka ler trevande.

”Hej”, säger hon. ”Hur visste du att jag var här?”