40

Jari leder Anna-Karin till ett av de mindre rummen på övervåningen. Sittkuddar ligger utslängda på golvet och mitt i rummet står ett pingisbord. Två tjejer plockar isbitar ur varandras glas och låter sedan isbitarna vandra fram och tillbaka mellan munnarna genom att kyssa varandra. Det är tydligt att de gör sig till för killarna som sitter på kuddarna och glor på dem.

Anna-Karin lutar armbågarna mot pingisbordet. Hela världen gungar, fram och tillbaka, som om de var ute på havet. Hon mår inte så farligt illa om hon bara fokuserar blicken precis rakt fram.

”Hur mår du?” säger Jari.

Fina, omtänksamma Jari. Med de fina, fina ögonen. Det kan inte bara vara Anna-Karins förtrollning som gör att han ser på henne på det där viset. Han måste gilla henne på riktigt. Hon är säker på det.

”Jag mår så jävla bra”, säger Anna-Karin.

Hennes tunga är liksom bedövad. Sladdrig och avdomnad, vill inte riktigt hänga med. Och hennes huvud är så tungt att det är svårt att hålla upprätt. Men det är sant som hon säger. Hon mår så jävla bra. Hon är med Jari. Drömkillen.

”Det är inte bara för att jag har varit fet och ful hela mitt liv som jag blivit sån här. Det är min mammas fel. Jag tror fan det. Hon har gjort mig helt anti killar. Hon har aldrig …”

Här måste Anna-Karin svälja tillbaka lite kräks som skummar upp i halsen innan hon kan fortsätta. Hon harklar sig och ser sig om i rummet för att även inkludera killarna på sittkuddarna.

”Hon har aldrig sagt nånting bra om er. Alltså inte just er men ni vet. Killar, liksom. Fattar ni?” Anna-Karin vet inte om hon är på väg att börja skratta eller gråta. Allt är så väldigt kul och så väldigt sorgligt på samma gång. Och gungande. ”Men ni är så jävla fina. Ni vet det, eller hur? Jag är så himla glad att ni finns. Killar är fan bra. Killar, killar, killar. Mera killar!”

Hon hör själv att hon låter helt störd. Hon har alltid trott att fulla människor inte fattar själva hur störda de låter. Nu vet hon att när man är full så bryr man sig inte om att man låter störd. Hon bryr sig inte det minsta. Inte om någonting. Det är som att väga tusen kilo mindre.

”Du borde kanske ge henne lite vatten”, hör hon någon säga till Jari.

Varför pratar de om henne som om hon inte var här?

Anna-Karin vacklar längs pingisbordet fram till Jari. All hennes kraft går åt till att behålla kontrollen över honom. De andra i rummet gillar henne antagligen inte. Men spela roll. Det är Jari som är den viktiga.

”Vem älskar du?” säger Anna-Karin och ser på honom.

”Dig så klart”, svarar Jari utan att blinka.

Anna-Karin tar några steg mot honom, snubblar till och faller rakt i hans famn. Hennes panna slår i hans ögonbryn, men hon känner det knappt. Hon slänger armarna runt halsen på honom och öppnar munnen.

Först kysser han henne mjukt. Hon försöker hålla balansen mot honom medan hon tänker på hur många ord som rimmar på det de håller på med just nu – nafsa, tafsa, slafsa … krafsa? Rafsa? Och sedan slutar hon tänka helt. Det enda som existerar är deras munnar. Hennes tunga i hans mun, hans tunga i hennes. Hon slickar lite på hans underläpp och han gnyr till. Deras tänder slår emot varandra ett par gånger. Anna-Karin blir allt modigare. Hon suger på hans tunga på ett sätt som hon knappt fattar att hon vågar. Hon låter händerna fara över hans tröja. Sedan glider de in under den. Han är smal. Hon känner rutor på magen. Huden är varm. Mjuka hårstrån under naveln. Hennes fingrar trevar över hans jeans. Han stönar till.

”Men fy fan!” gastar en tjejröst. ”Kan ni knulla nån annanstans!”

Anna-Karin och Jari öppnar ögonen samtidigt och ser sig yrvakna omkring.

Jari släpper henne varken med blicken eller armarna när han säger:

”Jag fattar inte vad den här bruden gör med mig.”

Anna-Karin slickar sig om munnen på det där sättet som tjejerna gör i porrfilmerna hon har smygkollat på. Hon kommer på att hon förmodligen slickar i sig lite av Jaris saliv, den är ju runt hela hennes mun, och av någon anledning är det inte en äcklig tanke. Faktiskt inte äcklig alls.

Anna-Karin lutar sig upp mot Jaris öra och viskar:

”Vi hittar nånstans att göra det. Jag vill göra det nu på en gång.”

Jari nickar och ger henne en fjäderlätt puss på munnen. Det är nog för att skicka elektriska stötar genom hela henne. Hon vill ha mer. Nu på en gång.

De går tillbaka mot festens centrum. Att se alla dessa människor igen är som en chock. Anna-Karin försöker få dem att flytta på sig, försöker fokusera på deras kroppar, men hon kan knappt stå på benen själv.

Hon låter Jari gå före, bana väg för dem båda.

”Övervåningen?” ropar han över axeln.

Anna-Karin nickar, men så får hon syn på Vanessa och Linnéa. De kommer mot henne igen med upprörda miner. Vilket skämt. Hon släpper Jaris hand.

”Gå före och kolla om det finns nåt ledigt rum så väntar jag här”, säger hon.

Hon lägger armarna i kors och väntar in dem. Den här gången tänker hon inte springa.

* * *

Vattnet forsar ur badkarskranen. Minoo kan bara se på medan vattenytan långsamt stiger. Ångan har immat igen spegeln och får hennes pyjamas att klibba lätt mot kroppen.

Minoo finns någonstans inuti sig själv och vill ut. Hon är fångad inne i kroppen, inlåst bakom sitt eget ansikte. Hon hör hur badrumsdörrens lås sakta vrids om bakom henne. Det klickar till. Hon försöker skrika men skriket når aldrig stämbanden.

Varenda detalj i badrummet är helt kristallklar. Hon kan se varenda garntråd i den fluffiga badrumsmattan hon står på. Varenda liten stråle i vattnet som forsar ur kranen. Den mörkgrå fogen mellan de vita kakelplattorna.

Låt mig vara! skriker hon inuti. Släpp mig!

Jag kan inte.

Det mest skrämmande är att rösten är så vänlig, så behaglig.

Badkarskranen stängs av. Hon ser på vattenytan där små dammkorn flyter. Några sista droppar faller ur kranen.

Det knackar på dörren.

”Minoo?” säger mamma.

Hennes röst är sömndrucken. Minoo kan se henne framför sig där hon står på andra sidan dörren, mindre än en meter bort, insvept i sin urtvättade mörkröda morgonrock.

Mamma! tänker Minoo. Mamma, hjälp mig!

”Jag vaknade och kunde inte somna om så jag tänkte ta ett varmt bad. Förlåt om jag väckte er”, hör Minoo sig själv säga.

”Okej. Var försiktig så du inte somnar i vattnet bara”, säger mamma och går sin väg.

Minoo tar några steg framåt. Värmen stiger upp mot hennes ansikte.

Det är snart över. Du vill inte stanna här. Du har ingen aning om vad som väntar dig i den här världen. Det kommer bara att bli värre. Mycket, mycket värre. Och allt till ingen nytta. Det är meningslöst att kämpa. Du som tycker om logik har redan räknat ut det, eller hur? Ni kan inte vinna.

Hon sätter ner ena foten i karet. Vattnet är hett men inte så att det bränns. Hon sätter ner den andra foten också. Pyjamasbyxorna klistrar sig mot vaderna. Hon bönfaller den främmande närvaron att släppa henne. Tigger.

Allt ditt lidande, Minoo, det är bara början. Tro mig. Det här är lät-tare.

Minoos kropp omsluts av vattnet när hon ljudlöst glider ner i karet. Pyjamasjackan fylls med luft och sväller upp som en ballong och hon kämpar för att hålla kvar huvudet ovanför vattenytan.

För ett ögonblick kan hon se det som håller fast henne, som en svart rök som omsluter henne. Hon koncentrerar all sin viljestyrka på att skingra den, och med ens är det som om röken lättar en smula.

Minoo får tillbaka kontrollen över sina händer. Hon greppar badkarskanten, håller krampaktigt fast. Armarna skakar av ansträngningen.

Släpp, Minoo.

Styrkan lämnar hennes fingertoppar igen. De bänds loss från badkarskanten. Hon sjunker. Det varma vattnet sluter sig ovanför hennes ansikte.

Det är ingen idé att kämpa emot.

Om mamma har somnat om kanske det är först i morgon bitti som hon eller pappa känner på badrumsdörren. Kommer den att vara upplåst då? Eller måste de bryta upp den? Kommer Minoos ögon att vara öppna under vattnet, kommer de att stirra oseende?

Det svarta drar ner henne genom vattnet tills bakhuvudet dunsar i badkarets botten.

Förlåt mig.

* * *

”Kom nu. Vi följer dig hem”, säger Linnéa.

”Glöm det”, säger Anna-Karin.

Cigarettröken ligger som en dimma, blandad med en annan sötare rök. Anna-Karin inser att det där med att dricka ett glas vatten kanske inte var en så dum idé ändå.

En armbåge träffar henne i ryggen och hon vinglar till. För ett ögonblick tror hon att hon ska tappa balansen och ramla, men hon flaxar med armarna och lyckas förbli stående.

”Shit, hon kan inte ens stå på benen”, säger Vanessa.

”Jag blev knuffad!” säger Anna-Karin.

Ilskan som brusar upp rensar skallen. Hon fattar nu. Det måste vara skitjobbigt för Vanessa att inte längre stå i centrum precis hela tiden. Att Jari vill ha Anna-Karin nu, inte henne.

”Jag tänker inte gå nånstans”, säger hon. ”Ni kan dra om ni vill.”

”Jag tror du har fått nog med äventyr i kväll”, säger Linnéa.

”Jag ska stanna kvar här hela natten,” säger Anna-Karin, ”och Jari ska ta min oskuld.”

Vanessa tappar bokstavligen hakan. Anna-Karin har aldrig sett någon göra det i verkligheten.

”Du menar att du tänker våldta honom”, säger Linnéa.

”Knappast”, säger Anna-Karin.

”Om du har sex med honom mot hans vilja så är det våldtäkt.”

”Både du och vi vet att han aldrig skulle göra det frivilligt”, fyller Vanessa i.

”Att ligga är ju för fan det enda killar vill!” fräser Anna-Karin. ”Vilken kille säger nej till det? Va?”

”Anna-Karin”, säger Vanessa bestämt. ”Jag vet att du är väldigt oerfaren, men det funkar inte så. Jari är en människa. Inte nån du kan använda. Skulle du tycka det var okej om en kille gjorde så med en tjej?”

”Det är inte samma sak. Och Jari vill ha mig på riktigt, vad ni än tror.”

”Du går över alla gränser nu”, säger Linnéa.

”Hur skenheliga är ni egentligen?” skriker Anna-Karin. ”Alla vet att Vanessa är en slampa. Och du är en knarkare, en alkisunge …”

En hård smäll och Anna-Karins kind brinner plötsligt. Linnéa har gett henne en örfil som fått alla runt omkring dem att vända sig om. Det är märkbart tyst i rummet förutom musiken, som hamrar in en galet snabb takt genom huset. Anna-Karin gör allt för att pressa tillbaka tårarna som vill upp genom ögonen.

Hon ser Jari komma nerför trappan och går honom till mötes.

”Är det nåt som har hänt?” säger han och tittar oroligt på henne.

”Jag vill följa med dig hem”, säger hon.

* * *

De sista luftbubblorna lämnar Minoos mungipa och stiger mot vattenytan. Det krampar i bröstet. Hon kämpar mot det svarta, som vill öppna hennes mun och låta lungorna dra in vatten.

Det susar i öronen, det stiger och sjunker i takt med hjärtslagen. Vatten rinner in genom näsan, ner i halsen.

Nej!

Järngreppet om hennes kropp lossnar plötsligt.

Jag kan inte …

Och det svarta, som böljat runt henne nere i vattnet, virvlat omkring under ytan, skingras plötsligt helt.

Jag tänker inte göra det. Jag tänker inte lyssna.

Minoos armar far upp ur vattnet. Fäktar rakt upp i luften. Adrenalinet sprutar genom kroppen och ger henne den kraft hon behöver. Armarna far ut över badkarskanterna och hon häver upp överkroppen ovanför vattenytan.

Vattnet svämmar över kanterna, forsar ljudligt ner på golvet. Hon spottar och hostar tills hon kväljs, och sedan kan hon äntligen, äntligen dra in luft i lungorna. Det följer med lite vatten och hon hostar igen. Den här gången är hon nära att kräkas.

Minoo reser sig på darriga ben och håller på att halka i badkaret. Hon tar stöd mot handfatet och stapplar upp ur vattnet, måste sätta sig ner på toalettstolen. Det rinner vatten från håret, från pyjamasen. Hon andas tungt och ser hur det bildas en stor pöl på golvet nedanför henne. Hon vågar inte riktigt lita på att det är över.

Hon hoppar till av rädsla när det bultar hårt på dörren. Någon rycker i handtaget.

”Minoo!” skriker mamma.

Lättnaden är så stark att hon börjar gråta. Hon vill låsa upp dörren och kasta sig i mammas famn. Men hur skulle hon förklara den genomvåta pyjamasen?

”Vad är det som händer?” ropar mamma och bultar på dörren igen.

Minoo tar några djupa andetag.

”Det är ingen fara. Jag somnade i badet”, ropar hon tillbaka.

Hennes röst är hes och sprucken. Hon känner knappt igen den när den ekar mot henne från kaklet.

”Men herregud, Minoo! Jag sa ju åt dig …!”

Minoo lutar pannan mot händerna. Hon skakar i hela kroppen.

”Förlåt”, säger mamma med mjukare röst. ”Jag blev bara så rädd. Vill du att jag ska komma in?”

Minoo tvingar fram ett leende i hopp om att det ska få henne att låta obekymrad.

”Det är okej. Jag ska bara torka upp här inne”, säger hon.

Minoo drar av sig pyjamasjackan och byxorna. De landar tungt på golvet med ett smackande läte. Hon tvekar länge innan hon vågar sticka ner handen i badvattnet för att dra ur proppen.

* * *

Anna-Karin sätter sig försiktigt på den obäddade sängen. Hon har fortfarande den knallrosa klänningen på sig. Håret flyter ut över kudden när hon lägger sig ner. Hon försöker blunda för att slippa se hur rummet snurrar, men det får bara illamåendet att bli värre.

Hon har nyktrat till lite under den långa promenaden genom skogen och nu är hon väldigt nervös.

”Tänk om din mamma och pappa vaknar?” viskar hon.

”Det gör dom aldrig. Deras rum ligger på andra sidan huset.”

Jari drar av sig tröjan. Han har ingen T-shirt under. Huden är blek och ligger slät och spänd över musklerna. Anna-Karin vågar knappt titta men kan inte heller låta bli. Han knäpper upp gylfen och böjer sig fram för att dra ner jeansen. Den långa mörka luggen täcker hans ansikte.

Så står han där i ett par svarta boxershorts som är så tajta att hon kan se konturerna av det som finns där under. Han börjar röra sig mot sängen, fortfarande med strumporna på. Av någon anledning koncentrerar hon all sin panik på dem.

TA AV DEM! TA AV DEM!

Han stannar tvärt och sliter av sig strumporna som om de brann.

Sedan ler han urskuldande mot henne och kryper ner i sängen.

De ligger mitt emot varandra en stund och han leker med en slinga av hennes hår. Hans ena knä glider upp längs hennes ben och han makar sig lite närmare, kysser henne prövande medan han börjar famla efter klänningsfållen, dra den upp mot hennes höfter.

Både du och vi vet att han aldrig skulle göra det frivilligt.

Anna-Karin hejdar honom. Hon lägger en hand på hans kind och ser honom djupt i ögonen, försöker tyda den lustfyllda, lite dimmiga blicken. Vill han verkligen vara här på riktigt? Vill han göra det här?

Hon tar ett djupt andetag och håller kvar hans blick i sin. Sedan stänger hon av. Kraften slutar flöda ur henne.

Först händer ingenting. Han ser på henne med ett tålmodigt men oförstående leende.

Sedan skiftar något i hans ögon. Det är som om en hinna försvinner. En gnista som plötsligt tänds igen.

Jari tittar bort. Kliar sig frånvarande på armen. Tittar på henne igen. Och verkligen ser henne.

Hon kan den där blicken. Hon har sett den förr.

”Vafan gör du här?”

Rummet börjar snurra igen, som om hon faller bakåt i ändlös slow motion. En kväljning far genom hennes kropp som en frossbrytning. Den går inte att ignorera.

Hon flyger upp ur sängen och sliter upp dörren. Spyan tar sats längst ner i magen. Anna-Karin ser sig panikslagen om i den dunkla korridoren. Massor av dörrar.

Och nu kommer den, spyan, sur vätska rakt upp i munnen med samma fart som en kanonkula. Hon springer ut i korridoren, behåller allt i munnen genom att bita ihop ännu hårdare, lite svämmar över upp i näsan och bara det är så äckligt att hon med säkerhet vet att det kommer att komma mer vilket ögonblick som helst. Magen ger ifrån sig ett alldeles oerhört underligt ljud, inte helt olikt en råmande ko.

Hon ser det lilla hjärtat som sitter uppspikat på en av dörrarna. Sliter tag i handtaget.

Toalettdörren är låst.

Någon är där inne.

Anna-Karin faller ner på knä. Spyan forsar ut ur munnen på henne, droppar ut ur näsan. Hela hennes kropp skakar, magen krampar och nya kräkstrålar stänker över golvet och väggen. Det låter som om någon häller ut en hink med vatten.

Det är över på bara några sekunder. Hon torkar sig om munnen med handryggen, kan inte ens se på det hon har lämnat efter sig.

”Jari?” ropar en kvinna inifrån toaletten.

Anna-Karins huvud är så fruktansvärt tungt att hon bara vill lägga sig ner och blunda men hon ställer sig upp, springer utan att tänka tillbaka mot Jaris rum. De krockar nästan i dörröppningen.

”Vafan är det som händer?” säger han.

I andra änden av korridoren spolar någon, med all säkerhet Jaris mamma, i toaletten. Anna-Karin ser mot Jari en sista gång. Hans blick är full av avsmak och förvirring.

Och hon springer. Hon springer mot ytterdörren som hon och Jari smög in genom för bara en kvart sedan, hennes svettiga fingrar får knappt grepp om låset men sedan flyger dörren upp. Kall luft slår emot henne, och hon minns jackan, sliter åt sig den från klädhängaren.

Bakom sig hör hon den kvinnliga rösten svära till, högljutt och äcklat och Anna-Karin förstår att hon förmodligen trampat rakt i hennes spyor.

Anna-Karin kanske skulle kunna ställa allt till rätta, kontrollera både Jari och hans mamma och få dem att glömma allt det här. Men hon hatar sig själv för mycket. Äckliga, dumma Anna-Karin – se hur det går när du försöker få det du inte förtjänar.

Anna-Karin springer som hon aldrig sprungit förut. Hon blir ett med vinden. Far fram över gårdsplanen, in i skogen, hennes huvud bultar och hennes mage värker men hon springer vidare, vidare, vidare.